När alla vill vara David men ingen Goliat

  • 24 maj 2021
  • 11 min

// Illustration: Sanna Mander

När alla vill vara David men ingen Goliat
Anna Charlotta Gunnarson

// Illustration: Sanna Mander

Lyssna på artikeln

När till och med kungligheter, uppburna artister och börsmiljardärer utmålar sig som underdogs – finns det då någon Goliat kvar att slåss emot?

Underdog. Komma från ingenstans, arbeta hårt och lyckas. Det finns ingen finare livsberättelse, så när Laleh sjunger om att slåss mot Goliat vill vi alla vara David.

Förmodligen är det allmänmänskligt att se sig själv som kämpen i uppåtsparkande position, men vad händer om våra mindervärdeskomplex börjar definiera världen? Om varenda en av oss tycks klättra upp från samma avgrund, med jämntunga ryggsäckar fulla av svek och armod?

Tanken slog mig i höstas då ett filmklipp på Trump-anhängare som rockade loss till låten Killing In the Name Of cirkulerade. Insvepta i stjärnbaneret skrek de indignerat ut raderna om kontroll och förtryck, Now you do what they told ya, och stod upp för en politiker som enligt egen utsago skapat sitt imperium med två tomma händer. Att protestlåten är skriven av vänstergruppen Rage Against the Machine och utgör en skarp uppgörelse med rasism och vit makt-ordning hade de republikanska fansen inte kläm på. I stället tolkade de texten utifrån egna behov, en markering av missnöjet med eliten. Trots att Donald Trump då var sittande president.

Om alla är underdogs, vem får vi någonsin sympatier för? Att sätta ord på sin smärta är sedan länge en framgångsfaktor hos helbrägdaföreläsare, stjärnor på slottet, sommarpratare samt middagsbesökare på tv-bryggor, och efter att de har talat ut om en svår skilsmässa, saknad farmor eller åldrad hund braskar rubrikerna, trots att erfarenheterna delas med miljoner andra. Livet är ett jäkla slitgöra för de flesta av oss, men det är nu viktigare än någonsin att vi inte tror att populära människor har det lättare. Vi är alla jämlikar.

Idén om den svåra tiden som beröringspunkt frodas i de mest uppburna kretsar. Den maktmissbrukande akademitrion Frostenson, Arnauld och Engdahl fortsätter att betrakta sig själva som missförstådda stackare, motarbetade av ett illvilligt etablissemang.

När Meghan Markle och prins Harry avslöjade kvardröjande kolonialism i det brittiska kungahuset tyckte omvärlden synd om paret. På andra sidan Atlanten slogs samtidigt hovet för sin heder. Prins Charles och William är också offer – för en fängelseliknande tystnadskultur – och då det drottningtrogna tv-ankaret Piers Morgan i Good Morning Britain fick mothugg av kolleger sa han förnärmad upp sig i direktsändning.

Meghan Markle

Såväl aristokrati som artister kämpar mot alla odds. Adelsmannen och artisten Magnus Uggla har talat ut om kamratförtrycket på Östermalm som utbröt bara för att hans mor hade ett jobb. Rena proletariatet, nästan. Vilket är en fördel i rockbranschen där arbetaridealet med lastbilschaffisen Elvis Presley som grundpelare gör att få musiker skryter om en uppväxt i välbärgade områden eller att ett frikostigt arv byggde denna vackra studio.

Den som å andra sidan varken haft tillgång till gamla pengar eller föräldranätverk påminner gärna om hur det en gång började. I låten Alla ögon på migsjunger Darin om hur han gick från vanlig kille till idol, Jennifer Lopez bedyrar att hon trots diamanter fortfarande är Jenny from the block medan Per Gessle markerar sitt ursprung med plattan Son of a Plumber. Gessle var för övrigt första gäst i musikern Tomas Anderson Wijs podcast Hundåren, där kändisar ventilerar sina mödosamma perioder.

