Mona Moore, del 7: ”Det är en underbar kväll, ingen av oss nämner hans fru”

Mona Moore trodde att hon hade flyttat in i sitt bekväma medelklassliv för gott. Man, radhus och sköldpadda. Men så tar allt slut. Vem är hon nu? En okänd författare på 53 utan partner, hem eller självrespekt. Bara barn, grått hår och vallningar. Och en våldsam längtan efter att få bli het efter flera frusna år. Hos oss rapporterar hon från sitt desperata kärleksliv. Det kan gå hur som helst.

7. Med eller utan hår

Mannen som står utanför hotellet på Kammakargatan har inget hår. Men blanka skor och en snygg kort rock. Är det Militären? Jag har försökt föreställa mig hur han ser ut nu. Försökt tänka in grått hår, rynkor och hängögonlock.

Jo, han tittar åt mitt håll. Och nu spricker leendet upp. Han hinner ta ett par steg mot mig innan jag är framme. Lutar huvudet lite och höjer ögonbrynen. Han ser ut som … han. Och han ser lika rörd ut som jag. Lite som när de amerikanska svenskättlingarna i SVT får se sina släkttorp för första gången. Var det här deras förfäder levde, kämpade och älskade? Bara att i det här fallet är det mitt fjortonåriga jag och hans artonåriga som är förfäderna. De kramas varmt.

Som om vi sågs i går lyfter jag paraplyet över våra båda huvuden och sticker in min arm under hans. Den är som gjord för att ligga där. Vi går norrut för att hitta nånstans att ta ett glas vin före maten. Han känner sig lika ung som han var då, säger han. Det är bara utsidan som förändras. Jag är fjorton igen och perfekt lycklig bara av att vara vid hans sida.

Min vän S har sagt att det är typiskt för vår ålder att vi fiskar efter gamla ungdomsförälskelser. Att det är bra också, för då minns man varann som snyggare än man är. Militären ser ju en annan Mona än de andra, säger hon. Kanske det. Jag verkar inte se gammal ut alls. Han strålar. Men vem är han? Nu?

Sist var han arton, kom från andra sidan stan och parkerade sin lilla blå folkabubbla utanför vårt gula radhus som något slags tjusig tonårig James Bond. På helgerna hade han föräldrafritt och mitt klaraste minne är att jag står i badrummet på övervåningen och tittar argt på mina enstaka könshår – det blev ju liksom uppenbart att jag inte var den Jane Seymour eller Britt Ekland jag hade velat matcha honom som.

Vi öppnar dörren till en klassisk bar vid Odenplan. Saxofonslingor från femtiotalet möter när Militären håller upp dörren och jag känner hans hand i ryggslutet. När jag senare försöker berätta om det här för mina väninnor vet jag inte hur jag ska få dem att förstå exakt hur underbar den här kvällen är. Det underbara består av att han liksom placerar mig på en stol, eller alltså att han först har tagit av mig min kappa och vikt ihop den och placerat den på en stol. Och att han sen har gått till baren och granskat vinlistan och så kommit bort till mig med ett glas vin som han verkligen tror att jag ska tycka om, efter att ha frågat vilka druvor jag föredrar och efter att jag svarat att jag inte har en aning, men ogillar fatkaraktär. Jag minns inte när jag kände mig så värdefull.

Suzanne Brögger säger att det är som om det aldrig upphör att finnas ett tomrum i kvinnor som måste fyllas av bekräftelse från en man. På den här barstolen är det tomrummet helt uppfyllt. Militären ställer till och med intresserade frågor om mina barn. Berättar om sin dotter. Och jag säger att jag tycker att han har blivit en fin man. Ingen av oss nämner hans fru.

Det är klart att det har hänt saker på fyrtio år. Han har börjat prata halländska. Han har tappat håret. Och han har lärt sig allt om argentinsk tango. Men han känns precis som då. Rör sig som då. Jag fattar inte varför jag nånsin gjorde slut med honom. Jo, just det, jag var ju fjorton. Är vi så lyckliga i kväll för att vi får vara barn igen? För att sånt som är viktigt för vuxna inte spelar någon roll just här just nu?

Till slut ställer jag ändå frågan som jag bestämt mig för att inte ta i kväll. Vad röstar han på? Han svarar moderaterna. Kostymen, skjortan, yrket, vinvalen och handen i mitt ryggslut understödjer uttalandet.

Min vänsterpartistväninna P hävdar ofta under stark moteld att det är mycket trevligare att umgås med moderatmän. För att de inte snackar så mycket om solidaritet utan i stället ser till att fylla på vinet, ställa intresserade frågor, bjuda och följa en hem. Kristina Lugn har skrivit att det går att genomföra ett samlag med en halvdöd medlem i moderata samlingspartiet. Men jag vet inte. Jag måste i alla fall hem till barnen i kväll. Redan om några timmar ska en unge väckas inför ett stort prov.

Två barer till har fått omaket att be oss gå för att de stänger och när vi till slut är tillbaka utanför hans hotell ser vi taxin samtidigt. Hans arm ligger redan runt mina axlar, min runt hans midja och nu möts läpparna nästan i en hastig kyss som inte kan bestämma om den är på kinden eller på munnen. Han öppnar taxidörren och jag är i väg och jag har ingen aning om vem det var som ville det – om det ens var någon av oss. Det enda som är säkert är att Stockholms gator nästan är tomma, att jag fått i mig sex glas vin och att vi inte kommer att kunna ses på länge.