Sommaren står för dörren men jag vill inte öppna. Hur ska jag överleva verkligheten med miljökatastrofer och krig utan nya avsnitt av antidepressiva realityprogram?

Jag tittar på så mycket TV att innan jag ska somna rullar det eftertexter i mitt huvud. Jag minns inte min första kyss men i detalj när Tomas Brolin spelade kinaschack i andra säsongen av Mästarnas Mästare. Det var för övrigt den bästa säsongen och jag har därför flera gånger hört av mig till SVT för att de ska lägga ut den på SVT Play.

När jag och mina äldre syskon som barn var hos pappa varannan helg kunde vi bara göra tre saker: köra fyrhjuling, poppa popcorn i maskinen pappa vann på pimpeltävlingen 2007 eller titta på film i dvd-spelaren som pappa vann på pimpeltävlingen 2008. Några kilometer från byn låg OKQ8 och där var det alltid utförsäljning av filmer. Barnfilmerna fanns bara på blu-ray så det blev Beck hemma hos oss. Jag uppmanades att blunda varje gång det var en hemsk scen, men jag kunde ord som obduktionsrapport och seriemördare långt innan jag lärde mig vad trubbig vinkel var i matematiken på skolan. En helg när jag besökte pappa ensam och därför inte fick titta på Beck själv upptäckte jag att det fanns något ännu bättre än en poliskommissarie med alkoholiserad granne. Jag hittade realityprogrammen.