Mona Moores bekännelser, del 2: ”Jag måste nog bli lite poly”

Mona Moore trodde att hon hade flyttat in i sitt bekväma medelklassliv för gott. Man, radhus och sköldpadda. Men så tar allt slut. Vem är hon nu? En okänd författare på 53 utan partner, hem eller självrespekt. Bara barn, grått hår och vallningar. Och en våldsam längtan efter att få bli het efter flera frusna år. Hos oss rapporterar hon från sitt desperata kärleksliv. Det kan gå hur som helst.

2. Hungrig

”Jag känner att jag kanske behöver bli lite poly”, halvviskade jag till mina vänner över bordet på den fullsatta restaurangen.

”Du?!” M frustade så att vinet stänkte.

”Japp, jag tror jag behöver det”, fortsatte jag som om jag behövde rättfärdiga den oheliga idén inför dem. Jag trodde att de tänkte som jag, att jag hade hamnat så långt ner på min mans att göra-listor att det kändes som om hela jag höll på att suddas ut. Det gjorde de inte.

M frustade snarare för att jag hade skrattat så hånfullt åt polyrelationer i så många år. Föreläst för henne om hur stressigt det verkade vara, och hur en bekant polylovers semester hade fått tillbringas på hotellrummet, först i telefon med anklagelser från den partner som inte var med. Och sen med anklagelser från den partner som var med och som tyckte det var värdelöst att få bada ensam. Men när nu djävulen på min axel ropade allt högre att hen ville upphäva överenskommelsen om sexuell tvåsamhet såg polylivet inte längre så panikartat och kravfyllt ut som förut. Jag var en bit över femtio. Jag behövde inte fler barn, inte bilda någon familj. Mitt nätverk var starkt som en studsmatta. När om inte nu skulle man kunna unna sig att träffa män bara för att, och så länge det är roligt?

Efter den långa kärlekssvälten hade jag börjat se mig nyfiket omkring.

Min vänlista på Facebook erbjöd inget mer än min mans vänner, mina vänners män och pojkvänner, expojkvänner, okyssbara arbetskamrater och bekanta. Exakt noll möjligheter. Men på samma forum gick en artikel från 1958 varm i mitt flöde: ”129 sätt att skaffa en make”. Jag höll inte alls med ingressens konstaterande att den visade hur mycket världen förändrats. Inte alls.

Tipsen på hur man hittar någon lät fullständigt relevanta. Man kunde till exempel köpa en hund och gå ut och gå med den. Gå vilse på fotbollsarenor. Eller cykla Europa runt. Eller också kunde man bli sjuksköterska. Det lät smart. De hade också förslag på hur man väcker mannens intresse. Man kunde skratta åt hans skämt, stod det, köpa en cabriolet eller ha ett plåster på sig – för då undrar ju män vad som har hänt och vips är ett samtal i gång. Kreativitet har alltid varit ett afrodisiakum. I alla fall för mig.

Men enligt förälskelseforskarna är den starkaste matchmakern ändå närhet. Vi blir tydligen attraherade av dem som vi åker buss med, jobbar eller tränar med. Det räcker att bo nära. Och det har ingenting med hur stjärnorna står att göra. De har bevis.

Av 5 000 par som sökte hindersprövning i Philadephia 1930 bodde en tredjedel max fem kvarter från varandra (och det var alltså innan man började flytta ihop redan före bröllopet). Av 431 par som började dejta i Ohio 1950 bodde mer än en tredjedel max fem kvarter ifrån varandra. Grunden för attraktion är ”upprepad exponering”. Vi gillar dem vi känner igen. Föredrar vår spegelbild framför foton. Någon som liknar dem vi känner framför utseenden som är helt nya.

Tyvärr hade allt i mitt liv bytts ut. Det fanns ingen som kände igen mig i mitt nya kvarter och inte på bussen heller. Inte på ICA och träna hade jag inte haft tid med sedan flyttkarusellen började. Å andra sidan fungerade kanske facebookgrupper lika bra som kvarter. Och åtminstone två av mina närmaste vänner hade träffat sina män på dejtingsajter.

Jo, jag hade också provat även om det var länge sen nu. En vän tog över den bästa dejten och fick två barn och en simbassäng. Men jag hade ingen lust att göra en svettig Tinderprofil, mest för att jag inte stod ut med tanken på hur vicevärden i mitt hus svajpade höger eller vänster, eller att jag skulle bli bedömd av killen från datasupporten på förlaget eller av den där vaktmästaren med guldkedja om halsen och Elvisskjorta. Nä, jag tänkte ta till gamla metoder. Bussflirtar, matbutiksblinkningar och det kanske mest effektiva av allt: booty calls.

Det fanns två saker jag hade låtit bli med under mitt äktenskap för att hålla stilen. Det ena var att äta lunch med en ungdomsförälskelse som bjudit in med tryck i den mörka rösten. Det andra var att uppmuntra en kollega som plötsligt låtit ögonen fastna i mina. Nu var det kanske dags. Och eftersom jag skulle bli poly skrev jag omsorgsfullt samma meddelande till båda.

”Jag börjar bli hungrig. Vad sägs om lunch?”