När John le Carré hittade sin röst

Den brittiske författaren John le Carré gick bort i december 2020, 89 år gammal. Nu släpps A private eye: The letters of John le Carré 1945-2020, en samling med spionmästarens brev från sju decennier.

  • 16 min
  • 3 nov 2022
När John le Carré hittade sin röst
Erwin Leiser

Lyssna på artikeln

Den brittiske författaren John le Carré gick bort i december 2020, 89 år gammal. Nu släpps A private eye: The letters of John le Carré 1945-2020, en samling med spionmästarens brev från sju decennier.

Ur Vi nr 31/31 1989.


Han har varit medlem av brittiska Secret Service och tjänstgjort vid hennes majestäts ambassad i Bonn, men också studerat i Oxford och undervisat i Eton. Han umgås med skådespelare och regissörer men mottas också av statsmän som lyssnar till hans råd. Han är en lysande historieberättare men använder sin talang som skådespelare för att roa folk som har turen att bli bjudna till honom eller träffar honom på middagar. Allra helst lever han ett tillbakadraget liv i ett ensligt hus i ett kargt kustlandskap.

John le Carré har blivit berömd som författare till spionhistorier som redan är klassiska, hans nya bok Ryska huset har just utkommit i USA och England och kommer också att publiceras i Sovjet i en stor första upplaga (i Sverige utkommer den hos Bonnier i november). Den är inte någon vanlig spion-thriller utan en fin kärleksroman och samtidigt ett inlägg i debatten om utvecklingen i dagens ryska samhälle.

Med Ryska huset har John le Carré fått något av ett nytt genombrott och övertygat även tidigare härda kritiker.

– Nu känner jag känner mig som en sångare som hittat sin röst, säger han till Erwin Leiser, som har besökt honom i London och här tecknar ett intimt porträtt av författaren och människan bakom pseudonymen John le Carré.

– Om någon frågar mig om jag är spion, ”är ni det, eller har ni varit det?”, så är jag frestad att vänligt svara: ”Ja, sedan jag fyllde fem år”.

John le Carré använder ordet spion inte bara i betydelsen ”hemlig agent” trots att han vunnit en stor internationell publik med romaner som utspelas bland medlemmar av den engelska Secret Service, sovjetiska KGB och amerikanska CIA. Han sätter likhetstecken mellan ”spion” och ”iakttagare” och jämför spionens verksamhet med författarens. Det gäller ju i båda yrken att noga iaktta vad som händer, inte bara i en omgivning utan över huvud taget i dagens verklighet som han lärt känna vid utsträckta resor senast till Sovjetunionen.

Han iakttar men vill inte bli iakttagen. Han vet att varje ort på denna jord kan vara farlig, ”ingenstans kan man gömma sig, ingenstans kan man sova. ”Både spionen och författaren har flera identiteter. I en värld där man måste vara på sin vakt mot alla är ”’spionage bara ett annat ord for vårt vanliga dagliga liv”.

John le Carré anser att de figurer en författare beskriver motsvarar vara många möjligheter. Vi är alla oberäkneliga och förvandlas ständigt, så att ”det jag säger idag inte måste gälla i morgon”. Hans historier är inte autentiska men möjliga. De ska inte vara sanna men trovärdiga. Gestalterna och situationerna i hans böcker är hans uppfinning, men alla detaljer hans miljöskildringar stämmer, han har själv kontrollerat dem.

Han svarar älskvärt och utförligt på frågor, inte bara om sitt författarskap utan också om sin person, men prisger inte alla sina hemligheter, lika lite som spionerna han skriver om. I hans böcker förekommer inte bara ”goda” och ”onda” människor, han ställer inte ”hjältar” mot ”bovar”. Han tycker om, att göra sina åhörare och läsare osäkra, skenet bedrar både i verkligheten och dikten.

Han är själv inte säker på att de historier han berättar bara är hans påhitt. Jag jämför honom i vart samtal med hjälten i en gammal historia som roar honom. Denne man inbillar sina grannar att man kan se flygande hundar på torget i den lilla byn där han bor och får dem att lämna sina hus. Till sist följer han efter. Kanske finns det verkligen flygande hundar!

Det har hänt åtskilliga gånger att verkligheten har hunnit ifatt hans berättelser. I år läser man hans tjugofem år gamla roman En liten stad i Tyskland annorlunda än när den utkom. Den handlar om den neonazistiska tiden i Tyskland och ger ett porträtt av staden Bonn som i dag är lika aktuell som år 1963.

Vem är John le Carré? Han är en spion i den mening han lägger in i detta ord. Han har inte bara de båda identiteter som är förknippade med hans pseudonym John le Carré och hans verkliga namn David Cornwell. Den omgivning han skapat åt sig i de båda husen i den lilla byn vid klipporna i Cornwall och Hampstead Heath i London N.W.3 är trivsam och personlig. Ibland undrar han vad det hade blivit av honom om han inte börjat skriva böcker.

– Jag hade kunnat bli en överlöpare, säger han.

Han har gång på gång brutit sig ut och sprungit sin väg, precis som hans föräldrar.

