Med en prickig pumpa återvände hoppet. Den lilla japanska ön Naoshima har gjort en fascinerande resa. Häng med på vår tur dit!

Färjan glider långsamt genom ”Setouchi”, havsremsan som skiljer de japanska huvudöarna Honshu och Shikoku åt. När en minimalistiskt formgiven färjeterminal dyker upp i fjärran förstår jag att slutdestinationen – Naoshima – är nådd.

På senare år har ön lockat en växande ström kulturturister från världens alla hörn, men just i dag är det förvånansvärt lugnt. Färjan är på sin höjd halvfull, och det enda tecknet på turistboomen är en liten grupp kinesiska turister som väntar här på öns västra sida.

– Just nu är det paus mellan vår- och sommarupplagan av vår konstfestival, berättar en restaurangägare som serverar mig en skål hemmagjorda udonnudlar i en kall soppa med gräslök. Så om ett par veckor är här betydligt fler turister.

Jag har blivit tipsad om att bästa sättet att ta sig runt på ön, som mäter 16 kilometer i omkrets, är med elcykel. För en dryg hundralapp hyr jag en. Och därmed kan konstrundan börja.

Konstverket Pumpkin av konstnären Yayoi Kusama har blivit en symbol för Naoshimas förvandling.

Det första steget att förvandla Naoshima till konstparadis togs 1985 då ett samarbete mellan de lokala myndigheterna och Benesse Corporation, ett japanskt jätteföretag med utbildning och bokutgivning som kärnverksamhet, inleddes. Bolagets vd, miljardären Tetsuhiko Furutake, hade en vision om att förvandla ön till ett av världens främsta resmål för konstälskare. Naoshimas borgmästare nappade. Nu har projektet pågått i över 35 år – och det fortsätter. Dessutom har konsten spridit sig till en handfull närliggande öar, Teshima och Inujima heter de mest välkända.

Sedan 2010 arrangeras den omtalade konstfestivalen Setouchi Triennale. Festivalen har snabbt fått stor internationell uppmärksamhet, och är en bidragande orsak till att ön lockar ett växande antal utländska besökare. Många av de nya verk som presenteras under festivalen blir även permanenta installationer på öarna.

Ett av de senaste tillskotten är Naoshima Pavilion, belägen inte långt från färjeterminalen. Skulpturen avtäcktes som en del av 2016 års upplaga av festivalen och är en geometrisk figur i vitmålat rostfritt stål, formgiven av arkitekten Sou Fujimoto. Verket är tillräckligt stort för att besökarna ska kunna gå i det. Känslan är densamma som att vara fången i ett fiskenät. En känsla som förstärks av fiskebåtarna som ligger förtöjda i hamnen utanför.

Den hyllade arkitekten Tadao Ando har varit en nyckelperson på Naoshima sedan 1980-talet, och han ligger bakom flera av öns mest kända verk. Som till exempel det underjordiska konstmuseet Chichu Art Museum med permanenta verk av Claude Monet, James Turrell och Walter De Maria. Men själva byggnaden är minst lika imponerande som konstverken. Trots att större delen ligger under mark fylls rummen av dagsljus. Och eftersom konstverken nästan enbart belyses av dagsljus skiftar upplevelsen beroende på årstid och klockslag. Mötet mellan de nakna betongväggarna och det ständigt föränderliga ljuset samt ljudet av fåglarna och vinden som blåser i träden där utanför, skapar en unik helhetsupplevelse.

Naoshima är en ö full av överraskningar. Där man minst anar det kan det dölja sig en stor konstupplevelse.

Längs kustlinjen har flera av öborna öppnat egna minimuseum (av högst varierande kvalitet, bör kanske tilläggas); konstverk av fiskebojar på en garageuppfart, papperskatter på en veranda, och ett rum helt tillägnat konst av tomma ölburkar …Trevliga inslag. Men det är inte därför turisterna söker sig till ön.