Vi ska inte tro att de är något. Framgångssagor berättas blott av vulgära entreprenörer; psykisk ohälsa, fysisk sjukdom och fattigdom kan drabba den bästa. När filmen Spring, Uje, Spring tog emot guldbaggar på löpande band förklarade huvudpersonen Uje Brandelius och regissören Henrik Schyffert med glädjerusig ödmjukhet att de bara är två enkla killar, som trots tusen hinder och obetydlig budget lyckats i en värld full av skickliga yrkesfilmare. Att de båda i trettio års tid varit välbekanta ansikten i radiokorridorer, tv-studior, på musikfestivaler, teaterscener, biodukar och konserthus överskuggas av bilden av två småttingar bland jättarna.

Även hen som sedan barnsben hängt med mor och far bakom kulisserna ligger ner. Detta konstaterar vi inte minst efter vårens kulturbarnsdebatt; den som kommer från en kändisfamilj har fått kämpa dubbelt så hårt som andra för att nå toppen. Så när barn till tongivande dramatiker, skådespelare, programledare, artister och låtskrivare själva debuterar som dramatiker, skådespelare, programledare, artister och låtskrivare förstår vi att de måste vara särdeles begåvade och företagsamma. De har ju tvingats ta en extra omväg, som personer utan ingångar slipper. Kraven är tydligtvis tuffare på den som har förväntningar på sig. Inte ens författarbarn som ger ut romaner om eländiga uppväxter i grosshandlarvillor, där en strid ström av intellektuella dagligen passerat punchverandan, har haft nånting givet. Tvärtom.

Varenda människa känner sig som en loser ibland. Övergrepp, våld och verbala kränkningar förekommer inom samtliga samhällsklasser, även i kulisser och grosshandlarvillor.

Jag är verkligen en vän av att ventilera känslor och försvarar varje individs rätt att förtvina i djupaste sorg, älta sin intighet. Men hur blir det om vi alla på ytan tycks ha precis samma förutsättningar för att komma lika långt? Att lidandet bara är en del av processen? Kanske devalverar vi då begreppet misslyckande.

Allt är inte talang och hårt arbete, för hur hårt vi än biter ihop spelar också turen och slumpen roll. Ofta står framgångsrika personer på mängder av osynliga språngbrädor. Bara att bo i Sverige svingar oss högt upp på samhällsstegen. Har vi dessutom närhet till en storstad, bil, sommarstuga, båt eller råd att resa utomlands är möjligheterna till vidgade vyer större än för de flesta på jorden. Läs- och skrivförmåga, allemansrätt, rinnande vatten, hämtpizza och vänner är annan lugnande vardagslyx.

Att i unga år ens ha pratat med en skådespelare eller författare skapar en medvetenhet om att det som vuxen går att bli en del av kultursfären. Man blir inte automatiskt lycklig, men man får ett mentalt försprång. Vi bär alla på personliga, själsliga ärr och kan givetvis bara se vår egen tidslinje, vårt eget perspektiv, men att växa upp är att förstå att alla andra också har hämningar. Så hur ska vi förhålla oss till alla som slitit lika hårt, eller hårdare, men inte haft samma villkor och fallit pladask? Dessa ”misslyckade” typer har också personliga, själsliga ärr, formade av andra erfarenheter, men bara för att kampen aldrig blir offentlig är den knappast mindre värd. Ska kungens lilla piga tvingas ha ett strålande humör bara för att hon vet att kungen mår lika dåligt?

Jag vill inte identifiera mig med hela världen och börjar så smått förstå vitsen med piedestaler. Om varje framgångssaga genast vägs upp av en trasig baksida blir kändisar å ena sidan mänskligare, men vi upprätthåller också en bild av att orättvisorna är likvärdiga och att alla kan göra allt. Samtidigt som vi lånar offerkoftor av varandra och töjer ut dem tills de passar oss.

Med detta i åtanke var det synnerligen befriande när den tvättäkta underdogen med Sveriges största hybris, Zlatan Ibrahimovic, nyligen ledde Italiens största musiktävling i Sanremo. Fotbollshjälten klev ut på scenen med ett glansigt kavajslag, på vilket historiens mest överdimensionerade emblem formade glitterbokstäverna IBRA. Då övriga programledare frågade Zlatan om han hade träffat Abba svarade han leende: ”Nej, men de vet vem jag är”. Bara för att man en gång har varit en underdog är man inte underdog livet ut.

Heja Zlatan! Heja Goliat!

Fler utvalda artiklar