När Grammisen gick till Vi

  • 11 maj 2023
  • 1 kommentar
  • 6 min

// Illustration: Bengt Malmström

När Grammisen gick till Vi
Lars Westman

// Illustration: Bengt Malmström

Lyssna på artikeln

I dagarna delades Grammis ut för 40:e gången, en utmärkelse som förknippats med både glamour och skandaler genom åren. För 28 år sedan fick Vi-medarbetarna Tomas ”Mikloz” Fläckman och Lasse Westman oväntat en Grammis, vilket amatörsångaren Westman berättade om i sin klassiska avdelning Bakvagnen.

Publicerad i Vi nummer 9/1995.


Den musik som ska belönas på den stora Grammisgalan vet jag nästan ingenting om, mer än att jag gillar Lisa Ekdahl.

– Vad gör du här? säger några som råkar veta vem jag är.

– Jag är faktiskt nominerad, säger jag.

Det är kul att se folk förvånade. Olle Adolphson, som är nominerad med sin nya CD, spärrar verkligen upp ögonen.

– Jag måste ha tittat slarvigt i listorna, säger han.

I listorna finns jag inte med. Jag är den verkliga outsidern. När Mikloz Fläckman höll på att göra sin barnskiva Ojojoj! behövde han en kuf. Han frågade mig om jag ville sjunga gubbe med sprucken stämma.

Nu är skivan nominerad till en Grammis och jag bjuds med på Berns. Stor gala. ”Allt om kändisarnas spritfest”, står det i Expressen.

Jag unnar verkligen Mikloz en Grammis och all framgång.

Hans stora stjärna på Ojojoj-skivan är Ebba Forsberg som är dotter till en av mina äldsta vänner.

– Tänk att du är här, säger hon.

Hennes pappa var råare när han gratulerade mig till nomineringen:

”Om du, din tondöva jävel, får en Grammis då finns det ta mej fan ingen rättvisa … ”

Ingen risk att vi vinner, säger Mikloz Fläckman. Storfavoriten i barnlåtsklassen är en CD med sånger från Björnes Magasin i TV. Det är som Rederiet, fast för barn.

Jag träffar en ung kvinna som jag känner lite grand och som frågar vad jag gör här. Jag är nominerad, säger jag. Då vänder hon på klacken. Alla tror jag driver med dom.

Jag förstår att jag utgör någon sorts hot. Alla branscher har sina klart uppdragna gränser med klart definierade aktörer.

Utbölingar kan skapa osäkerhet om rollfördelningen. Jag fattar att Grammisgalan är ett jättlikt rollspel, där det gäller liv och död. Alla samtal är minerade, det gäller att veta var lojaliteterna finns hos den man talar med.

Jag råkar säga till en ung man att jag gillar den där Lisa …

– Lisa Ekdahl menar du, säger han.

Jo, hon är underbar.

Jaha du, säger han och försvinner.

Lisa Ekdahl är ett namn laddat med komplicerad sprängkraft. Hon befinner sig fortfarande i gränszonen mellan avund och dyrkan. Inte ens de professionella experterna har bestämt sig för vad de ska tycka och ligger lågt med sina värderingar.

Hon är nominerad i sex klasser. För henne gäller det verkligen att vinna eller försvinna.

Experterna kan inte skåpa ut henne totalt och därmed riskera sin egen position som orakel. Å andra sidan kan de inte hissa henne oreserverat och därmed stå där med rumpan bar när hon försvinner genom falluckan.

Men jag har kul. Det här är inte min bransch och jag är därmed fri.

Jag blir inte ens nervös när utdelningen börjar. Ulf Lundell får en Grammis för sin nya CD som jag skulle vilja snacka med honom om. Han sjunger en låt om den gamle forskningsresanden Rolf Blomberg som Ulf Lundell lär framställa som död i sin visa.

Jag träffade Rolf Blomberg för en vecka sedan i Ecuador. Han visste inget om Ulf Lundells skiva, men han sa faktiskt så här:

– Hur har du hittat mig, alla tror att jag är död.

Arne Domnerus spelar med storbandet i en paus. Han var kung en gång men i den här samlingen blåser han för döva öron. Vilket mörker. Om man inte hör att Dompan är ett geni, vad fattar man då om musik…

Men invandrarbandet Latin Kings får en Grammis och hälsar till alla landsmän i exilförorterna Alby och Fittja och Rinkeby. Det är ett härligt men tydligen kontroversiellt band. De sjunger om våldet därute i ödemarkerna:

”Snubben trodde han var cool, för han hade en pistol… ”

Det är tydligen mindre gulligt i år, säger man vid mitt bord. Inte så mycket glamour, inte så mycket love stories, Thorstein Bergman får en Grammis för en gammal vänsterlåt …

Och när det drar över åt vänster i popbranschen är det en politisk signal som förebådar svängningar i hela samhället …

När barnskiveklassen ropas upp är jag nollställd. Min vän Mikloz Fläckman fortsätter att prata med sin bordsgranne fast det här är sanningens ögonblick för honom …

– Vinnare Mikloz och Hygglona, ropar dom framme från scenen.

Jag snubblar på en sladd till en TV-kamera när jag ska fram. Väl uppkommen på scenen behandlar man mig som något som katten har släpat fram, men det gör ingenting.

Jag försvinner på något sätt i röran. Berns salonger är ett myller där bara de direkt inblandade bryr sig om själva utdelningen. Alla andra dricker rom och cola medan kvällstidningarnas reportrar antecknar alla som fyllnar till.

Vad gör du här? säger sonen till en god vän till mig.

Jag har just fått en grammis, säger jag.

– Du driver med mig, säger han.

Vi försöker förgäves få en pressfotograf att ta en bild av oss och Grammisen. Jag måste ha en bild till Vi-tidningen. Ingen kommer att tro oss annars.

– Jag har inte tid, jag måste plåta Lisa, säger pressfotografen.

Lisa Ekdahl har fått tre Grammisar och brutit igenom alla vallar.

Också de som för en timme sedan tyckte att hon var värdelös hyllar henne nu som en drottning.

– Vi har också fått en grammis, säger jag till pressfotografen.

– Det säger alla, svarar han.

Fler utvalda artiklar