Mitt barn gjorde slut med mig

  • 29 mar 2024
  • 15 min

// Foto: Åsa Sjöström

Mitt barn gjorde slut med mig
Stina Jofs

// Foto: Åsa Sjöström

Lyssna på artikeln

Yvonne hade aldrig tänkt att det skulle drabba henne. När hennes vuxna dotter sa upp kontakten trodde hon att hon var ensam om att känna sig som en dålig mamma. Men ett samtal på en konferens förändrade allt.

Yvonne, 65 år och alldeles nyligen pensionerad, säger att hon ibland kanske pratar alltför öppet. När hon efter middagen på en konferens berättade för ett tiotal arbetskamrater att hennes 38-åriga dotter sedan några år helt brutit kontakten följde emellertid inte den tystnad som annars brukar uppstå.

I stället började andra trevande beskriva sina relationer. Några hade ingen eller dålig kontakt med sina söner och döttrar. Någon hade aldrig träffat sitt nu treåriga barnbarn, en annan hade förbjudits av sin svärdotter att ringa sin son. 

Yvonne kände sorg för dem – men också lättnad.

– Ämnet är så skambelagt. Att vara en så dålig förälder att man inte ens får svar när man ringer för att gratulera på födelsedagen … det är klart att det inte är något man är stolt över. 

Man blir isolerad, säger hon. Eller snarare, man gör sig ensam för att slippa berätta. 

– Jag trodde aldrig att jag skulle hamna i en sådan här situation, aldrig. 

Yvonne har i sitt yrke ofta stött på sociala problem, i möten med rättsvårdande instanser och sjukvården.

– Jag vill inget hellre än att min dotter och jag ska ha en fungerande vuxenrelation. Men det finns förstås en gräns för vad jag klarar av.

Av Yvonnes tre barn var ett mer energiskt. Anna hade mer humör, mer …

– … vilja kanske är ett bra ord? Jag vill inte att man ska tolka hennes egenskaper som enbart dåliga. Det finns en kraft i Anna som gjort att hon klarat så mycket. 

Yvonne berättar om turbulenta småbarnsår. 

– Jag kände redan när Anna var två att hon var annorlunda jämfört med sina äldre syskon. Du kan ofta hålla en skrikande och sparkande treåring tills barnet lugnar sig, inte sant? Det går liksom att bryta ilskan med avledande manövrar, med kramar och kärlek. Skulle jag ha försökt det med Anna skulle hon ha slagits till sista andetaget. 

Annas tonårstid blev en pärs för familjen, som nu bestod av Yvonne och barnen, efter en mycket omskakande skilsmässa från barnens far. 

Redan tidigt i denna berättelse är det viktigt att påpeka att Anna aldrig haft några problem med alkohol eller droger. 

– Jag blev ofta imponerad, ja, stolt. Hon var – är – smart. Skaffade sig jobb, reste utomlands, tog tidigt körkort. Hon hade fantastiska pojkvänner, men relationerna varade inte så länge.

Anna verkade också ha svårt att få till nära och långa vänskapsrelationer.

– Det kunde vara stökigt kring henne – och särskilt mellan oss två. Det var ofta skrik och beskyllningar, mycket oro från min sida. Jag försökte hålla mig lugn men det är klart att det tog på krafterna rejält. Trots att jag i mitt arbete mötte såna här ungdomar och kunde se positivt på deras utveckling är det en helt annan sak att hantera samma problem med sitt eget barn.

Vid ett tillfälle, då Anna var 16 år, gick allt över styr. Under ett gräl smällde hon till sin mamma. 

– Där gick min gräns. Jag kontaktade socialen och Anna placerades i ett familjehem under en tid. Säkert betraktade hon det som ett stort svek från min sida. 

De hittade dock tillbaka till varandra, men kontakten skavde, med flera avbrott och återföreningar. När Anna blev myndig hade Yvonne inte längre någon möjlighet att söka hjälp för sin dotter.

– En pojkvän till henne ringde för att berätta att Anna hade varit i kontakt med psykiatrin och att man misstänkte en variant av diagnosen borderline. Det var så snällt av honom att höra av sig, han visste att jag oroade mig men jag kunde ju inte använda den informationen till mer än att förstå för egen del. 

Anna hade inte fått någon diagnos i tidigare kontakter med vården, och det var heller inget Yvonne eftersträvade. Hon ser USA som ett skrämmande exempel på hur minsta avvikande beteende ska diagnostiseras och medicineras bort.

– Det finns en fara med alltför snabba diagnoser, men lika farligt är att inte våga tala klartext när man som förälder söker hjälp för konkreta problem. Det är väldigt viktigt att få verktyg för att klara barn som är annorlunda. 

I dag är Yvonne glad för dotterns diagnos, hon förstår att det fanns underliggande orsaker som kanske inte enbart handlade om att hon skulle ha varit en usel mamma.

