Mona Moores bekännelser, del 5: ”Dejten är sur redan innan filmen börjat”

Mona Moore trodde att hon hade flyttat in i sitt bekväma medelklassliv för gott. Man, radhus och sköldpadda. Men så tar allt slut. Vem är hon nu? En okänd författare på 53 utan partner, hem eller självrespekt. Bara barn, grått hår och vallningar. Och en våldsam längtan efter att få bli het efter flera frusna år. Hos oss rapporterar hon från sitt desperata kärleksliv. Det kan gå hur som helst.

5: Jag önskar att mandlarna vore döda.

Författaren ringer plötsligt igen. Han vill träffas. En drink? Och varför inte bio?

Med min fallenhet för medberoende funderar jag inte många minuter över hur sur han var när vi avslutade lunchen sist. I stället har jag lite dåligt samvete över att jag både lyckades behandla honom som en ickedejt och antyda att han var ”hundra år gammal”. Kanske hade han också kopplat ihop det.

Till barnen säger jag att jag ”ska på femtioårsfest” utan en tanke på följderna: ”Mamma, du måste kanske se liiiite roligare ut om du ska på fest?”

Hur klär man ner sig tillräckligt för att inte se för förväntansfull ut på en biodejt och samtidigt tillräckligt mycket upp för att barnen ska gå på lögnen? En halvt genomskinlig prickblus och glansjeans passerar testet.

Författaren har inte föreslagit någon premiärbiograf, utan den vanliga filmstaden. Men om han inte kommer direkt från en begravning har han tänkt på hur han är klädd. Svart kavaj och skjorta till de svarta jeansen. Det doftar gott när han böjer sig fram och kysser min kind och jag noterar att det är jag som har lärt mig att följa hans kindkyss, inte han som lärt sig att jag brukar björnkramas.

Det är middagstid och filmen är nästan tre timmar lång.

”Vi äter oss mätta på popcorn!” föreslår jag.

Författarens ansikte rynkas ihop lite.

”Jag äter inte popcorn.”

Nähä. Då gör väl inte jag heller det.

Författaren stegar i väg mot plockhyllan med naturgodis. Det här är hans smak. Bara nanosekunder passerar innan jag kontrar med att det verkar lite fräschare med de stängda mandelpåsarna på hyllan bredvid och han mycket hastigt ser missnöjd ut innan vi båda tar varsin. Vi står i kön till kassan och han har fått en för liten påse. Han är man och han är hungrig och han har en pytteliten påse mandlar med sig in på en tretimmarsfilm och allt är mitt fel. Det känns som om vi enas om det utan att se varann i ögonen. När han ber om en flaska bubbelvatten med citronsmak går de möjliga alternativa handlingssätten så fort genom huvudet att jag inte kan stoppa dem någon annanstans än i ”en till, tack”.

Filmen handlar om en deprimerad medelålders man som är rädd att vara passé och famlar efter mening. Och om hans lite korkade gladlynta kompis. Båda håller sig hårt i sin könsidentitet. Gör manssaker. Spottar, snusar, dricker och snörvlar. Den ena spelas av samma skådespelare som tecknaren Liv Strömqvist använder för att illustrera sin tes om senkapitalistiskt dejtande i albumet ”Den rödaste rosen slår ut”. Leonardo di Caprio. Hon har ritat hur han har dejtat och gjort slut med ungefär sjutton blonda baddräktsmodeller efter varandra. Och hur det fortfarande inte känns något i honom.

Författaren och jag sitter bredvid varann i stolarna utan att låta någon kroppsdel nudda vid den andre. Han skrattar då och då. Inte jag. Det var bra att vi skulle se en film, hade min lika skilda kompis V sagt, för då märker man om man har samma humor.

Författaren har halsat sin mandelpåse redan innan filmen börjat. Jag har inte öppnat min. Svetten rinner utan att jag har en vallning – eller har jag det – när jag öppnar mandelpåsen. Ska jag bjuda honom nu? Han tar artigt emot några mandlar. Resten av filmen kan jag inte tänka på något annat än mandlar. När jag borde äta en, och om jag borde bjuda honom varje gång, eller om allt bara blir värre. Jag önskar att mandlarna vore döda.

Klockan 22 är filmen slut. Vi går till den närmaste öppna italienaren. Ett av hans gamla stammishak. Vi är nästan ensamma i restaurangen, beställer varsin pasta och varsitt glas vin. Samtalet går trögt. När jag säger att filmen för mig helt och hållet är en utsaga om manlighet avbryter han mig med ”det är ju självklart”.

Enda vägen ut är att fråga honom om hur han ser på Hollywoods relation till den amerikanska romantraditionen. När han förklarat färdigt har vi båda ätit upp och betalat notan. Han måste gå hem. Han ska upp tidigt. Han kysser min kind igen och jag går till tunnelbanan.

Min dotter är fortfarande vaken när jag kommer hem. Jag ger henne en björnkram. Hur var festen, frågar hon. ”Jätterolig”, säger jag med ett stort – ansträngt – leende.