Mona Moore, del 6: ”Måste jag skicka nakenbilder?”

Mona Moore trodde att hon hade flyttat in i sitt bekväma medelklassliv för gott. Man, radhus och sköldpadda. Men så tar allt slut. Vem är hon nu? En okänd författare på 53 utan partner, hem eller självrespekt. Bara barn, grått hår och vallningar. Och en våldsam längtan efter att få bli het efter flera frusna år. Hos oss rapporterar hon från sitt desperata kärleksliv. Det kan gå hur som helst.

6. Lite som Gud

Billybokhyllorna monterar sig sömlöst. Det verkar ha skett produktutveckling sen sist, i alla fall vad gäller ramverket. Men innehållet är precis detsamma. Böcker jag är gjord av, som Simone de Beauvoirs Det andra könetoch Suzanne Bröggers Ja, men också nya vänner som Agneta Pleijels Doften av en manoch Rachel Cusks Konturer.

När K och jag först flyttade ihop fick mina böcker inte plats. Inte hans heller. Men det var värre för mig. Som en skilsmässa från mig själv.

Jo, jag var tårögd när jag sa att ”nu måste vi vara ihop resten av livet för annars är det inte värt det”. Sen bar jag i väg alla icke livsviktiga titlar till antikvariatet.

Jag suckar, pausar och bläddrar i Konturer. Huvudpersonen sitter på en båt med en man hon råkat möta på planet till Aten och han ger henne en sjal att svepa om sig medan han kör mot hamnen. Hon tittar på det obekanta tyget och känner det som om hennes kropp bärs i blindo genom rymden, som om allt i hennes liv har ”atomiserats” och att alla beståndsdelar har skilts från varandra. Och så undrar hon var hennes barn är.

Jag undrar var mina är. I skolan kanske. De bor hos K den här veckan och vi håller inte på och ringer varandra. K är inte min man längre, han är deras pappa.

Det är tomt efter katastrofdejten med Författaren. Flirtarna känns som glest utplacerade isflak i kallt vatten. Det är fortfarande jättelänge tills torsdag när Militären ska komma och ensamheten löser mycket riktigt upp konturerna. Den öppnar ett hål som står vidöppet, där det mest betydelselösa plötsligt kan få den största vikt. Där jag inte längre vet om mannen med portföljen på bussen framför mig ska spela en roll i mitt liv. Eller barnens. Jag bara ser honom hosta utan att hålla handen för munnen medan han läser något som ser ut som en ekonomirapport.

Det är det här som är tanken med celibatet. Att bli till för alla. Orka alla. Lite som Gud. Jesus säger att man kan göra sig könlös för himmelrikets skull. Jag kan vara till för alla. Men det är liksom ingen som nappar. Ingen som behöver mig eftersom jag inte funnits till för någon på väldigt länge utan mest för min närmaste familj. Och ja, just det, nu är den upplöst.

Fast Militären nappar. Flera gånger om dagen. ”Den här bilden blir jag glad av”, skriver han och bifogar en bylinebild jag använt i en tidning. En av dem med den där guldmixade tröjan jag paniklånat av formgivaren. Blixten hade smällt i glanstyget precis där behåkanterna tryckte fram genom tyget. Militären är helt ensam om att bli glad över bilden. Jag tänker värdighet, världsvana. Men ingen världsvana ändrar på det faktum att den där kvinnan inte är snygg. Det finns inga bilder som ser ut som Mona Moore längre. Det är flera år sen jag började låta fotografen välja bild, jag tittar inte ens på dem.

Som om jag inte är ett dugg bättre än den franska feministikonen Hélène Cixous längre.
Det var hemma hos henne jag hade fått min första lektion i vilken minimal roll ideologisk övertygelse spelar för den egna fåfängan. Det hade precis blivit nittiotal och hon hade skrivit om den kvinnliga skriften, om blygdläpparnas ständiga friktion, om lusten utan männen. Lusten i sig. Men hon hade inte klarat att godkänna en enda av bilderna fotografen tagit på henne. Det var ett fulländat svek mot en hel termins studier av kvinnans rätt att vara sig själv.

Men nu vill jag bara så förtvivlat gärna att Militären ska se hur snygg jag är inuti. Fast män skiter i vilket. De bara: wow, det är en riktig kvinna och hon vill träffa mig. De är liksom glada. I alla fall i början.

Han frågar om jag kan skicka en privat bild. Och jag undrar om det är det här som ska fylla mitt liv nu. En internetaffär med en gift man som vill ha privata bilder? Jag undrar om jag behöver köpa en selfiepinne. Eller ett stativ och självutlösare. Om jag ska gå till Kjell & Company och diskutera tekniska lösningar med en försäljare. Varför kan jag inte vara lite avslappnad? Det är ingen stor grej. Han vill ha en bild, kolla på mig. Vi ska ses, han verkar förväntansfull. Män gillar bilder. Han menar inte naken. Folk umgås över nätet.

Jag tar en bild på de osorterade bokhögarna. Det här är jag, skriver jag. Det lilla som är kvar av mig efter skilsmässan. ”Synd att du vände kameran åt fel håll”, skriver Militären och lägger till en skrattande emoji.