Mona Moores bekännelser, del 1: ”Nu separerar vi... Ingen panik!”

Mona Moore trodde att hon hade flyttat in i sitt bekväma medelklassliv för gott. Man, radhus och sköldpadda. Men så tar allt slut. Vem är hon nu? En okänd författare på 53 utan partner, hem eller självrespekt. Bara barn, grått hår och vallningar. Och en våldsam längtan efter att få bli het efter flera frusna år. Hos oss rapporterar hon från sitt desperata kärleksliv. Det kan gå hur som helst.

1. Separation

En koncentrerad artighet hade legat över processen när vi tömde radhuset tillsammans.

”Du kan få kaffepannan.”

”Ja visst. Men ta grytunderläggen du då.”

Inte ens duken – som han tittat långt på när jag sa att det var min – lyckades jag truga på honom. Nä, nu hade han släppt det.
Vi hade inte sett varandra på ett tag. Hemmet var sålt. Barnen hade gråtit klart över det. Jag också. Nu var det bara K och jag. Så fruktansvärt duktiga på att samarbeta eftersom vi inte hade gjort annat i femton år. Han plockade undan grejerna i badrummen. Jag i garderoberna.

Han hade sagt att jag kunde ställa lite grejer hos honom om jag behövde. Under en övergångsperiod. Jag kunde få bo där också om det knep med tillträdestiden. Vi gjorde ju det här tillsammans. Det var ingen panik.

Stämningen var mer hemtrevlig än på länge och vi svettades över nedmonteringen av hyllkonsolerna ihop. Vi teg inte längre om en massa saker vi inte kunde prata om. För vi behövde inte prata om dem längre. Vi kunde prata om vad vi ville mellan uppdelningsfrågorna.

Försökte jag flirta? Jag ville så gärna ha bekräftelse. Kärlek. Besvikelse. Vad som helst.

När vi var klara fanns det tre kartonger som innehöll sådant som man inte flyttar med en firma. Dagböcker, skorpmjöl och parfym.

”Kan jag ställa dem hos dig ett par veckor då?” frågade jag.

K:s ögon liksom föll ner mot mina. På ett trött sätt. En svag suck hördes.

Jag fogade mig blixtsnabbt: ”Nä men skit i det, det ordnar sig.”

K sa: ”Vad då?”

Jag sa: ”Ja, men jag ser ju att du inte vill.”

K sa: ”Men måste man vilja allt man gör då?”

Jag sa: ”Nä, men då kanske inte jag vill lämna dem hos dig heller.”

K suckade igen. Efter femton år visste jag precis vad det betydde. Han ville vara ifred. Inte bara från mig utan också från mitt skorpmjöl.

På kvällen ringde han hem till min kompis terapeuten där jag bodde tillfälligt. Han hade kommit på att jag kunde få ha mina saker i ett förråd som han inte behövde. Jag sa tack. Terapeuten och hennes väninna tyckte det var vuxet och bra. Han hade inte velat ha det så som jag föreslog. Nu hade han kommit på ett sätt att hjälpa mig som inte gick över hans gränser.

Men varför fattade de inte att han borde säga att han inte bara ville ha kartongerna utan alla mina grejer och hela mig? Hela tiden? Åhhhhhhh, det spelade ingen roll att jag ganska mycket hade velat det här också. Det var i grunden fel. Att K som jag litat på så länge bara vände på klacken och vinkade och tyckte att jag borde kunna lösa mina praktiska problem själv. Och helst lite snabbare.

Terapeuten tyckte att jag skulle börja dejta.

”K har inte velat ge dig någonting som du behöver på minst fem år.”

Hon log och höll fram ett glas pinot gris när jag sa att jag kanske inte hade någon lust att träffa några fler män alls. Hennes kompis hade separerat ett år tidigare och höll med. Visade bilder på sin Tinderdejt och sa att hon förstod om det inte kändes så, men att det säkert bara var en fråga om tid. Snart skulle jag också ha mjukgörande oralsex med en solbrun kristdemokrat med stora händer.

Eftersom jag inte kunde tänka mig något värre svarade jag att en vuxen kvinna har sina barn, sitt arbete och sina att göra-listor. Och om man ägnar sig åt dem med full kraft kommer allt att gå bra. De ger i alla fall något tillbaka.

Jag tog med mig vinglaset och drog mig tillbaka till gästrummet med Ellen Keys ”Kvinnorörelsen”. Hon visste allt om åldrande kvinnor utan partners. Arbetskvinnor som började eggas mer av ära än av erotik.

Med stigande ålder och självständighet var det dessutom betydligt svårare att inbilla sig in i en kärleksrelation med en alldeles ovärdig, skrev hon. Jag visste redan det. Och kanske skulle det vara svårt till och med att inbilla sig in i saker med en värdig.

Om man nu ens ville försöka. Ville jag? Nja, i alla fall inte så mycket att jag orkade hålla mig vaken.