– Min mor lämnade sitt föräldrahem för att gifta sig med min far och gav sig i väg när jag var fem är gammal. Hon var försvunnen under resten av min barndom.

Fadern var en äventyrare som ofta kom i konflikt med lagen och flera gånger dömdes till fängelsestraff. En gång kunde han inte betala sin hotellräkning i St Moritz och inbillade hotelldirektören att han bestämt sig för att köpa hotellet och gett så många middagar för att testa servicens kvalitet. Han slapp betala. Hans son lärde sig tidigt att acceptera faderns opålitlighet och att hitta på ursäkter för hans beteende.

– Jag har använt mig av min charm i sammanhang som jag skäms för, säger David Cornwell.

Han avskydde både sin egen charm och faderns och kunde inte frigöra sig från det plågsamma minnet av sin far förrän han använt honom som modell för bedragaren och kvinnotjusaren Rick Pym I En perfekt spion.

David Cornwell föddes i oktober 1931. Han anser att också han själv haft för vana att ge sig iväg. Han lämnade sin ”public school” när han var sexton år gammal, frigjorde sig från ”’ungkarlsståndets börda” som tjugotreåring och skildes frän sin första fru tretton är senare. I en självbiografisk skiss betecknar han också sitt avsked från diplomatin som en flykt trots att han då, efter sin första stora framgång med Spionen som kom in från kylan äntligen hade råd att uteslutande ägna sig ät sitt författarskap.

När man träffar honom, lägger man framför allt märke till att han är artig och väluppfostrad. Men man känner att det bakom denna eleganta vänliga framtoning finns en djup oro. Han talar om vad de båda husen betyder för honom. Han behöver ensamheten i huset vid kusten, och han reser till London när han ”vill ladda upp batterierna” och träffa och iaktta andra människor än byborna.

– Men jag är lika rastlös i båda husen.

Å ena sidan vill han fly undan, andra sidan känner han ett behov att engagera sig. Han tycker om att tala som Alec Guinness eller ryska diplomater, men han imiterar dem inte då, utan övertar deras identitet för den tid hans historia varar.

John le Carré älskar att föra läsaren på villovägar när han börjar en roman.

– Man ska börja den egentliga berättelsen så sent som möjligt, säger han.

När man läst de två första kapitlen i Ryska huset tror man att den polskfödde engelsmannen Niki Landau är bokens huvudperson. Men efter denna långa inledning förekommer han inte mera. Pa ett liknande sätt börjar Gabriel Garcia Marquez sin stora roman Kärleken på kolerans tid och Thomas Manns Huset Buddenbrook är egentligen bara skriven för att berätta den unge livsoduglige arvtagarens historia.

David Cornwell tycker om dessa paralleller. Liksom Garcia Marquez och Thomas Mann brukar han iaktta människor han möter så intensivt att de är övertygade om att så småningom få känna igen sig själva i hans nästa bok.

Thomas Mann bjöd en gång en kollega på en tidig frukost, och gästen kände på sig att Mann ville använda honom i en kommande roman. Redan när han var på gatan igen hörde han Thomas Mann ropa hans namn, vände sig om och säg Mann iaktta honom genom en kikare.

Cornwell berättar att han som ung student hörde Thomas Mann hålla högtidstalet med anledning av Goethes tvåhundrade födelsedag. Efteråt gick han fram till Mann, som undrade vad han ville. ”Trycka er hand” sade den unge studenten. Thomas Mann svarade bara: ”Här är den”.

John le Carrés mest berömda figur, den erfarne spionen George Smiley, har fått väsentliga egenskaper av honom själv.

– Men man behöver inte vara ett snille för att förstå att Smiley som en fadersfigur i min föreställning förkroppsligar allt min verkliga och oberäkneliga far inte var.

I de flesta av hans böcker förekommer George Smiley, en till synes färglös hjälte som så småningom gjorde sig oberoende av sin skapare som inte alltid var införstådd med hans sätt att leva.

– När mina figurer flyttar sig från min fantasi till verkligheten, uppfinner de sitt eget öde.

Länge trodde David Cornwell att han inte kunde klara sig utan Smiley. Men så övertog Alec Guinness rollen i två TV-filmer (som ni säkerligen minns blev mycket uppskattade i svensk television) och Smiley talade numera med Guinness’ stämma och hade dennes gester. Guinness gjorde detta på ett underbart sätt.

– Men det var inte längre min Smiley utan hans.

Smiley försvann ur John le Carrés böcker. Han hade fyllt sin funktion. Dessutom kunde Cornwell inte förlåta honom att han aldrig ställde den fråga som för Cornwell är den väsentliga: Får man i samhällets namn avstå ifrån att ha ett eget samvete?

En sann hjälte anpassar sig inte och söker inte försvara sig med att han ju tjänar fosterlandet, menar Cornwell. Enligt honom är bara människor som visar ett personligt moraliskt mod att betrakta som hjältar. De är inte, som Smiley, beredda att offra folk på fosterlandets altare.

