Lena Sjöberg och Jakob Wegelius har tagit sig igenom kreativa härdsmältor, politiska depressioner och becksvart mörker. Men i slutet av dagen leder ändå Mörtfors alla stigar mot ljuset.

Lena Sjöberg kommeraldrig att glömma första gången Jakob Wegelius visade henne Mörtfors. De hade svängt av E22:an mellan Västervik och Oskarshamn, in mellan kohagar och stenrösen där asfaltspengarna tagit slut, då den småländska grankorridoren plötsligt gav vika. Mörtfors uppenbarade sig som en hägring i dalgången. Om någon tecknat en bild av ett svunnet Bullerbysverige kunde det ha sett ut så här.

Lenas vittnesmål och rekonstruktion av händelserna, nu 25 år senare, ska ses i ljuset av att hon och Jakob nyligen hade blivit ett par under ut-bildningen på Konstfack.

– Vilken magisk helg det var. Så mycket roligt hände. Fotbollsmatch på ängen, dans, kulörta lyktor, långbord på pensionatet. Och en massa glada människor som dök upp. Vi somnade till porslinsskrap och sång från restaurangen, minns hon.

Jakob lägger in en snus av tobak han odlat själv.

– Jag hade naturligtvis regisserat allting. Betalat de inblandade. Jättedyrt. Jag amorterar fortfarande på skulderna.

Han sjunker ned i favoritfåtöljen där han brukar skriva eller fördjupa sig i något ämne. Med omsorg om varje detalj vinner han läsarens tillit och får oss att kasta loss med honom till fjärran hamnar där orakade sailors stryker omkring. Lissabon. Alexandria. Port Said. Suezkanalen. Sydkinesiska sjön. Styv kuling.

Tar han sats upp ur fåtöljen ser han Marströmmen och den brusande forsen utanför. Sex kilometer nedströms ligger havet.

– Om en tidsstudieman synade mina arbetsdagar skulle jag få sparken direkt. Inte en chans att jag hade fått jobba kvar.

Det brukar ta sex år för honom att färdigställa en bok.

Det känns logiskt att han har tilldelats väntrummet i den nedlagda tandläkarmottagning där han och Lena jobbar.

Det är ju nästan något sinnesslött över min ineffektivitet.