Mona Moore, del 8: ”Han sviker mig för Josef Frank och nu är allt över”

Vår skilsmässobloggare, Mona Moore, har kommit till en vändpunkt. Exmaken har träffat en ny kvinna – och klätt om sin fåtölj. Vad finns nu att göra? Världen ligger öppen och vi önskar henne lycka till på sin fortsatta färd genom livet och relationerna. På återseende!

1. Fåtöljen.

Det hade funnits något nytt i K:s röst när han ville skiljas på Facebook. Det verkade plötsligt lite bråttom efter att vi hade hållit på och dragit av plåstret millimeter efter millimeter i flera års tid. Han lät – ivrig. Hade han träffat någon?

Nej, det hade jag faktiskt inte att göra med längre. Kunde jag vara snäll och respektera det? Att vi inte levde ihop han och jag? Att det var en ny situation. Sa K.

Sluta larva dig, sa jag. Har du träffat någon?

Nu avslutar jag det här samtalet tills du kan respektera mig, sa han.

K hade alltid presenterat bilden av sig själv som något av en lone ranger. Han var en självständig man, trivdes i ensamheten, behövde ingen. Nu, efter skilsmässan, skulle han nog inte göra sig omaket att vara tillsammans med någon igen. Nej, nu var det han och jobbet. Och barnen.

Jag skickade ett textmeddelande till. För om det nu ändå var så att han hade träffat någon så vore det kanske bra om inte barnen fick ta smällen när de kom hem och berättade om mysmiddagen med Katarina (eller vad hon nu hette) och hennes lilla gulliga hund. Det var liksom bättre för alla om jag inte föll ihop och blev Ingen då – om jag i stället kunde få göra det ifred, ett tag innan.

Jorå. Visst, det kunde han väl göra. Men varför tänkte jag såååå långt? Så långt tänkte inte han. I alla fall inte förrän kvällen därpå.

Då kom ett nytt mess. Vår dotter hade undrat vem han messade med hela tiden och nu undrade han om han skulle berätta det. Det var en person som han tyckte mycket om. Ja, och jag ville ju bli informerad.

Den han tyckte så mycket om var en kompis till mig, en jag träffat av och till i sjutton år, varit hemma hos några gånger, på fester och fikor, som jag bakat våfflor till efter hennes skilsmässa, med barnen i släptåg. Vi hade firat våra första böcker ihop. Och det var jag som hade presenterat henne för K hemma i vårt gemensamma kök. Jag visste till och med vad hon hade för fittfrisyr. Det var äckligt.

Han hade inte tänkt på att han skulle säga det till mig, sa han. Han visste inte att vi kände varann så bra. Lät rent av lite anklagande. Hade jag levt ett dubbelliv eller?

Mitt mess med frågan om den han träffat var någon jag kände hade han först lämnat obesvarad i nästan ett dygn. Efter att han skickat sitt ja, och namnet, hade vi båda tystnat. Jag var tyst för att jag inte vågade släppa ut smärtan. Den fick koka där inne. Stormkoka.

Jag är bra på att överleva. Komma på vad som är fördelar mitt i skiten och flyta upp som en kork till ytan.

1. Det var bra att det bara var hon. Tänk om det hade varit någon som var som jag, fast bättre.
   

2. Det hade klickat bara för att de mådde så dåligt. De behövde uppenbart hjälp.
   

3. Hon hade varit på den där kursgården han föraktade så djupt. Kanske jag borde upplysa honom.
   

4. Den där ensidigheten som dödat våra samtal skulle passa <em>jättebra</em> nu.
   

Jag upprepade i huvudet allt jag visste om henne som skulle väcka förakt hos den K jag kände, och allt jag visste om honom som hon skulle hata. Och så kände jag mig smutsig, ensam och ledsen. Elakheterna attackerade inifrån i duschen, i sängen, vid skrivbordet, vid spisen. Tårar hjälpte inte. Väninnesamtal hjälpte inte. Jag höll på att sprängas.

Till slut sa jag till K hur outhärdligt det var att det kändes som om jag inte fanns längre. Hur ont det hade gjort att inte messet med hennes namn hade följts av frågan hur det kändes för mig. Att han inte bett om ursäkt för att det var kladdigt. Eller vad som helst som var det minsta omtänksamt.

Men, vi är ju inte ihop längre, sa K.

Det var inte så att han inte ville. Han lyssnade. Försökte förstå hur jag menade att man kan vara omtänksam ändå. Medan jag mindes hur effektivt han raderat sina ex ur sitt liv. Och upphöjt det till en dygd.

Så vaknade jag en morgon och insåg att det fanns en grej som gjorde lika ont som att han var kär. Han hade klätt om sin fåtölj, den som alltid hade stått i källaren. I Josef Frank-tyg. Jag steg upp ur sorgsoffan, klädde på mig och gick ut. Tog fram headsetet. Ringde väninnan L.

Hon fattade exakt vilket svek det var med Josef Frank-tyget. Han var inte den han sa att han var. Och ännu värre – han var inte den jag ville att han skulle vara. Det fanns inget annat att göra än att fortsätta gå. Därifrån.