När kommer ”Segertåget” att gå i Ukraina?

När allt tycks vara kaos har tåget blivit en konstant att hålla fast vid. Det går i tid. Det är ombonat. Sängarna är bäddade. Och så finns drömmen om Segertåget. Det ska avgå när kriget är över.

Inför den ukrainska självständighetsdagen i augusti 2022 förväntade sig ukrainarna inget firande, bara nya missiler mot Kiev. En del reste ut från staden, andra tillbringade dagen i sina skyddsrum. Alla visste att ryssarna skulle skicka mer lidande, snarare än gratulationer. Och vad kan vara mer smärtsamt än att beskjuta civila i huvudstaden? Men den 24 augusti landade inga bomber i Kiev, i stället träffade missilerna järnvägsstationen i Chaplyne, förstörde flera hus och satte eld på fem tågvagnar.Fotnot: StängAdam Ferguson är fotograf, bosatt i New York. Han följde Ukrainas tåglinjer för The New York Times och jobbet är publicerat där tidigare.

Med tanke på syftet, var det nog ett smart drag. Bilderna av förkolnade och förvridna vagnar på den ukrainska järnvägen uppnådde det strategiska målet att krossa ukrainska hjärtan på en viktig dag.

Kiev är landets hjärta, men järnvägen är dess blodomlopp. En attack mot järnvägen är en attack mot var och en av oss. Så tragedin i Chaplyne där 25 personer dog och 31 skadades, liksom attacken mot Kramatorsk järnvägsstation i april 2022 där 60 liv skördades, varav sju barn, har sina speciella platser i vårt minne.

Ändå har missilerna inte skrämt bort oss från tåget. Eftersom luften är stängd för civila flygplan kan de som reser mycket i Ukraina få känslan av att de bor på nattåget. Jag skriver det här i en kupé en sen kväll, och jag känner mig mycket hemma.

Det är iskallt ute, halva landet upplever ännu ett elavbrott. Min destination är Charkiv där jag ska delta på en begravning av min författarkollega som mördats av den ryska ockupationsmakten. Det är lockande att föreställa sig den här varma kupén som rör sig fram genom mörkret och kylan som det skyddade hemmet, inte bara ett verktyg för att ta sig från en plats till en annan.

Förutom att det har en fantastisk utsikt är det här hemmet ombonat och bekvämt. Min säng i sovkupén är omsorgsfullt bäddad med blåvita lakan, handdukarna luktar friskt och teet verkar smaka extra gott ur en kopp med järnvägens emblem och ett metallhandtag, medan hjulens dunkande får teskeden att klirra mot porslinet. Mobiltäckningen är dålig och sänglampan stark, vilket gör tåget till en perfekt plats för att försvinna i en bok. Och om ett meddelande ändå lyckas plinga till i telefonen och någon oroligt frågar var du är, verkar det naturligt att svara: ”Jag är hemma.” Här, på järnvägen genom Ukraina, är jag hemma varje meter av rälsen.

För mindre än ett år sedan var Ukraina bara en vit fläck på den europeiska kartan. På många sätt är det fortfarande det. Samtidigt överraskar nya utländska vänner oss med sin kunskap om Ukrainas geografi: ”Är du från väst eller öst?” frågar de som om svaret berättade något om våra liv.

Jag känner mig inte som en person från väst eller öst. Mitt liv är utspritt över Ukraina och allt jag behöver är min ryggsäck. Min familjs och mitt lands historia är full av deportationer, evakueringar och flykt. Allt handlar om att flytta runt, ­frivilligt eller ofrivilligt. Från de fruktansvärda tågen till Auschwitz och Sibirien till de överbemannade men hoppfulla vagnarna västerut 2022. Det är den ­rörelsen som gör oss till dem vi är, mer än någon specifik stad.

Ändå tycker folk att jag är ­konstig när jag tar för vana att säga att jag kommer från tåget som ­rullar ­genom Ukraina, från väst till öst, norr till söder, ett typiskt ­nattåg hos Ukrainska järnvägen. ­Skulle du också tycka att jag var en galning om jag sa det till dig? Men om de här välbekanta, ­likadana ­sovvagnarna nu är mitt hem, kan ingen fiende någonsin förstöra det. De är oräkneliga, ­utbytbara, omöjliga att få fatt i. Och Ukrainska järnvägen, eller ­Ukrzaliznytsia som den heter på ukrainska, ­formulerade ett motto när invasionen kom i februari 2022: de fortsätter avgå i tid.

