Munken som räddar böcker från extremister

Tusentals urgamla och ovärderliga handskrifter världen över är hotade på grund av väderförhållanden, plundrare, krig eller extremister. I en utdragen brandkårsutryckning räddar en grupp munkar texterna åt eftervärlden.

Det är förmiddag och solen står högt mot de vitputsade stenfasaderna i världens heligaste stad, Jerusalem. En lång, smal person iklädd svart kåpa stegar genom de trånga gränderna i souken, lika hemtamt som hade han bott där i hela sitt liv.

– Den här platsen har alltid varit speciell för mig, säger den 64-årige amerikanske benediktinmunken Columba Stewart när han stannar framför en järnport krönt av ett stenvalv. Jag försöker alltid ge mig själv lite ledig tid när jag kommer hit.

När han kliver in genom porten till S:t Mark’s syrisk-ortodoxa kloster, välkomnas fader Columba hjärtligt av en grupp munkar som sitter runt ett vitt plastbord. Efter lite småprat och några klunkar kardemummakryddat kaffe visar en tunn, skäggig man honom uppför en kort trappa, genom en vitmålad spegeldörr krönt av ett kors, och in i ett dammigt rum. Därinne finns ovärderliga handskrifter från 500–600-talet, varav några texter av kristna kyrkofäder som Sankt Kyrillos av Alexandria, som ledde konciliet i Efesos år 431. Columba öppnar försiktigt en av böckerna och dröjer med blicken vid den eleganta kalligrafin på de gulnade sidorna.

– Visst är det vackert? säger han.

Texterna är skrivna på syriska, det språk som talades av de äldsta kristna samfunden i Mellanöstern, och är bara en liten del av de mer än 50 000 manuskript som Columba och hans kollegor har lyckats rädda de senaste 18 åren.

Denna beslutsamma men vänliga man är chef för Hill Museum & Manuscript Library (HMML), en ideell organisation vid Saint John’s Abbey and University i Collegeville, Minnesota, vars syfte är att genom digitalisering bevara hotade skrifter. HMML har varit aktiva inom området sedan 1965 och har numera världens största samling av avfotograferade handskrifter.

Det uppenbart att manuskripten är hotade på allvar.

Sedan Columba blev chef för organisationen 2003 har han finkammat stora delar av jordklotet – från Indien till Mellanöstern, från Balkan till Etiopien – för att leta fram och digitalisera värdefulla, religiösa, filosofiska och vetenskapliga manuskript som hotas av väderförhållanden, plundrare, krig eller extremister. De senaste åren, när IS och andra extremistorganisationer har härjat i Afrika och Mellanöstern och förstört antika tempel och oräkneliga dyrgripar, har Columba svarat med att jobba med befolkningen i oroshärdar som Irak, Syrien och Mali. Han har lärt upp lokala team att fotografera gamla böcker för att bevara deras visdom för kommande generationer.

– Med tanke på vad som har hänt de senaste åren är det uppenbart att manuskripten är hotade på allvar, förklarar Columba under en paus i sitt späckade schema. Vi måste se till att de är i säkerhet, annars vet vi inte vad som kommer att hända med dem.

Det slutliga målet för Columba är att skapa världens mest heltäckande samling av digitaliserade handskrifter, och att via internet ge gratis tillgång till i stora delar okända och unika samlingar. Till en början kanske främst forskare kommer ha nytta av materialet, men på sikt hoppas Columba att den kan skapa en bättre förståelse mellan religiösa samfund i en tid då dessa relationer, särskilt mellan kristna och muslimer, är ansträngda.

– Även om relationerna aldrig har varit problemfria, så kanske vi, genom att lära oss om samhällen där vi levde tillsammans, återigen kan lära oss att leva tillsammans, säger Columba. Om vi inte kan finna en djupare samhörighet kommer vi för alltid fastna i våra ytliga skillnader. Då förblir vi rädda och misstänksamma mot varandra.

Utöver flera decenniers arbete över hela Europa, har HMML under Columbas ledning utökat sina aktiviteter i bland annat Indien, där de nyligen fotograferade 10 000 palmbladsmanuskript, och Etiopien, där de digitaliserade Garima Gospels, som tros vara de äldsta bevarade etiopiska texterna. Just nu arbetar man med att digitalisera manuskript på urdu och persiska i Lucknow i Indien, samt buddistiska och hinduiska dokument i Katmandu i Nepal.

