Mitt liv som hemmabibliotekarie

Jag organiserar som bäst mitt bokliv. Det är ingen dödstädning, tvärtom mer av en trivselarrondering. Nu ska fler rum i mitt gamla hus befolkas av romanfigurer och nyfikna människor som undersökt allt från stenhögar och den mänskliga
hjärnan, till frågor om Guds existens och bästa sättet att slå en råbandsknop.

Jag vet inte om böcker gör mig klokare, men tryggare i alla fall. Också den sorgligaste bok, förutsatt att den är välskriven, kan få mig på bra humör.

Är det för att jag inte ägde så många böcker som liten? Där hyllor kunde stå stod sängar i mitt barndomshem, men ska jag vara ärlig så struntar jag i varifrån denna längtan efter ord kommer. Jag tackar och tar emot.

Och förresten, när man som jag vuxit upp granne med ett bibliotek har man inget att klaga på. Vi är många som intygat vad biblioteken betytt för oss – och bibliotekarierna! När jag för tredje gången på en och samma dag besökte den lilla filialen bävade jag: ”Hoppas att hon inte märker att jag är här igen.” I dag ser jag det annorlunda. Hon (bibliotekarierna på min tid var alltid kvinnor) blev nog glad. ”Där är hon ju igen, ungen som slukar böcker, flickan som uppskattar mitt arbete!”

Nu har min yngsta lämnat hemmet för gott. Jag har fullgjort mitt uppdrag som förälder, snart väntar ett som hemmabibliotekarie. Även om jag saknar min dotter så är jag också glad över att hennes rum inte längre är en sophög. Där står numera en bred och skön gästsäng samt nya hyllor för böcker.

Vad jag har upptäckt under detta kånkande av ord?

Jo, att fackböcker är tyngre än skönlitteratur, men att det kan vara högre densitet i glest skriven poesi än i det tjockaste av praktverk.

Att det finns en mängd böcker som jag tror mig ha läst, kanske till och med skrutit om, men faktiskt aldrig öppnat.

Att jag äger böcker som jag inte visste fanns. Ett exempel är en riktig feting i läderband med gyllene timglas på omslaget. Jubileums-bokfilmen verkar vara en bok man gav bort i present till någon som fyllde 50 år. Stort och smått i fest och vardag. En bokfilm om mina femtio år 1902–1952. På en av de första sidorna kan man i en ruta klistra in ett fotografi på jubilaren, skriva födelsedatum samt en liten hälsning. Innehållet då? Jo, en genomgång av stort och smått. Mest är det nog sådant som vi brukar kalla stort, nämligen berömda mäns död, krig och händelser i kungafamiljen.

Jag bläddrar fram till 1921. För hundra år sedan besökte Nobelpristagarna Rabindranath Tagore och Anatole France Stockholm. Detsamma gjorde Maksim Gorkij. Det brann i varuhuset Printemps på Boulevard Haussmann i Paris, Branting blev åter statsminister och den första kvinnan valdes in i Sveriges riksdags första kammare.

Mer då? Jo, konstnären Isaac Grünewald var förbannad. När Operan ville betala 20 000 kronor i ersättning för hans scenografi krävde han 75 000. Ärendet gick till rådhusrätten. Större än så blev inte 1921. Något mindre än så verkar heller inte ha intresserat utgivarna. Jag undrar fortfarande hur denna bok hamnade i mitt hem.

Livet är ett mysterium.

I stort och smått.