I krigstider behöver folk något att lita på och för många har det blivit tågtidtabellen. Såväl för dem som behöver fly kriget eller åka till frontlinjen för att slåss eller hjälpa till på annat sätt. Vårt hopp visade sig ligga i järnhänder. Efter ännu en massiv attack mot det ukrainska elsystemet i slutet av november, bad Ukrainska järnvägens VD Alexander Kamyshyn om ursäkt till passagerarna för vad han kallade den värsta dagen i företagets historia. Bara 37 procent av tågen hade kommit i tid – men inget tåg hade helt ställts in. Vilket bevisar vilka ambitioner järnvägen har. Vi har alltid fortsatt röra oss för att överleva, nu fortsätter tågen att gå för att vinna kriget.

Det går att beskriva Ukrainas historia och kultur genom att tala om järnvägsstationer, tåg, passagerare och godmodiga och stoiska konduktörer. Enkel ­historisk fakta kan till exempel visa att Ukraina alltid varit en del av Europa. Det första tåg som körde in i Ukraina, i november 1861, kom från Wien som då var huvudstad i Österrike-Ungern. Många människor tänkte på det där direkttåget mellan Lviv och Wien i alla de år som ukrainarna var tvungna att ansöka om dyra visum för att besöka resten av Europa. Vi kände oss utestängda. När jag 2022 reste mellan olika ukrainska städer för att dokumentera krigsbrott såg jag att de presenterade den magiska linjen ”Kiev–Wien” på Kievs järnvägsstation.

Min värld höll på att falla samman, vår framtid var oklar, allt jag älskade var under hot om utplåning. Samtidigt insåg jag i det ögonblicket att vi var tillbaka i Europa, även om vi fortfarande inte har det officiella EU-medlemskapet. Det ukrainska tåget, mitt hem som rullar genom mörkret, kan äntligen gå till Wien igen.

Det finns andra städer jag drömmer om, men som jag inte kunnat resa till de senaste nio åren. Jag minns datumet – 29 juli 2014 – när Donetsks järnvägsstation lade ner sin verksamhet på grund av den ryska invasionen. Jag har inte datumen för stängningen av Luhansk eller Simferopol i huvudet, men jag saknar dem lika mycket.

Min allra första tågresa gick till Luhansk. Jag var sex år och uppspelt över sovvagnen, vi skulle besöka släkten och fundera över om vi skulle flytta dit permanent. Mina mor- och farföräldrar kom från östra Ukraina och vi kände ett behov av att återvända till rötterna. Om min mamma hade trivts skulle jag varit uppvuxen där. Jag älskade Luhansk, men min mamma gjorde det inte. Vi stannade kvar i Lviv så nu ser det ut som om jag är från västra Ukraina – om vi inte bestämmer oss för att det här varma tåget som rullar genom mörkret är mitt egentliga hem.

Det har hänt att jag klagat på tåget. Kanske verkade en resa från Lviv till Mariupol ta för lång tid. Det tog omkring 26 timmar innan ryssarna invaderade 2014. Efter att Ryssland ockuperat delar av Donbass var tågen tvungna att runda krigszonen och det gjorde resan ännu längre. Sådana avstånd är skälet till att de flesta tåg har sovvagnar. På Lviv–Mariupol-tåget har jag pratat politik med ­medresenärer och konduktörer som blivit alltmer öppenhjärtiga ju längre vi kommit. I dag är det plågsamt att minnas att jag klagade på de där resorna. Jag skulle sitta hur länge som helst på mitt tågsäte för att komma tillbaka till Mariupol som det såg ut före 2022.

Förvånande nog är det sedan november möjligt att köpa tågbiljetter till Mariupol igen. Så det har jag gjort. Jag vet inte när det kommer att avgå, det är biljetter till ”Segertåget”, ett välgörenhetsprojekt som Ukrainska järnvägen driver. Du köper biljetten nu och får använda den så fort den ukrainska armén har befriat staden och järnvägen kan öppna.

Det finns biljetter till Segertåget till nästan alla städer vi saknar: Donetsk, Luhansk, Simferopol, Sevastopol och Mariupol. Det finns också en gigantisk tavla i Kievs stationsbyggnad där alla Segertågets destinationer syns. En av dem har redan markerats i vitt, vilket innebär att linjen går. Det är förstås tåget till Cherson.

En symbol för solidaritet.

Varje gång jag går förbi tavlan stannar jag och stirrar på den, när jag ser ”Kiev–Donetsk” och ”Kiev–Mariupol” stå där, är det lättare att tro att jag snart kommer att kunna gå ombord på de tågen.

En av de viktigaste berättelserna i Ukrainas historia började också i en tågvagn, 1918. För hundra år sedan var Ukraina sannolikt det enda land vars huvudkontor låg på ett tåg, och när politikern Symon Petlyura satt i kupén kunde man kalla tåget för Ukrainas tillfälliga huvudstad. Det var så klart inga roliga skäl till att landets ledare kuskade runt på tåg, Ukraina stod inför svåra politiska motsättningar och var tvunget att slåss för sin självständighet. Så regimen var ständigt i rörelse. Och det var på en liten järnvägsstation som ledarna för de olika ukrainska falangerna möttes och kom överens om ett enande.