Organisationen har också expanderat till Mellan­östern och arbetar nu i Egypten, Irak, Syrien, Libanon, Turkiet och Jerusalem med att digitalisera tusentals objekt från alla kyrkor – från den koptiska kyrkan till den maronitiska och den armeniska, från den grekisk-katolska till den latinska. 2013 fattade HMML det avgörande belutet att även digitalisera islamiskt textmaterial. Det första projektet blev 900 objekt från Al-Budeiri-biblioteket i Jerusalem.

Enbart i Jerusalem har HMML digitaliserat totalt fyra islamiska och kristna samlingar mellan 2011 och 2018. Under sitt årliga besök uppdaterar sig Columba om de pågående projekten och försöker sjösätta nya genom att träffa syrisk-ortodoxa munkar, armeniska patriarker och palestinska familjer, i en fascinerande mosaik av traditioner och kulturer. Coronapandemin har inneburit en begränsning av hans rörelsemöjligheter men han planerar att börja resa igen så snart pandemin är över.

Det var närmast av en slump som Columba började engagera sig i projektet. Under våren 2003 blev han tillfrågad att delta i en av HMML:s förberedande fältstudier i Libanon tack vare hans goda kontakter med kloster och hans då ”begränsade men ändå gedigna erfarenhet av regionen”, som han själv uttrycker det. Columba blev snabbt väldigt fascinerad av arbetet.

– Jag har inte så mycket tid att studera skrifterna eftersom mitt arbete går ut på att hitta dem och göra det möjligt att samla in dem, fortsätter han. Men jag gillar att lära mig nya saker, få inblick i nya kulturer och lära känna nya människor.

Men att försöka bevara ett kulturarv från förstörelse kan vara ett påfrestande långsamt och ibland frustrerande arbete, där själva digitaliseringen bara är det sista steget. Att komma i kontakt med olika religiösa samfund, kulturella organisationer eller familjer som besitter samlingar kan ta flera år av resande, oräkneliga möten och en stor dos diplomati, utan någon som helst garanti att lyckas i slutänden.

Många av de grupper som Columba kommer i kontakt med är märkta av mångåriga krig och långvarig förföljelse och är av förståeliga skäl misstänksamma mot främlingar. Att ge en utlänning tillgång till deras kulturskatter är för dem ingen enkel sak.

– Vissa av dem har förlorat sin ursprungsplats, sin egendom och sitt folk, förklarar Columba. Ibland är manuskripten det enda de har kvar. Det är den enda kvarvarande länken till deras ursprung.

De syriska kristna är bland dem som har lidit allra mest. Sedan början av krigen i Syrien och Irak har många av dem förföljts och tvingats fly till Europa eller splittrats upp i mindre grupper runt om i regionen. Deras skrifter är ett av de sista vittnesbörden om deras kulturella identitet, och när Columba besökte klostret 2011 kände munkarna att det kunde vara den sista chansen att bevara deras historiska arv. Just på grund av gruppens utsatta situation är Columba mest stolt över de syriska projekten i Jerusalem, Syrien och Irak.

– De här böckerna har våra kyrkofäder efterlämnat. Det är vår plikt att tillgängliggöra dessa skatter för världen och få våra ungdomar att förstå den visdom, den kunskap och de andliga värden de utstrålar, förklarar Shimon Çan, en 69-årig bibliotekarie, kalligraf och amanuens vid S:t Mark’s och en av projektets mest entusiastiska supportrar.

De senaste åren har tvåtusen original som HMML lyckades digitalisera i Irak försvunnit.

– Jag försöker att inte tänka på det. Det gör mig bara upprörd, säger Columba. Men det hade varit ännu mer smärtsamt om jag fick höra talas om något som blivit förstört som vi ännu inte hunnit avfotografera. Det skulle då vara förlorat helt och hållet.

När staden Timbuktu i Mali övertogs av islamister med koppling till al-Qaida 2012 kunde stadens unika bibliotek med över 300 000 islamiska texter och vetenskapliga alster ha gått samma öde till mötes. Men tack vare föreståndarnas rådighet smugglades många av de värdefulla och i stora delar outforskade manuskripten till huvudstaden Bamako, där de för närvarande digitaliseras av HMML.

