Myten om Mare Kandre

  • 2 dec 2022
  • 12 min

// Foto: Cato Lein/TT

Myten om Mare Kandre
Annina Rabe

// Foto: Cato Lein/TT

Lyssna på artikeln

2005 gick Mare Kandre bort, 42 år gammal. Året efter instiftades Mare Kandre-priset, som nu delas ut för femtonde gången. Litteraturkritikern Annina Rabe minns en människa som var en blandning av sträng disciplin och fullt kaos; en författare vars spår syns överallt i samtidslitteraturen.

Ur Vi nummer 4 2015


Ingen gång visar sig tiden så irrationell som i samband med dödsfall. Att det nu är hela tio år sedan Mare Kandre gick bort är obegripligt och overkligt. Lika overkligt som det var den dagen när jag såg blombuketten vid hennes porträtt i fönstret till Albert Bonniers förlag på Sveavägen i Stockholm. Jag visste att hon var borta, en vän hade ringt och berättat det kvällen före, men innan jag såg blombuketten i fönstret den där bleka vårdagen var det ändå lite som om det inte hade hänt. Det skulle ju, rent teoretiskt, ha kunnat vara ett påhitt, eller kanske en sorglig dröm.

Det är svårt att skriva om dem som är döda. Speciellt döda personer som omfattas av en sådan enorm mytbildning som Mare Kandre. Det var ju knappast oväntat att den skulle uppstå, och jag tror inte att hon hade varit helt missnöjd över det själv, dramatiskt lagd som hon var.

Mare Kandre var mytomspunnen redan under sin livstid; som sångerska i Kramp, Ruhr och Global Infantilists, långt innan hon publicerat en rad i bokform, var hon omtalad. För sin stora begåvning, men också för sina djupa depressioner och sin självdestruktivitet. Själv minns jag första gången jag såg henne – det var på en utomhuskonsert med bandet Ruhr som hon var sångerska i då. Hon var liten och svarthårig, hade runda glasögon, mörkröda läppar och något rött klädesplagg. Hon utstrålade en enorm energi. Det var som om hela den där lilla kroppen ensam skulle kunnat trumfa ut den stora högtalaranläggningen som omgav scenen. Hon verkade jävligt förbannad, men det var ju å andra sidan alla under den här tiden. Vilket kan året ha varit, 1980? Samtidigt var det något lite älvlikt över henne, hon svängde med armarna och liksom piruettdansade på ett sätt som egentligen var alldeles för gracilt för den där vreden hon utstrålade

Mytbildningen kring hennes litterära genialitet hade även börjat redan innan hennes debutroman, I ett annat land, kom ut 1984. I jämförelse med dagens medieklimat var exponeringen av Mare Kandre säkert blygsam, men några veckor före debuten såg man hennes ansikte överallt, i tidningar och i tv-program. Hon var 22 år, ett år äldre än jag, och hon verkade vara bra på precis allt. Hon skrev, målade, spelade piano, komponerade musik och hade en fantastiskt säregen sångröst. Det gick inte ens att känna avund eller missunnsamhet, inför en sådan begåvning var det bara att kapitulera.

I ett annat land var verkligen en sällsynt fulländad debut. I 13 prosalyriska stycken beskriver Mare Kandre en familjs bilresa genom ett främmande land, men det ”det andra landet” är ju egentligen barndomen med alla dess hemligheter och groteskerier. Biografiskt sinnade uttolkare (Mare Kandre har i mitt tycke utsatts för alldeles för många sådana) kan härleda platsen till det Kanada där Mare Kandre tillbringade en tid under sin barndom. Men det är egentligen oväsentligt. Den språkvärld hon bygger upp är något alldeles eget, en fysisk och sinnlig plats. Redan här fanns en oerhörd auktoritet i hennes sätt att skriva, ingen ängslig tvekan någonstans. Detta var en berättelse som bara måste fram, och den 22-åriga Mare Kandre visste precis hur den skulle berättas.

