Minnena av ett imperium

På litteraturfestivalen i Jaipur slits man mellan att minnas koloniala övergrepp – som att drottningens diamanter stals härifrån – och att prisa skönheten i det språk som lämnades kvar.

I Europa anstränger vi oss för att inte glömma Förintelsen. I Asien, Afrika och Karibien handlar minnesarbetet om att bearbeta kolonialismen.

– Första generationen sydasiatiska invandrare i Storbritannien var upptagna av imperienostalgi. Du vet, att vi av britterna fick järnvägarna, demokratin, cricketen och bla bla bla … Men i min generation har jag aldrig hört någon uttrycka en sådan förminskande attityd gentemot grymheterna, säger författaren Sathnam Sanghera, uppvuxen i Stor-britannien med föräldrar som invandrat från Punjab, Indien.

Jag träffar honom på årets upplaga av Jaipur Literature Festival som han kommit till med boken Empireland – How Imperialism Has Shaped Modern Britain, som hyllats av kritikerna men som också skapat dålig stämning bland de britter som helst bara vill minnas det vackra med det fallna imperiet. Sathnam Sangheras intresse för att skriva om det koloniala arvet väcktes till liv av en blandning av Black Lives Matter och britternas vägran att lämna tillbaka stulna artefakter, som Beninbronserna och den världs­berömda diamanten Koh-i-noor.

I Wolverhampton där Sanghera växte upp fanns det ända fram till 1984 pubar som inte släppte in asiatiska gäster och hus som bara var till salu till vita britter. Även om samhällsklimatet sedan dess har förändrats, inte minst symboliserat av att en indisk-hinduisk premiärminister numera huserar på 10 Downing Street, är det viktigt att inte glömma vad som skett, anser Sanghera. Inte bara konstföremålsstölderna, utan också de sikhiska soldater som offrade sig i brittiska armén och de miljoner indiska kontrakts­arbetare som efter slaveriets avskaffande 1834 skeppades till Fiji, Zanzibar, Mauritius och Karibien för att under slavlika förhållanden slita på plantagerna.

Att hålla minnena av oförrätter vid liv är ett tema som återkommer i flera aktuella böcker av indiska författare, såväl i moderlandet som i diasporan i väst.

Palagummi Sainath, aktuell med The Last Heroes – Foot Soldiers of Indian Freedom får stående ovationer på litteratur-festivalen när han basunerar ut:

– Glöm aldrig, prata med era mor- och farföräldrar, återerövra er historia.

Indisk-amerikanska bästsäljarförfattaren Chitra Banerjee Divakaruni är inne på samma spår i sin nya roman Independence om tre systrar som skiljs från varandra när brittiska Indien delas 1947. Genom att fokusera på kvinnornas roll under stor­politiska skeenden vill hon fläta samman familjens öden med nationens och ”frigöra sig från den manliga blicken på historien”. Att återvända till den turbulenta tiden då glädjen över självständig­heten svärtades av sorgen efter den blodiga delningen är livsviktigt, säger hon.

– Om vi glömmer vad som hänt ­kommer vi bara göra om alla misstag.

Men man måste kunna hålla två olika tankar i huvudet samtidigt, som att Churchill var både rasist och försvarare av Europas liberala demokrati, som Sanghera uttrycker det. Och som att engelskan både var förtryckarnas språk och har gett författare från de före detta kolonierna access till en global läsekrets.

I festivalvimlet möter jag Nobelpris-tagaren Abdulrazak Gurnah, uppvuxen på Zanzibar med jemenitisk-arabiska föräldrar, men sedan länge bosatt i Canterbury:

– För mig var det aldrig något val, säger han. Engelskan var helt enkelt det språk jag var bäst att uttrycka mig på i skrift. Om man mot förmodan skrev på swahili, mitt modersmål, var risken stor att utsättas för censur i de auktoritära stater som styrde i Östafrika. Engelskan gav frihet.