Naoshimas kanske mest välkända konstverk är Pumpkin av Yayoi Kusama, en gul- och svartprickig pumpa, som blivit något av en symbol för ön. Här står en handfull besökare tålmodigt och väntar på sin tur att fotograferas med den ikoniska skulpturen. En artig skylt ber besökarna att inte klättra på verket. Annars syns varken vakter eller avspärrningar. Kusamas pumpa har tillsammans med öns andra omtalade konstverk förvandlat Naoshima från en sömnig avfolkningsbygd till ett internationellt konstcentrum. Och på kuppen har man förändrat öns demografi.

– Det är tack vare konsten som jag flyttat hit, säger Yui Takeuchi, 28 år och nybliven öbo.

Han är född och uppvuxen i Chiba, en kommun öster om Tokyo och tillika en del av världens största storstadsområde med drygt 37 miljoner invånare. Nu flyttar han till en ö med drygt 3 000 invånare, för att arbeta på ett av de många vandrarhem som har dykt upp här de senaste åren.

– Jag ser fram emot att leva mitt liv i ett lugnare tempo, säger han.

Efter ett par dagar på ön får jag känslan av att Yui är i gott sällskap. Många små restauranger, barer och kaféer har dykt upp på ön i takt med att turistströmmarna tilltagit. Många av de butiksägare jag småpratar med är hyfsat nyinflyttade japaner i 30-årsåldern. Drömmen om ett stillsammare liv är kanske den vanligaste förklaringen – och att det finns arbetstillfällen. I ett land som befinner sig i en långvarig negativ spiral – snabbt krympande befolkning (minus en kvarts miljon årligen), borttynande landsbygd, lågt barnafödande – sticker Naoshima ut som ett positivt undantag.

Gott om restauranger.

I Honmura, den större av öns två byar, är Art House Project det största dragplåstret. Ett projekt där en rad konstnärer förvandlat sex övergivna hus samt en gammal shintohelgedom till konstverk. Det som lämnar starkast intryck är Minamidera, ett samarbete mellan James Turrell och Tadao Ando. Att gå in på detaljer utan att avslöja för mycket är svårt, men låt mig säga så här: verket lär knappast uppskattas av mörkrädda. Nästa hus heter Haisha. Det är en före detta tandläkarmottagning (Haisha betyder just tandläkare på japanska) med rostiga fasader, som byggts om till ett galleri med enorma skulpturer, inklusive en kopia av frihetsgudinnan av konstnären Shinro Ohtak. Samma konstnär ligger även bakom öns enda badhus I love Yu (Yu betyder varmt vatten på japanska). Jag upptäcker snart att badhuset givetvis också är fyllt av konst. I botten av bassängen skymtar kakelplattor med erotiska motiv. Och över besökarna vakar en stor elefantstaty.

Lagom till lunch nästa dag är jag tillbaka i min hemstad Tokyo. Huvudstadens larm och brus får mig att drömma mig tillbaka till stillheten, naturen och byggnaderna på Naoshima.

Och till en prickig pumpa. 

Said Karlsson, frilansjournalist och fotograf, med Tokyo som bas sedan 2008. I år har han som mål att besöka så många av Japans 47 prefekturer (motsvarigheten till våra svenska län) som möjligt.

Naoshima Pavilion är ett av öns senaste konsttillskott.

Så tar du dig till Naoshima

Det smidigaste sättet att ta sig till Naoshima från någon av Japans större städer är med snabbtåget Shinkansen till staden Okayama, restid från Tokyo 3,5 timmar. I Okayama byter du till lokaltåget JR Uno Line, och åker till slutstationen Uno (cirka 1 timme). Från Uno går det regelbundna färjor till Naoshima, cirka 20 minuter.

4 andra öar med konst i japan

Inujima: Liten ö med blott 72 invånare. Här har ett gammalt kopparraffinaderi byggts om till ett omtalat konstmuseum.

Shodoshima: Här finns vid sidan om flera konstmuseer och gallerier även större delen av Japans olivodlingar.

Megijima: Ö med drygt ett dussin offentliga konstverk, och en liten biograf i retrostil där det visas ”rörlig konst”.

Hon-jima: Ö som är känd för sin stora samling av traditionella japanska träbyggnader, vid sidan av ett tjugotal offentliga konstverk.