Musikstjärnan förlorade förmågan att spela sitt instrument

  • 21 feb 2023
  • 6 min

// Foto: Daniel Wilcox

Musikstjärnan förlorade förmågan att spela sitt instrument
Karin Herou

// Foto: Daniel Wilcox

Lyssna på artikeln

Gregor Zubicky, konstnärlig chef för Svenska kammarorkestern, var framstående musiker. Plötsligt förlorade han förmågan att spela sitt instrument. 30 år senare drömmer han nästan varje natt att han spelar.

”Jag har väl musiken i generna. Mamma var operasångare och pappa beskrevs som ett underbarn på xylofon. Det är ett ovanligt instrument att behärska, men så var han också en extraordinär person. Han föddes i Tyskland av judiska föräldrar och överlevde koncentrationslägren i Auschwitz och Dachau. Han träffade min mamma på Chinateatern i Stockholm och de blev himlastormande förälskade. Men kärleken höll inte och de skilde sig när jag var två år gammal.

I efterhand har jag insett att min barndom var speciell: jag växte upp i loger, kulisser och foajéer. Mamma sjöng vid olika operahus i Europa och jag följde med. Jag minns en gång när mamma spelade Pamina i Trollflöjten. Jag var kanske fem år gammal och satt i publiken under föreställningen. Men det blev för mycket känslor och i scenen där Pamina blir bortrövad ställde jag mig upp i publikhavet och skrek: ”Ta inte min mamma!”. Det blev ganska mycket rabalder kring det, minns jag.

Jag hade en ovanlig uppväxt och jag fick se världen genom musiken. Mamma förälskade sig i en sydafrikansk operasångare och vi flyttade, först till Australien där vi hade en fårfarm, och sedan till Johannesburg. Länge hade sången varit mitt sätt att uttrycka mig och jag började på Sydafrikas första gosskörskola. Jag fick stort utrymme och älskade att stå i centrum. Framför mig låg en karriär som operasångare, men så kom målbrottet och rösten som kom ut på andra sidan var inte… inspirerande.

På något sätt fick jag en oboe i min hand. Den var attraktiv att se på, hade en intensiv klang och en komplicerad mekanik som lockade mig. Det finns ett slags sjungande i blåsinstrument som jag direkt fastnade för. Instrumentet blev rösten jag tappat. Jag övade flitigt och blev duktig. Jag sökte till Musikhögskolan i Oslo och därefter fick jag jobb i Bergens Filharmoniske orkester. Jag blev kvar i Norge i 20 år och stormtrivdes, med jobbet, kollegorna och musiken.

Händerna är avgörande när man spelar oboe och instrumentet kräver extrem finmotorik. En dag när jag skulle öva kände jag att pekfingret på höger hand inte riktigt hängde med. Jag förstod ingenting. Det var som att gå in i en skog man känner väl och inse att man är vilse. Jag var 36 år gammal, allt annat fungerade, det var bara pekfingret som inte svarade. Men för mig var den detaljen avgörande – och jag kunde inte längre spela oboe.

Att vara musiker var min identitet.

Jag träffade mängder av läkare och experter och alla stod lika frågande inför mitt problem. Jag blev nästan en attraktion på sjukhusen och de verkade tycka att min åkomma var spännande. Men som patient vill man inte vara spännande. Till slut fick jag kontakt med en specialist i Tyskland. Han berättade att jag led av fokal dystoni och att inga botemedel fanns. Det var svårt. Att vara musiker var min identitet och vem var jag utan mitt instrument? Vem var jag när jag inte längre kunde spela? En liten detalj, som att inte kunna kontrollera höger pekfinger, förändrade min karriär och mitt liv.

När jag var tonåring och hamnade i målbrottet öppnade sig en ny väg för mig. Min röst försvann – men en ny chans dök upp genom oboen. Likadant var det faktiskt efter diagnosen. En dag ringde telefonen – ville jag komma och jobba som konstnärlig chef för Svenska Kammarorkestern i Örebro? Jag tvekade inte en sekund. Det visade sig vara ett enormt lyckokast. Varje dag får jag uppleva och påverka musik – trots att jag inte själv spelar.

Men visst saknar jag att spela. Jag har kvar min oboe, jag har inte haft hjärta att sälja den. Nästan varje natt drömmer jag att jag spelar. Och då spelar jag riktigt bra. Nu har en musiker i orkestern drabbats av samma åkomma som jag. Han har det tufft, precis som jag hade det. Jag hoppas att jag kan visa att det finns andra vägar att gå. Och att de vägarna faktiskt också kan vara bra.”


Fler utvalda artiklar