// Foto: Åsa Sjöström

För några år sedan meddelade dottern att hon inte längre ville träffa sin mamma.

– Den paus hon krävde fick jag förstås respektera, men det gör så ont att inte få gratulera på födelsedagen, inte få hjälpa till. Jag har verkligen strävat efter att vi ska kunna ha ett vuxet förhållande, men de få gånger vi mötts för en fika kunde hon stirra in i väggen för att sedan plötsligt bara gå. Skulle jag möta henne av en slump på gatan i dag, skulle hon bara passera mig.

Vad sörjer du mest? 

– Det är verkligen en sorg. Ingen ilska, inget hat, bara sorg över att inte kunna uttrycka min kärlek till min enda dotter på annat sätt än att hålla mig undan … Vi har haft en nära och bra relation, men så händer något som gör att hon sluter sig. Det finns liksom inget mellanläge. Jag har vaktat mycket på mig själv för att inte vara för nära, inte störa. Jag har som sagt arbetat med barn som Anna och klarat dem bra, men lyckas inte med mitt eget … Det gör ont.

Jag frågar fast jag egentligen redan fått svar: 

Har du tvivlat på din förmåga som mamma?

– Det gör man väl hela tiden, jag som alla andra? Visst har jag ältat frågor som: Vad är min brist i detta, vad har jag utsatt henne för som gjort att vi hamnat här? 

Och om du aldrig hittar svaren?

– Jag har försökt allt. Det finns en tröst i det och ibland kan det vara en lättnad att få ge upp ett tag. Att få vila. Men jag drömmer ju om allt det som andra kanske tar för självklart. Att få vara mamma till sitt barn, hur vuxen hon än är.

Forskning som visar på ett djupare plan hur relationen mellan föräldrar och barn sett ut genom tiderna är svår att hitta, siffror på hur många som brutit den heliga pakt som många tänker ska vara tills någon dör finns inte. Ett är dock säkert, i tidningar med frågespalter och insändare förekommer numera ofta sorgsna berättelser om hur barn bryter med sina föräldrar. Orden ”Jag vill aldrig träffa dig mer!” uttalas som en livstidsdom och stänger dörren till gemensamma högtider, barnbarn, omsorgen om varandra. 

Psykologernas svar skiftar, orsakerna till en brytning är förstås olika. Andra talar om att samhället i dag är mer individualistiskt, ja, rent egoistiskt, och att tiden då familjens boende inkluderade flera generationer i en lycklig gemenskap är förbi. Ingenstans står dock hur man ska mäta den där lyckan. 

Och vems lycka är viktigare än någon annans? 

Maria, 27 år, beskriver lugnt och sakligt hur hon som enda flicka bland tre bröder förbjöds att pynta sitt rum, klippa sitt hår, stänga dörren in till sig.

– Jag saknar verkligen en mamma, men jag kan inte vara med min. Hade jag inte lämnat henne hade jag inte levt i dag.

Redan som liten tvingades hon följa mammans ständigt skiftande dieter. 

– Jag var nio år och lite mullig, som barn kan vara. Jag var fin! Egentligen handlade nog allt om att mamma inte tyckte om sin egen kropp, men det förstod jag förstås inte då.

Bantningshetsen fortsatte, pulverdrycker och fasteperioder avlöste varandra. När Maria blev äldre började hon köpa mat för studiebidraget.

– Och inte bara det, jag köpte mina egna kastruller, eget toalettpapper. Jag lagade mat när ingen var hemma, städade minutiöst efter mig och åt i mitt rum. 

Men varför, jag förstår inte?

– Jag ville distansera mig från mamma och mina bröder så att de inte hade något att invända mot, något som kunde användas emot mig. Jag lämnade liksom … inga spår. 

Liksom i förra berättelsen är det viktigt att klargöra att Marias mamma aldrig haft någon beroendeproblematik. Hon blev själv slagen som barn men slog aldrig sina. Utåt syntes inget av det som hände innanför hemmets väggar. Lika viktigt är att berätta att Maria i dag är en ung kvinna med egen bostad, jobb och planer. 

Skillnaden i dag: drömmarna om framtiden är hennes och inte hennes mammas.

Jag gjorde allt för att duga inför mamma. Allt! Men det räckte aldrig

Maria skrattar, tar sats och säger:

– Jag ska bli ekonomiskt oberoende, uppleva världen, bo i andra länder, få ett bra jobb. Jag vill vara lycklig! Men egentligen … äh, inte behöver jag så mycket. Jag vet att jag har långt kvar till att bli den jag skulle vilja vara; fri, stark, glad.

Hon har levt med psykisk ohälsa längre än hon känt till begreppet, säger hon. Ständigt frågade hon sig: ”Är det som händer bara mitt fel, är hela jag fel?” 

