När Kalle Anka blev av med sitt maskingevär

  • 19 dec 2022
  • 10 min

// Foto: Buena Vista/SVT

När Kalle Anka blev av med sitt maskingevär
Anna Charlotta Gunnarson

// Foto: Buena Vista/SVT

Lyssna på artikeln

Har Karl-Bertil Jonssons pappa verkligen närt en kommunist vid sin barm? Vad hände med Kalle Ankas maskingevär? Och varför flydde Göran Tunström ut genom ett fönster när han skulle skriva manus till julkalendern? Anna Charlotta Gunnarson ger oss sanningen om tre julklassiker. Del tre: Kalle Anka och hans vänner önskar god jul.

I barndomen var sommarn grön, hösten röd och vintern vit. Man fick säga vad man ville utan att någon tog illa vid sig och censuren höll klåfingrarna borta från Kalle Anka på julafton. Nåja. Inget tycks vara så bedrägligt som minnet. Att dessutom besitta en och annan kunskapslucka gör knappast saken bättre, men kan vara förklaringen till att de rasistiska stereotyperna i Disneys tecknade julspecial hamnat i rampljuset medan elchocken, maskingeväret och tomtearian försvunnit utan minsta gnäll.

I december 2012 svämmade sociala medier och tidningsartiklar över av tyckare som upprördes över att klassikern I jultomtens verkstad bearbetats. Vi skulle inte längre få se ett par dockor som befäste misogyni, antisemitism och afrofobi och misstankarna grodde om att den svenska pk-eliten nu ville mörklägga sanningen om hur det såg ut på 30-talet när filmen producerades. Men det högljudda tonläget dämpade sig snabbt då det framkom att det var självaste The Walt Disney Company i USA som kortat filmen före leveransen till SVT. Företaget har på senare tid varit sina egna främsta granskare och gått i bräschen för att tvätta de klassiska historierna, i takt med att normerna förändrats. I somliga fall behåller de ett provocerande innehåll, men informerar och medvetandegör tittarna. Nuförtiden inleds till exempel filmen Lady och Lufsen med varningstexten: ”Det här programmet innehåller negativa skildringar och/eller oacceptabel behandling av människor eller kulturer. Stereotyper som dessa var fel då, och de är fel nu.” Intressant nog var tomteverkstadens rasistiska dockor inte alls med i den ursprungliga variant som sändes i Sverige. Scenerna smögs av någon anledning in i början av 80-talet, varför och av vem verkar ingen veta. Summa summarum: Den nerklippta version vi numera möter på julafton är alltså mer lik vår ursprungliga tv-tradition. Dock är tomtens egen operaliknande farvälsång numera borta. Den går att beskåda i original på Youtube, men min rekommendation är att inte göra det.

Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul heter i original From All of Us to All of You och skapades av Disney 1958 som en hyllning till … Disney. Två år senare lade svensk tv vantarna på det lyxiga filmpaketet, som då hade en betydligt krångligare titel i tablån. Inte ens namnet är alltså intakt. Varför just Musse, Kalle och de andra kom att forma vår stadigaste sedvänja handlar förmodligen om tidens begränsade utbud av underhållning för barn. I folkhemmet var programmen enklare och tempot långsammare, men så plötsligt serverades en timmes fartfyllt koncentrat av knasigheter, flärd och humor, som erbjöd välkommen vila från den allestädes närvarande tanken på att fostras till en duktig medborgare. Långt in på 1980-talet gick det bara att se Disneyfilmer på bio, det var en unik och dyrbar vara, varför guldpengar och slottsbaler liksom lyste mot oss ungar denna enda dag om året. Kalle Anka och hans vänner blev som en julklapp i sig.

De första decennierna varierade innehållet i sändningen. Bambi, Törnrosa och Pinocchio kom och gick, efterhand utkristalliserade sig den kanon av tecknade filmer som numera måste vara med för husfridens skull. Om något avvikande inträffar uppför vi oss likt Prins John, när tummen rycks ur munnen. Då hälsningarna från rävrövaren Robin Hood och tjuren Ferdinand några år utgått har protester utbrutit och till nästa jul har ordningen återställts. Men saxen har kontinuerligt varit framme. Tidigt innehöll flera av inslagen logiska luckor som gjorde handlingen obegriplig. Skeenden avbröts utan förklaring, varpå huvudpersonen plötsligt var någon annanstans, hade andra kläder eller uträttade något som inte stämde med föregående scen. Delar av innehållet hade helt sonika klippts bort eftersom det väckte anstöt eller innebar risker för barn, och återigen var det avsändaren Disney som agerade moralens väktare.

Få av oss saknar elchocken i Musse Piggs campingsemester, scenen där Långben under frukosten sticker gaffeln i en väggkontakt och förvandlar sin majskolv till popcorn. Dessutom slipper vi se hur husvagnen sånär krockar med diverse andra fordon. Att Kalle Anka under sin fotografiska expedition attackerar den irriterande fågeln med ett maskingevär må ha genererat gapskratt vid premiären 1947, men 75 år senare är vi desto fler som känner oss obekväma av övervåld i barnprogram. Skottsalvor betyder inte längre skrattsalvor. Även de röster som på 70-talet höjdes för att uppmärksamma hur public service varje julafton upplåter sin bästa sändningstid åt en privatägd miljardindustri från ett annat land har tystnat. Våra julvanor har cementerats kring denna 62-åriga reklamkampanj, och kanske finns det något poetiskt sekulärt över fenomenet.

Kalle Anka utgör en gemensam stund. Trots att samtliga inslag i dag går att beskåda på Youtube och vi kan strömma långfilmerna direkt i tv:n känns det nästan förbjudet att titta på detta sätt. Får jag? Vill jag? När vi var små visste alla att det skulle dröja 364 dygn tills vi fick återse våra vänner. Vi stirrade oss tokiga på skärmen, som för att memorera och suga ut varje sekund av aracuans kosackdans med kolibrierna, rosetten som smådjuren klipper till perfektion på Askungens klänning och spaghettipussen över frikadellerna hos Tony’s. Miljoner svenskar öppnade samtidigt detta fönster mot tv-världen, det var en lägereld som betydde något. När kabel-tv gjorde sitt intåg blev valmöjligheterna fler, något som kan förklara vår aversion mot förändringar i Kalle Anka-paketet. Kan någonting i världen få vara beständigt, tack?

Även om sändningstiden har varierat är 15.00 ett heligt klockslag den 24 december. Numera är det visserligen 15.05 som gäller, eftersom julvärden med darrande fingrar ska hinna säga något personligt och få fyr på ljuset, men ändå. Tändsticka ska det vara. Det var det alltid när jag var liten. I och för sig introducerade Arne Weise proceduren med ljuset först när jag var tonåring, men ändå. Det känns ju så. Och tro nu inte på belackarna som påstår att ingen längre kollar på Kalle. Så sent som 2020 rekordtittade drygt 4,5 miljoner svenskar. Så vi fortsätter flockas kring badkar med dragkedja och dragspelsdans med Snövit, trots att dessa scener inte har någonting med julen att göra. Men plötsligt sjunger Bengt Feldreich ånyo som syrsa i falsett medan stearinet rinner så verklighetstroget ner längs det tecknade röda ljuset och stelnar mot ljusstaken. Och det betyder något.

Fler utvalda artiklar