När Jonas Karlsson floppade som syntartist

  • 18 aug 2021
  • 4 min

// Foto: Thron Ullberg

När Jonas Karlsson floppade som syntartist
Markus Wilhelmson

// Foto: Thron Ullberg

Lyssna på artikeln

Skådespelaren och författaren Jonas Karlsson minns en spelning med sitt syntband i bar överkropp och kajal. Plötsligt stod livet på spel.

När Frank Sinatra sjöng inför 537 betalande i Finspångs Folkets park 1953 ansågs det vara bottennappet i hans karriär, innan det vände uppåt igen. Vi frågade några personer om deras bottennapp – och vad de lärt sig av dem.


”Jag och minatvå kompisar var inspirerade av brittiska syntpopduon Erasure. Vi kallade oss The Project. Jag var 16 år och sångare.

Jag hade omfamnat hela estetiken och uppträdde i kajal, rouge, blonderad syntlugg, hängslen och bar överkropp. Vi hade fått en spelning på klassiska Kolingsborg vid Slussen i Stockholm och min kompis hade hört att man kunde rekvirera kravallstaket gratis från polisen om man upplevde att det fanns ett behov. Exempelvis risk för kravaller. Vi kände att det var en bra idé. Vår oro hade ingen riktig förankring i verkligheten eftersom de som kom var våra närmsta polare. Tolv personer. Kravallstaketet framför scenen skapade ett onaturligt avstånd mellan oss på scenen och publiken.

En tid senare skulle vi spela på Kolingsborg igen. Den här gången struntade vi i kravallstaketen. Nu var det syntdiscokväll och vi utgjorde bara ett av inslagen. Det var gott om folk, troligen fullsatt.

Det konstiga med syntvärlden på den tiden var att det bland alla som ville vara konstnärligt provokativa också lockade till sig en del brunskjortor, och precis innan vi skulle kliva på scenen spelade discjockeyn något som lät som ett politiskt tal på tyska. Det bildade en minst sagt konstig inramning till vår entré.

När ridån gick upp och vi skulle börja spela trängde sig ett tiotal skinheads fram och ställde sig närmast scenen. Där började de banka med knytnävarna i scengolvet. Jag blev livrädd, men i någon slags överslagshandling tog jag ett steg fram emot dem i mina puffiga brallor. Jag satte ner mina Dr. Martens-kängor framför dem. Jag tänkte nog att jag bokstavligt talat skulle sätta ner foten. Det var väldigt dumt gjort. Jag kände hur en av killarna tog tag mina byxben och mina boots och drog ner mig från scenen. Jag tänkte att nu kommer de att skalla mig eller slå ihjäl mig. Kanske både och. Men det enda de gjorde var att ta mikrofonen. Sedan lät de den gå runt i gänget och vrålade alla könsord som de kom på.

Medan de fokuserade på det lyckades jag slinka ur deras grepp och häva mig upp på scenen igen. Min kompis hade stängt av sin equalizer och flytt. Ridån drogs ner bakom oss. Sedan gömde vi oss i en liten skrubb bakom scenen. Vi satt där och tryckte till klockan tre på morgonen innan vi smög ut och kollade så att ingen väntade på oss. Jag missade sista nattbussen hem till Värmdö och fick sova på en bänk på Centralen.”


Jonas Karlsson är skådespelare och författare. I september släpps hans novellsamling ”Nya människor i fel ordning” (Wahlström & Widstrand).

Fler utvalda artiklar