Min sommar på Skansen

Vilket drömjobb på sommaren: Skansen. Djuren, allsångsartisterna! För skribenten och programledaren Elaf Ali blev det en mardröm.

Det var min andra sommar i Stockholm. Jag var 21 år och huvudstaden kändes fortfarande häftig jämfört med lilla Kristianstad som jag vuxit upp i. Som student såg jag fram emot sommaren, att få jobba och slippa seminarier och tentor. Tjäna lite pengar istället för att ta lån. Att jobba inomhus på kontor lockade inte, jag hade sökt jobb på ett somrigt ställe. Efter en intervju fick jag jobbet. På platsen som jag tidigare bara sett på TV, som för en nyinflyttad skåning kändes exotiskt. Jag skulle tillbringa sommaren på Skansen.

Tänk alla artister jag skulle få se, alla häftiga djur, bara att få gå runt och upptäcka parken. Skansen skulle nu bli min arbetsplats. Jag hade jobbat på Gröna Lund sommaren innan och varit nyfiken på stället på andra sidan gatan. Mitt nya jobb skulle innebära att stå i kassan i restaurangen, den som ligger närmast Allsång-scenen. Hälla upp mat på en tallrik, räcka fram den till kunden och ta betalt. Vi hade också fika och glass till försäljning i restaurangen. På den tiden var det fortfarande kontanter och huvudräkning som gällde.

Till en början njöt jag, bullarna som inte såldes under dagen fick man ta hem. Sockerfantast som jag är var det en stor bonus, jag bodde i studentkorridor så det uppskattades av fler än mig.

Kollegorna var trevliga och solen sken. Det åts massa glass och jag slapp tänka på att laga mat då vi fick mat på jobbet. Mot avdrag på lönen såklart, men för en som delade kök med elva andra var det ett stort plus att slippa tänka på matlådor. Passen när man fick stänga var mina favoriter. Då kunde jag trycka i mig allt som inte kunde säljas dagen efter. Pajer och vaniljsås. Det hände för många gånger att jag hällde vaniljsås rakt ner i munnen som en maratonlöpare som törstade efter vatten. Juni var med andra ord en bra månad.

Men bullarna och personalmaten skulle visa sig vara en klen tröst. Juni var lugnet före stormen, bokstavligen. Första allsångstisdagen i juli och över 20 000 hungriga besökare kom som en chock. Inte en endaste lugn sekund på hela dagen, toabesök hanns inte med, kön tog aldrig slut och huvudräkningen ville inte fungera. En man som jag en kort stund tidigare serverat kom tillbaka och sa: det känns inte helt rätt att behålla den, du gav mig 500 kronor för mycket, och räckte fram en 500-lapp. Jag tackade, skämdes och la in den i kassan. Stressen av att se den långa kön hjälpte inte huvudräkningen. Vissa dagar diffade kassan med flera tusen kronor. Jag vill tro att jag inte var ensam ansvarig för detta.

Sedan kom nästa chock. Mängden besökare gjorde att städpersonalen inte hann med, antar jag. För plötsligt ville chefen att vi skulle städa toaletterna. En kund hade klagat på att det luktade bajs på toaletten där skötbordet låg, soptunnan var dessutom full. Från matbuffé till bajsblöjbuffé. Det här stod inte i mitt avtal. Kanske i ljusgrått i liten stil, men jag tror inte det. Det nämndes aldrig att vi kunde få hoppa in och städa toaletter. Jag vet med all säkerhet att jag hade tackat nej då, jag vill knappt städa min egen toalett. Jag vägrade och chefen blev inte glad. Hon kunde väl själv kavla upp ärmarna och städa, hon behövde i alla fall inte gå tillbaka till att servera mat efteråt. Tänkte jag. Men behöll mitt förslag för mig själv, för jag ville ha fler pass.

Det började sprida sig att de som på något sätt krävt något eller stått på sig fick ett rensat schema. Som av en slump fanns det inte pass lediga till dem. Jag klarade mig trots bajsstäd-vägran. Men vädret hade inte sagt sitt än. Den sommaren var första gången jag haft ett jobb där jag hoppades på sol när jag jobbade. För när väderprognosen visade regn fick man ett samtal på morgonen om att man inte behövdes. Ens pass ströks. Den sommaren fortsatte regnet att falla. Det regnade och regnade. De som kunde få jobb på annat håll sökte sig vidare. Jag var kvar och tog passen som blev lediga. I slutet av augusti var vi inte många kvar av originalstyrkan som hade träffats och lärts upp i maj.

Sommaren blev kort. Det mesta regnade bort. Jag jobbade alla allsångstisdagar men såg inget av allsången. När klockan slog 20.00 var jag bara tacksam att det äntligen blev lugnare i restaurangen och ville absolut inte ut till ett folkhav och kika på några artister. När jag jobbat sista passet och gått ut genom grindarna för sista gången slog det mig att jag inte hade sett djuren en endaste gång. Jag hade inte haft tid eller möjlighet att utforska parken eller gå runt. Jag hade bara varit i restaurangen hela sommaren.

När jag promenerade från Skansen in mot stan mötte jag en före detta kurskamrat vid Djurgårdsbron. Hon stannade upp och vi kramades. Sedan gratulerade hon mig. Till vad undrade jag förvånat? Till bebis, sa hon då och tittade ner. Jaha, oj nej, utbrast jag. Det är bullar och vaniljsås. Jag har jobbat på Skansen hela sommaren.