Finns något positivt i att förlora sitt talade språk?
Efter sin stroke kunde poeten Tomas Tranströmer bara säga några få ord. Men han kommunicerade på andra sätt – och vann musiken. Artikeln publicerades ursprungligen år 2007.

”Jag har lagt värre saker i sämre folks brevlådor”, sa jag högt till mig själv när jag stoppade min diktsamling Som hör boskapen till i Tomas Tranströmers postlåda.

Efter några dagar i ett av Författarförbundets hus på Runmarö i Stockholms skärgård hade jag lagt märke till att han bodde strax söderöver. Om jag inte hade gjort det hade den här texten aldrig blivit till, och eftersom jag lovat paret Tranströmer att inte gömma mig får historien börja just där.

Det kändes lite löjligt att lägga sin diktsamling i en känd poets brevlåda, närapå lite stalkeraktigt, därav det högljudda mantrat. Men tidigare på dagen hade tanken ändå grott på bryggan där jag låg och lyssnade på bibliotekarien Lars Fredrikssons sommarprogram. ”Vatten och musik, med mindre går det inte”, sa han i radio och det där blev jag modig och morsk av.

Tranströmer fick också ett brev där jag skrev att jag kan hans dikt Madrigal utantill, den som slutar: ”Jag har examen från glömskans universitet och är lika tomhänt som skjortan på tvättstrecket”. Och att jag tror att poesi – precis som vatten och musik – präglas av trakten den springer ur.