Cornwells språkrör i den nya boken Ryska huset förråder sitt land för en rysk kvinnas skull som han älskar. Barley Blair, som han heter, är engelsk förläggare. Under en vistelse i Sovjetunionen möter han en sovjetisk fysiker som fattar förtroende för honom och skickar ett manus till honom med hemligstämplade militära informationer. Den som ska överlämna detta manus till Barley begriper hur explosiv texten är och ger den till de hemliga agenterna i ”ryska huset” i London. De övertalar Barley att bli spion, och han reser till Moskva och Leningrad på deras uppdrag.

Ur Vi nr 31/31 1989.

Han är ingen Smiley och vill inte vara spion. Han känner en djupare lojalitet mot de ryssar han ska spionera på än mot sina uppdragsgivare och förråder dem.

Historien berättas från Blairs synvinkel, och ”hur läsaren uppfattar slutet beror på vem han är”, säger Cornwell.

Kan läsaren frigöra sig från det kalla krigets ideologi? David Cornwell tolkar ”glasnost” och ”perestrojka”, och den begeistring västtyskarna visade för Gorbatjov under statsbesöket i Förbundsrepubliken, som bevis för att både ryssar och tyskar är trötta på det kalla kriget och är uppfyllda av en stark fredslängtan.

När David Cornwell för två är sedan för första gången reste till Sovjetunionen, betraktade ryssarna honom som en provokatör och talesman för den fientliga västliga kapitalismen. Han släpptes in i landet först när en hög engelsk diplomat kommit till hans hjälp. Den sovjetdiplomat som vägrat honom visum sade till honom: ”Om ni får inresetillstånd kan vi inte längre avvisa någon”.

Hans kolleger i Moskva och Leningrad hälsade honom välkommen som en betydande författare, ”en virtuos”; de förklarade senare att han i sin nya bok lyckats med en skildring av dagens situation i deras land som de själva inte hade kunnat åstadkomma. Den amerikanske förläggaren ville inte citera de begeistrade ryssarnas uttalanden om boken i sin reklam, tills Cornwell förklarade: ”Om de vågar saga detta, måste vi vaga att låta dem tala även till oss”.

David Cornwell betecknar den politiska omvälvningen i Sovjetunionen som en ”manlig revolution” hans generations uppror efter årtionden av förtryck och stagnation. I Sovjetunionen förstod han att folk i femtio- och sextioårsåldern i öst och väst kan samarbeta i ”en oerhörd sammansvärjning mot de konservativa företrädarna för det kalla krigets gamla ideologier.

I Leningrad träffade han nobelpristagaren och regimkritikern Sacharov, som han beundrar högt. Sacharov frågade honom efter Klaus Fuchs, spionen som lämnat ut västmakternas hemligheter om atombomben till ryssarna. ”Varför frågar ni efter honom?” undrade Cornwell. ”Har ni någonsin känt samma samvetskval och funderat på att följa hans exempel?” Han fick inget svar och undrade vad som hade hänt ifall Sacharov hade hoppat av. Kände han samvetskval efter att ha hjälpt till att framställa den sovjetiska vätebomben? Hade inte mycket besparats honom om han gett sig iväg?

Jag undrar vad David Cornwell anser om det tal Sacharov höll i England, där han avrådde västmakterna från att ge Sovjetunionen finansiell hjälp. Han svarar att Sacharov tydligen i sin konsekventa obönhörliga kritik mot all som inte är demokratiskt i Sovjetunionen ”blivit ett offer för sitt mod”.

– Sacharov fattar inte att man inte får tala utomlands på samma sätt som hemma och att han skadar de krafter han borde stödja.

Graham Greene betecknade Spionen som kom in frän kylan som den bästa spionhistoria han någonsin läst. För den amerikanske författaren Philip Roth är En perfekt spion den bästa engelska romanen efter kriget. Då hade Ryska huset ännu inte kommit ut. Inför denna nya bok kapitulerade till och med Anthony Burgess, som förföljt Cornwell i många är och sagt att en nation som räknar John le Carré till sina stora författare har nått botten.

Det fins också negativa röster, och på tal om dem citerar Cornwell Joseph Conrads uttalande: ”Jag läser inte recensionerna, jag mäter dem. Om en negativ kritik är lång, visar den genom sitt format att boken i fråga är viktig.”

Nu längtar David Cornwell efter att få börja med sin nästa bok. Han skriver på morgnar och förmiddagar med sin vackra handstil och promenerar på eftermiddagarna för att fundera på fortsättningen.

– Efter Ryska huset säger han, känner jag mig som en sångare som funnit sin röst.

Han har aldrig fastnat i en rutin utan utvecklat sig till en subtil berättare som blivit alltmera enkel och direkt. Han trivs med att beträda okänd mark i varje ny bok. På frågan om på vilket sätt han vill leva kvar i folks minne svarar han:

– Som en historieberättare som gjorde det bästa av sin begåvning och vårdade sitt alter ego.

I looked after him, säger han, jag tog vara på honom. David Cornwell ser till att John le Carré bara blir bättre än bättre.

Fler utvalda artiklar