Digitaliseringsarbetet sker i studior utrustade med stroboskoplampor och en HD-digitalkamera fjärrkopplad till en dator, och utförs av tekniker som lärs upp av representanter från HMML. För att inte riskera att skada de ömtåliga pappersarken använder teknikerna handskar och arbetar bakom täckta fönster. När avfotograferingen är klar sorteras bildfilerna i en mapp som sparas på hårddisk. Därefter postas eller transporteras de till HMML:s huvudkontor i Minnesota av betrodda mellan-­händer. Väl framme görs en viruskontroll av mapparna, varefter innehållet arkiveras och laddas upp på en särskild plattform. Lokala team klarar av att digitalisera i genomsnitt 500 till 600 manuskript per år, till en löpande årlig kostnad av mindre än 20 000 dollar per projekt. HMML finansieras huvudsakligen genom långsiktiga bidrag och står för alla utgifter, från inköp och transport av utrustning till löner.

Trots att HMML har byggt upp ett gott anseende under åren är många grupper fortfarande skeptiska till att ge västerlänningar tillgång till sina dyrgripar, med tanke på de tiotusentals skrifter som plundrades under kolonialtiden och som nu finns utspridda på olika bibliotek i Europa. Men där har Columba nytta av sin bakgrund som munk.

– Alla känner till benediktinerna, våra manuskript och vår bildning. Det är en del av vår identitet, ett rykte som på något vis är universellt, förklarar han. Det faktum att jag är munk placerar mig i en annan kategori. Folk förstår att jag inte representerar storföretag eller någon kulturimperialistisk instans.

Nyligen lade vi 70 000 dollar på att restaurera ungefär hundra manuskript.

Det sätt som HMML lär upp lokala medarbetare på är också väldigt betydelsefullt, där de sistnämnda har total kontroll över de fysiska artefakterna.

– Vi rör aldrig manuskripten, förklarar Columba. De utför arbetet och får betalt för det. Det gör att de känner sig stolta och kan säga ”Det var vi som gjorde det!”, vilket är helt sant.

Att skapa digitala kopior kan ändå vara relativt enkelt i jämförelse med hur svårt det är att bevara originalen från fysisk förstörelse. Eftersom gammalt papper är känsligt för mögel, skadedjur och insekter måste manuskripten packas in och förvaras i syrafritt papper och kartong, helst i en jämn temperatur och skyddade från fukt. Men inte alla ägare kan eller vill ta hand om sina antika böcker. I vissa fall förvaras handskrifterna i plastpåsar eller blir helt enkelt lämnade åt sitt öde. Om dokumenten får stora skador är det tidsödande och dyrt att restaurera dem.

– Nyligen lade vi 70 000 dollar på att restaurera ungefär hundra manuskript. Jag har arbetat med det här sedan 1977. I början tyckte folk att handskrifterna bara var skräp, och fortfarande finns det inget universitet i arabvärlden som ger kurser i biblioteksvetenskap eller museologi. Det är ett problem, säger den 74-årige Khaled Salameh, bibliotekarie på al-Khalidi-biblioteket, vars samling av 1 200 islamiska, ottomanska och persiska texter nyligen digitaliserades av HMML.

Salamehs passion för sitt arbete avslöjar samtidigt hans oro för samlingarna, som omfattar texter om allt från medicin till astronomi, från korantolkningar till filosofi och poesi. Det äldsta manuskriptet, en text om tidig islamisk historia, är från 900-talet.

– Även om de flesta texterna har en koppling till den islamska religionen väcker de också en förståelse för kulturen och samhället i den tid då de skrevs, fortsätter han. De här texterna tillhör inte bara araberna, muslimerna eller palestinierna – kulturarvet tillhör alla i hela världen.

I en värld som inte direkt lider brist på krig har vi stora utmaningar framför oss. Columba har identifierat Balkan och Egypten som två potentiella framtida oroshärdar och vill gärna intensifiera digitaliseringsarbetet där.

– Det blir allt svårare för oss alla. Världen är inte lycklig för tillfället, tillstår han. Men jag vill inte låta mig nedslås eller slösa energi på att säga ”om bara …” Jag försöker att gå vidare.

Att ständigt behöva hantera svårlösta problem och möta utsatta grupper kan vara känslomässigt dränerande och denne energiske och tålmodige man börjar få betala priset för det övermäktiga arbetet.

– Jag är 64 nu och jag kommer inte att hålla på med det här när jag är 70, bedyrar han.

När han talar om arvet han kommer lämna efter sig genomsyras hans röst av oförställd stolthet.

– För bibliotekets och klostrets skull hoppas jag att folk kommer att förstå vad det är vi har gjort; jag tycker att det är rätt enastående, och om det om hundra år finns en anteckning om vilka det var som åstadkom det här, så vore det trevligt.

Översatt av Maria Taubert