Mona Moores bekännelser, del 4: ”Allt har blivit lite sämre.”

Mona Moore trodde att hon hade flyttat in i sitt bekväma medelklassliv för gott. Man, radhus och sköldpadda. Men så tar allt slut. Vem är hon nu? En okänd författare på 53 utan partner, hem eller självrespekt. Bara barn, grått hår och vallningar. Och en våldsam längtan efter att få bli het efter flera frusna år. Hos oss rapporterar hon från sitt desperata kärleksliv. Det kan gå hur som helst.

4. You’ve got mail

Pling. Jag har fått mejl.

Det är från den där ungdomsförälskelsen jag hörde av mig till. Ja, han var inte bara en förälskelse utan en pojkvän. I flera månader. Det var jag som gjorde slut.

Nu var det 39 år sen så han är inte sur för det längre utan i stället ohöljt förtjust över lunchförslaget. Det är bara det att han bor i Halmstad. Och är gift. Det skriver han inte, men det har jag kollat på merinfo.se. Han har en bil också, en SUV, en dotter och en motorcykel. Och så jobbar han i det militära. Nästan som om han visste att jag håller på att skilja mig från en bil- och vapenvägrare.

Han vill gärna äta lunch, men han har inte ärende till Stockholm förrän om två veckor. I mitt kök där skåpen håller på att byta plats och alla skafferivaror flyter omkring på golvet känns det så långt till dess att jag funderar på om jag kanske redan har gift om mig då, men det skriver jag inte. I så fall får jag väl bara avboka. Förresten kan det ju vara trevligt att äta lunch ändå.

Jag är redan hungrig. Borde gå och handla. Barnen har ätit upp all mat igen. Mascara på innan den korta promenaden till ICA. Snyggjacka också. Jag har börjat komma in i mitt medelålders singelliv. Man är inte så attraktiv utan smink längre och okej då, det är svårare att dra männens blickar till sig.

Innan jag hinner gå ut plingar datorn till igen. Kan Militären komma snabbare? Nej, det är från Stockholms tingsrätt. Betänketiden har gått ut för vår skilsmässoansökan och K önskar tydligen fortfarande fullfölja äktenskapsskillnaden. Om jag har invändningar ska jag höra av mig skyndsamt.

Vad ska jag skriva? ”Ja, jag är rädd!”? Men de är väl vana vid det. Högst upp till höger på dokumentet står Konkursenheten, avdelning 2 som avsändare.

Tomheten exploderar som en väl apterad bomb i det kaosiga köket. Sex månader av akut hantering, av flyttkartonger, bodelning, lägenhetsvisningar, bankmöten, folk som nåtts av ryktet, föräldrarnas oro, behovet av pengar för att nu inte tala om den egna själen, om den nu finns.

Nu är allt är klart. Det finns inget stort arbete att baxa framför sig utom det där med köksskåpen, och allt har blivit sämre.

Tummar på telefonen. Ska jag skita i att gå och handla och göra en Tinderprofil i stället … jag kan svälta ett tag till. Det vore snyggare att vara lite smalare. Och rastlösheten kräver sitt.

Ger swipning ro åt en darrande själ? Eller ska jag följa de 129 tricken ur den gamla raggtipsartikeln från femtiotalet? Jag kanske skulle låna en hund att gå ut med.

I min nya trapp finns det två. En ung afrikansk lejonhundshanne på sextio kilo och en yorkshireterrier. Jag väljer den senare. Ringer på.

”Hörni det vore himla bra om jag kunde få låna er hund och gå ut med som ett sätt att få kontakt med nya män.”

”Ehhh …”

Nä, jag skojar. Jag säger inte så, jag frågar bara om jag får ta med mig hunden på en promenad och det får jag. Så jag tar med den till ICA. Terriern Frida lommar motvilligt efter den främmande tanten som tar stora nöjda kliv längs den höstvåta trottoaren. Men på de trehundra meterna möter vi exakt ingen man i passande ålder som jag kan småprata med om hundar. Inte på vägen hem heller.

Mitt nya ICA är dessutom ännu dyrare än det gamla. Äpplen kostar fyrtio kronor kilot. Måste få barnen att sluta äta äpplen.

När jag kommer hem har jag fått mejl. Militären kan komma nästa torsdag. Han undrar hur det går med mitt manus. Manus? Ja, just det jag skriver ju en bok. Eller borde. Bra!

”Bra”, skriver jag till Militären utan att för den skull öppna manuset.

Vill han kanske läsa? Ja, gärna. Han sitter vid sin dator, jag vid min. Det är som i en romantisk film med Tom Hanks och Meg Ryan, det surrar av meddelanden. Borde vi inte äta middag i stället för lunch? Vilket vin vill jag dricka? Jag vet inte. Jag dricker mest billigt vin. Bara inget som smakar ekfat. Han låter nöjd. Jag föreställer mig att han är mycket omtänksam.

Några sekunder senare plingar det till i inboxen igen. Det är K. Han tycker vi ska skilja oss tillsammans på Facebook.

”Ska vi göra det nu?”