– Jag gjorde allt för att duga inför mamma. Allt! Var duktig i skolan, försökte bli smal, höll mig på mitt rum … det räckte aldrig. Till slut satte det sig i kroppen, jag fick ont överallt och ångestattacker som jag försökte dölja.

Ett annat, tidigt exempel: När mamman gick ut för att träffa sina väninnor krävde hon att Maria skulle memorera multiplikationstabellen, ett förhör väntade. 

– Jag var kanske tio år och jätterädd hela kvällen, tänkte att mamma skulle bli rasande om jag inte kunde svaret på talet åtta gånger sju. Hon jämförde mig ofta med andra barn, väninnors duktiga, söta, smala flickor. Hon jämförde mig med mina bröder och de var alltid bättre. 

Jag frågar om hennes pappa, var fanns han i det här?

– Pappa försvann när jag var nio. Kontakten efter det gick från sporadisk till noll. En jul ringde jag honom och frågade om han åtminstone inte kunde skicka ett julkort, som ett tecken på att han älskade sitt barn. 

Vad pappan svarade? Jo, att det kanske kunde vara dags för Maria att förstå att han faktiskt inte älskade henne. 

– Den tog … verkligen. Säger man ens så till sitt barn? I dag kan jag skratta åt eländet, det var så otroligt barnsligt av honom. Vi har ingen kontakt alls, hos honom har jag inget att hämta. Men mamma …

Nu vill Maria modifiera berättelsen, inte enbart framställa sin mamma som värdelös eller ondskefull. 

– Mammas liv har kantats av stora motgångar.

Kanske var hennes beteende ett sätt att försöka göra så att du skulle slippa gå igenom samma sak som hon?

– Jo, men det blir någon sorts bakvänd logik …Varför skulle jag banta för att hon var missnöjd med sig själv? Min mamma upplevde fysiskt våld, hennes mamma var analfabet. Nu har de barn och barnbarn som fått studera, och som slipper bli slagna fysiskt. Kanske är det min generation som måste försöka bryta det psykiska våldet? 

// Foto: Åsa Sjöström

Alla barn förtjänar en förälder men alla föräldrar förtjänar inte att ha barn, menar Maria. 

– Även om en förälder gör sitt bästa är det kanske inte det bästa för barnet. 

Hör du hur stark du låter?

Maria skrattar:

– Jag har fått höra att jag är en gammal själ. Stark, jag vet inte. Jag önskar att jag inte alltid hade behövt vara det. Det här har kostat väldigt mycket, det förstår du va? 

Självskadebeteende, tankar på självmord, en total känsla av utanförskap, ensamhet, mobbning både hemma och i skolan.

– Att jag lever kan jag tacka min dåvarande pojkvän för. Han, och hans familj, räddade mig. Jag tänkte ta livet av mig, så allvarligt var det. Dagen då jag stängde dörren till mitt rum, tog min resväska och gick, är som ett nytt födelsedatum för mig. 

Hos pojkvännen hade Maria fått uppleva hur relationerna mellan föräldrar och barn kunde vara, hur man talar med varandra, stöttar varandra. Visst kan man bråka, men inte medvetet bryta ner varandra. 

– Jag kände mig så himla ensam i min familj. Mina bröder gaddade ihop sig mot mig, med mamma. När jag var hemma längtade jag till skolan, när jag var på skolan längtade jag hem. Det fanns ingen plats där jag kunde vila. När jag insåg hur man kunde leva i en familj, som hos min pojkvän, förstod jag hur sjukt det var hemma hos mig. 

 Maria säger att hon lever med konsekvenserna av sin barndom varje dag. 

– Den psykiska misshandel jag utsattes för som barn gjorde jobbet så bra att min vuxna hjärna utsätter mig för samma sak utan att min mamma är i närheten. Det självhat jag kände då kan jag fortfarande känna trots att jag utåt sett klarar mig bra. 

Maria märkte tidigt att hon inte kunde lita på mammans humör, handlingar, ord. 

– Då är det svårt att göra det när man blir äldre. Det är låst … liksom förstenat inom mig. Jag förstår att jag måste tala med någon, få hjälp för att våga bygga nya relationer där jag kan vara sårbar … men det är inte så lätt. 

På senare år har mamman bett om ursäkt, försökt återupprätta kontakten med sin dotter, lovat att hon ska ändra sig, men Maria tvekar.

– Innerst inne saknar jag henne – alla vill väl ha en mamma? Jag hoppas att jag kan bli så hel igen att hon inte kommer åt mig. Då kanske vi kan mötas igen. Du har bara en mamma. Och hur knasigt det än kan låta med tanke på vad jag har berättat så … ja, det är väldigt ensamt att inte ha en familj. 


Ur Tidningen Vi #3 2024.

Läs mer:

Åsa Beckman: ”Jag var medberoende”

Helena von Zveigbergk finner en axel att luta sig mot i svåra tider

Fler utvalda artiklar