När bisysslan blir huvudsaken – honung som guld i Uganda

För oss i Sverige är honung ett nyttigt sötningsmedel, gott i te, salladsdressing eller marinad. I Uganda kan honung utgöra skillnaden mellan fattigdom och en trygg tillvaro med plats för framtidsdrömmar.

Biodling har visatsig vara ett mycket bra sätt att bevara naturen och samtidigt skapa möjligheter till försörjning på landsbygden.

Därför samarbetar Vi-skogen, som Tidningen Vi grundade för 39 år sedan, med Ugandas nationella bondeorganisation i Green Livelihoods Youth Project (GLY). Projektet har också stöd från EU.

Stella Omucias bor i byn Ejeko i västra Uganda. För två år sedan åkte hennes make till grannlandet Sudan i affärer och blev kvar i krigszonen i södra delen av landet. Stella undrade hur hon skulle kunna försörja sig själv och parets två små barn. Hon odlade cassava och majs men det räckte knappt och från maken i Sudan kom inga pengar.

– När han kommer tillbaka? Jag vet inte. Han säger att han ska försöka under nästa torrperiod och jag ber till Gud att han ska komma hem säkert, berättar hon.

Ur oron växte en beslutsamhet.

– Jag insåg att jag var tvungen att göra något, jag kunde inte bara vänta. Jag behövde förbättra familjens liv och se till att kunna betala skolavgifterna när barnen blev äldre.

Tack vare cassavaskörden kunde hon skaffa tre bikupor och starta sin egen verksamhet. Förra året kom hon med i GLY-projektet och är i dag ordförande i sin grupp. Hon drömmer om att gruppens honung ska nå butikshyllor utomlands. Men än är det en bit kvar till världsmarknaden. Gruppen består av 30 personer – den yngsta en 13-årig flicka – och har precis fått sin första skörd; tre bikupor gav 30 kilo honung och en god förtjänst. Tillsammans bestämde medlemmarna att pengarna skulle investeras i fler bikupor.

– Några i vår grupp studerar och har talang för det. Om det går som vi hoppas vill vi ge en del av pengarna från nästa skörd till dem så att de kan fortsätta studera.

Nästa steg är att förädla produktionen. Skamlösa uppköpare pressar priserna på rå honung hos bönderna och tar själva hela förtjänsten när honungen säljs vidare i renad och förpackad form. När bönderna i stället bildar kooperativ och själva kan ta hand om nästa steg i kedjan blir försäljningspriset betydligt högre och pengarna stannar hos dem som arbetar hårdast.

Stella Omucias går på seminarier hos Ugandas nationella bondeorganisation (UNFFE) och åker ibland till närmaste staden Arua för att knyta kontakter och få idéer till affärsmöjligheter. Kunskapen tar hon med sig till byn och till gruppen.

– Jag är mycket stolt över mig själv, över att jag kan dela den här kunskapen och över att vara självförsörjd. Många i byn är tacksamma, både de unga och äldre, för att vi får den här möjligheten.

När Stella är borta tar hennes moster hand om barnen som nu är sex och tre år gamla. Att hinna med både ordförandeuppdraget, det egna företagandet och familjen kräver en del, men hon är glad att få vidga sina perspektiv och lära känna människor utanför byn.

Om några år hoppas hon att gruppen ska kunna bygga ett hus för produktion och även kunna ta vara på biprodukter som vax. Kanske kan de locka turister. Redan i år vill Stella bjuda in en expert så att gruppen kan lära sig göra honungsvin.

I en annan ungdomsgrupp i byn Bulu är Norman Acidri ordförande.

Han är 26 år och nummer sex i en syskonskara om åtta. Sedan han gick ut skolan har han på olika sätt arbetat för att få mat för dagen. Hans försök att odla grödor misslyckades och han var beredd att söka sig till någon av de större städerna, var som helst, för att få jobba. Arbetslösheten bland unga är över 50 procent i Uganda och tillvaron i städerna är tuff för de som söker korta påhugg och försöker försörja sig från dag till dag. UNFFE har i kampanjer försökt få de unga att i stället stanna i sina byar och bygga en försörjning på jordbruk.

För tre år sedan hörde Norman Acidri talas om ungdomsprojektet med biodling.

– Det är ett underbart projekt som har förändrat mitt liv, säger han.

Norman bor hemma hos sina föräldrar som odlar bland annat cassava, lök och tomater. Han hoppas att inom några år kunna bygga ett hus och bilda sin egen familj. Men först behöver han få en hållbar ekonomisk situation.

– Om jag tjänar pengar kan jag ha barn.

Utan pengar kan man inte ge barnen en utbildning, säger han.

Ungdomsgrupperna får ett startkit med utrustning, bikupor och utbildning. De första bikuporna som Normans grupp installerade blåste sönder i en kraftig storm så gruppen fick börja om från början.

Nu har de nya kuporna installerats och blivit koloniserade av honungsbin. Norman och de andra i hans grupp väntar spänt på första skörden.

– Om några månader ska det vara redo. Det är redan en man som har sagt att han ska köpa av oss. Jag har också varit i Arua för att kolla på marknaderna.

Arbetet har gett honom hopp och en framtidstro han tidigare saknade.

– Jag vill bli en stor biodlare i regionen! Jag pratar med mina syskon om hur bra det är med bin och de lyssnar. Jag skulle gärna vilja kunna hjälpa mina bröder.

Biodling gynnar inte bara bönderna och den lokala ekonomin utan också den biologiska mångfalden.

– När det finns ekonomiska incitament för de lokala byarna blir det lättare att prata om bevarande av natur, konstaterar Monica Nderitu, miljö- och klimatexpert på Vi-skogens regionkontor i Kenya.

Att ekonomin kommer först är inte konstigt i ett område som är hårt utsatt för torka och som även tagit emot flyktingströmmar från Sudan och Demokratiska republiken Kongo under de senaste åren. Var femte ugandier lever i extrem fattigdom. Mat i magen kommer först.

När människor får kunskap om hur biodling kan stärka deras ekonomi ökar också viljan att bevara träd i skogen och ­plantera nya på sina gårdar. Träd som blommar behövs för att bina ska hitta nektar – och bikuporna kan hängas mellan eller i träden. Dessutom blir skördarna på åkrarna bättre. 95 procent av grödorna som odlas söder om Sahara gynnas av pollinering.

Cephas Oteba, projektledare på UNFFE, berättar att målet är att nå 4 000 ungdomar under det fyraåriga projektet. Nu finns 3 471 ungdomar i grupperna, något fler än hälften är flickor och unga kvinnor.

– Det finns ett mycket stort intresse. Vi
skulle kunna nå många fler om vi hade mer resurser. Det fantastiska med bin är att investeringen är liten, vilket gör biodling tillgänglig för ungdomar. Samtidigt kan vinsten bli stor över tid. Det kan ge de unga en inkomstmöjlighet under en lång tid.

Stella Omucias peppar de yngre deltagarna i sin grupp att tro på sig själva och ta chansen.

– I stället för att ungdomarna åker till stan för att söka efter möjligheter så vill jag att de förstår att det de behöver finns inom dem. Att de kan skapa pengar här!

Hon hoppas kunna ge sina barn en framtid inom biodling, att verksamheten ska växa sig stabil så att deras väg blir lättare än hennes.

– Det är min dröm, att de ska få bli egenföretagare.