Mona Moores bekännelser, del 3: ”Ska man ta av vigselringen på dejt?”

Mona Moore trodde att hon hade flyttat in i sitt bekväma medelklassliv för gott. Man, radhus och sköldpadda. Men så tar allt slut. Vem är hon nu? En okänd författare på 53 utan partner, hem eller självrespekt. Bara barn, grått hår och vallningar. Och en våldsam längtan efter att få bli het efter flera frusna år. Hos oss rapporterar hon från sitt desperata kärleksliv. Det kan gå hur som helst.

3. Den magiska ringen

Ringen brände i fickan.

Jag hade provat att ta av den en stund, den tjocka guldringen som K hade satt på mitt finger i tideräkningens början. Jag flyttade den från fickan (det kunde ju ha blivit hål utan att jag visste det) till ett fack i mobilskyddet. Det blev inte bättre. Den syntes liksom genom lädret, putade och gjorde sig till. Det var som om den skrek att den tagits av.

JRR Tolkien måste ha varit gift. Annars hade han aldrig kunnat skriva Sagan om Ringen. Om makten ringen har. Hur den glöder och pockar. Gollums hålögda jakt på den. Frodos förtvivlade kamp för att slippa den.

Det borde inte längre spela någon roll alls, det här med ringen. Ändå mindes jag fotot av K taget i köket i vår första gemensamma bostad – han såg så ung ut, så glad och så reservationslös. Höll i den öppna asken med de två tjocka guldringarna. Lade man dem på bordet kunde den ena ligga inuti den andra, perfekt omsluten.

”Vill du äta lunch?” Jag hade frågat författaren några dagar tidigare och han hade ringt upp och sagt ja direkt. Inte messat. Hade haft en antydan till förväntan i rösten. Den där förväntan som jag saknat. Så länge.

”Ja! Gärna!”

Det var tjugofem år sen vi träffades första gången. Då hade jag redigerat en av hans böcker. Och för några månader sen hade han bjudit in till spontanmiddag. Vägarna korsades, med hjälp av en knuff.

Författaren hade bakat ljuvliga pajer. Vi var alla över femtio och under middagen tror jag det var jag som ledde in samtalet på klimakteriet. På att få grått hår och behålla det, att till slut bli subjekt i stället för objekt, bli osynlig och i stället få bli den som ser.

En av gästerna, som lever i ett mer patriarkalt land, skrattade chockerat. Där vore det omöjligt att åldras som kvinna utan skönhetskorrigeringar. Man får inte jobb. Inte för att man får det i Sverige, för fasta jobb för gråhåriga kvinnor över femtio växer inte på träd någonstans. Men där hon bodde var det komplett omöjligt.

Den kvällen levde K och jag fortfarande ihop även om han befann sig långt borta. Efter ett par glas vin beskrev jag en viss lättnad över att medelålderns hormonnivåer fått den mest akuta (sex)lusten att avta. Att besluten nu i något högre grad kan fattas av hjärnan. Att det kanske går att koncentrera sig på viktigare saker än jakten på kärleken. Som att hjälpa till att rädda världen.

Att det kunde väcka erotiskt intresse kom som en fullständig överraskning. Författaren ringde med sitt lunchförslag bara några veckor senare. Och lite skuldtyngd var jag nog över mitt glada ja. Var det anständigt det här?

Det berodde så klart på om det var en dejt. Var det det? Jo, jag fattade väl att han inte ville vara min kompis. Men jag låtsades det ändå. Lekte att vi var bästisar som inte setts på länge. Så jag gjorde en tafatt ansats att krama Författaren på ett vänskapligt sätt när vi träffades. Han var inställd på en kindkyss. Vi krockade. Men det gjorde kanske inget.

Han hade läst min bok. Han tyckte om huvudpersonen. Och jag tänkte att han tänkte att jag är som hon, lössläppt och briljant. Jag tänkte att jag hade mycket att leva upp till, att jag nog inte ens kunde om jag försökte. Men samtalet flöt lätt. Vi pratade om böcker, filmer, författare, gemensamma bekanta och hur maten smakade.

Och kanske började den gryende närheten kännas hotande, för då berättade jag, som om Författaren och jag faktiskt vore bästisar, om hur jag gått i gång på en bild i tidningen av en känd skådespelare. Och hur olika förvecklingar lett till att skådespelaren fått veta det. Och hur enormt pinsamt det hade blivit den dagen han sen stod i ett sällskap på min vanliga badbrygga kort efteråt. Dessutom var ju skådespelaren hundra år lade jag till. Författaren skrattade inte.

”Han och jag är jämngamla”, sade han.

Det kändes plötsligt som läge för att gå därifrån. Författaren bad om notan och betalade för sig. Jag drog betalkortet ur mobilskyddet och plonk: den tjocka guldringen föll några centimeter mot den nakna bordsytan och klirrande så att hela den fullsatta lunchrestaurangen liksom tystnade.

Vi skiljdes åt med is mellan våra sommarjackor. ”Hur mår K”, frågade Författaren.

”Rätt bra, tror jag”, svarade jag och började på ett slags detaljerad fortsättning.

”Skit samma, jag frågade bara för att vara artig”, sade han. Sen svängde han runt hörnet och var borta.