Övergången mellan barndom och vuxenblivande, mellan flicka och kvinna, skulle Mare Kandre återkomma till i flera av sina böcker. I den andra, prosadiktsamlingen Bebådelsen, klipper dikt-jaget av banden till sin mor och allt hon tidigare varit. Det som utspelar sig är en total reningsprocess, ett steg ut i något omedelbart och okänt. ”Jag har kapat alla förtöjningar, lättat ankar och lagt ut från allt jag är”, skriver hon.

Direkt outhärdligt framstår vuxenblivandet i den tredje boken, romanen Bübins unge, kanske hennes allra bästa. Berättelsen är tät, sinnlig, äcklig. ”Ungen”, barnjaget, sitter fast i flickan som en tumör, en köttklump, och hon måste till sist ta till våld för att göra sig av med den.

Kulmen på Mare Kandres barndomsskildringar blev romanen Aliide, Aliide. Här konfronteras en åttaårig flicka med en omvärld som i barnets ögon blir överdimensionerad och skrämmande. Aldrig har barnet varit så litet och världen så stor som i denna skildring, och aldrig har barndomen varit så helvetisk.

Mare Kandre.

Efter Aliide, Aliide tog Mare Kandres författarskap en annan vändning. Hon har sagt att boken var så fruktansvärt jobbig och svår att skriva att efter den var det som om någon hade dragit ur en propp. Det blev aldrig riktigt svårt för henne att skriva mer. Det finns kritiker som säger att det också märktes i kvaliteten på hennes böcker, och kanske är det så att hennes allra bästa böcker är de tidigaste. Men det lättade trycket visade en ny sida av Kandre, satirisk och humoristisk, dock inte med mindre anspråk.

Vart hennes författarskap hade tagit vägen om hon hade fått leva, vet förstås ingen. Men när jag läser yngre svensk litteratur i dag ser jag spår av Mare Kandre överallt. Jag ser henne i hela den flora av böcker om flickor som kommit ut de senaste 10–15 åren. Jag ser henne i alla hudlösa skildringar av barndomar, av kroppen, av krigstillstånd. I de stora anspråken. Framför allt är det den tidiga Mare Kandre som fortsätter att inspirera. Ytterst få når upp till hennes nivå, men hennes inflytande är så starkt. Och, misstänker jag, kommer så att förbli.

Det är svårt att skriva om dem som är döda. För det fanns ju förstås en annan Mare Kandre än författaren och myten. När hon, människan, är borta är det fritt för alla att profitera och spekulera och bygga myter hur mycket som helst. Inte minst eftersom hon gick bort under oklara omständigheter. Om medicinkombinationen som tog hennes liv var avsiktlig eller inte kommer ingen att få veta. Och det angår inte heller någon, förutom hennes allra närmaste.

Vi lärde känna varandra lite grann de sista åren. Mare hade en genomborrande blick och ett lustigt, lite knorrande sätt att prata. Hon var väldigt rolig och opretentiös och fullkomligt avspänd i förhållande till sin egen begåvning. ”Jag vet ju redan att det är på liv och död och allt det där”, minns jag att hon sa lite avfärdande. Vi pratade mycket om litteratur, ännu mer om livet i allmänhet; om kärlek och depressioner och popkultur. Vi längtade båda till Los Angeles. Vi ondgjorde oss över uppblåsta män i kulturvärlden. Hon skickade långa mejl, flödande textsjok med så många omkastade bokstäver och korrekturfel att man fick en känsla av att hon slamrat ner dem med handflatorna. Ofta var texterna skrivna klockan fyra på morgonen. Det var då hon inledde sin arbetsdag, när hennes son fortfarande sov. När han var vaken var det han som var viktigast. Mare Kandre var, fick jag intrycket av, en märklig blandning av sträng disciplin och fullt kaos. Total kontroll när det gällde skrivandet, mindre så när det gällde livet.

Vår bekantskap blev inte lång. Sista gången vi sågs var på Bonniers Manillafest, hösten innan hon dog. Hon sa att hon kände sig socialfobisk, hon hade inte gått på det här jippot på många år. Jag minns att jag tyckte att hon var blekare, liksom renare än alla andra där, med sin vita blus och sitt vita hår. En vit got mitt bland alla kulturvraken. 

Fler utvalda artiklar