Den historiska överenskommelsen signerades senare högtidligt på S:t Sophia-torget i Kiev, den 22 januari 1919. Firandet av unionen var lika festligt den gången som firandet av Chersons fritagning 2022. Den historien har aldrig glömts bort. 1990, när Sovjetunionen fortfarande hade makten i landet, gjorde ukrainarna motstånd genom att fortsätta fira årsdagen av unionen. Nästan tre miljoner personer hakade armkrok i varandra och skapade en 770 kilometer lång kedja mellan Lviv och Kiev som en symbol för solidaritet.

Jag försöker föreställa mig tre miljoner personer som förbereder sig för att skapa en mänsklig kedja i en totalitär stat innan internet fanns. De sydde också förbjudna blågula flaggor och bestämde vem som skulle stå var på de frusna vintervägarna. De ville fira den union som en gång hade börjat i en enkel tågvagn, på en liten tågstation i centrala Ukraina.

Några av de sorgligaste ögonblicken i vår historia, handlar också om järnvägen. Ukraina betalade ett högt pris för att få till sin överenskommelse på S:t Sophia-torget den där gången. Det avgörande slaget utspelades vid Krutys järnvägsstation. I slutet av januari 1918 var bolsjevikerna under den ryska anföraren Mikhail Muravyov på väg mot Kiev, och en liten ukrainsk styrka ville fördröja dem vid stationen. Bland hundratalet motståndsmän var många studenter som inte kunde mycket om att slåss men var villiga att försvara sitt land. På Krutys järnvägsstation slogs de mot tusentals ryssar. Ukrainska soldater från ett annat förband var på väg för att stötta sina landsmän, men blev stoppade av järnvägsarbetare som saboterade rälsen. På den tiden trodde många ukrainska arbetare på kommunisternas löften om ett bättre liv.

Tack och lov är de ukrainska järnvägsarbetarna på rätt sida av historien den här gången, en del kallar till och med järnvägens anställda för Ukrainas andra armé. De gör så mycket, från att evakuera människor till att rädda ekonomin genom att exportera ukrainska råvaror och transportera säd till e behövande EU. Ukrainska järnvägen har blivit en avgörande del av kampen.

2016 bestämde Ukrainska järnvägen att alla tåg som passerar Kruty station ska tuta för att hedra minnet av 1918 års hjältar. Den enkla ritualen är bara en av flera symboliska handlingar som järnvägsbolaget har etablerat. Det som värmer mitt hjärta allra mest är traditionen att spela musik när vissa av tågen ska avgå. I Kiev spelar de till exempel en populär sång som heter Mitt Kiev och som beskriver stadens skönhet. Tack vare de här små omtänksamma detaljerna blir tåget i Ukraina också en berättelse om historia och kultur, om filosofer och populära personer.

Ett genialt stycke motståndskultur.

Inför 2022 hade vi tänkt fira 300-årsjubileet av den ukrainska filosofen Hryhorij Skovoroda, inte slåss i det blodigaste kriget i modern europeisk historia. I praktiken gör vi både och: diskussioner och föreläsningar om filosofen pågår, de har bara mindre ­publik. Ukrainska järnvägen bestämde sig nyligen för att stötta jubileet genom att lansera Skovoroda Express. Expresståget går från Charkiv till Uzhgorod och följer därmed i filosofens fotspår från 1700-talet. Det är inte första gången som ukrainsk kultur reser med tåget. Två stora litteraturfestivaler har till ­exempel arrangerat uppläsningar i passagerarvagnar.

Inom musikvärlden finns fler symboliska evenemang. Om du har sett Eurovision song contest så minns du kanske Verka Serduchka som representerade Ukraina 2007. Verka är en populär karaktär hos oss. Hon är en medelålders kvinna som jobbar som nattkonduktör på Ukrainska järnvägen, och spelas av komikern Andrij Mychajlovytj Danylko. Verka har för mig alltid framstått som överdrivet grov, skämten och budskapen för banala. Men jag har ändrat mig. Jag tror att jag tidigare har missförstått komiken. Burlesk har alltid fungerat som ett sätt att hålla fast identitet och berätta sanningen i skydd av en gycklares kostym. Jag minns nu hur Ryssland oroade sig över Verkas bidrag till Eurovision, låten Dancing Lasha tumbai kunde uppfattas som ”Russia goodbye” och kanske refererade den till Den orangea revolutionen i Ukraina?

Jag vet inte om anklagelserna hade någon faktisk grund eller om de bara visade Rysslands paranoia. I vilket fall ändrade Verka texten efter den ryska invasionen av Ukraina 2022, och gjorde om den till ”I want to see: Russia goodbye”. Nu tycker jag att det är ett genialt stycke motståndskultur att se en medelålders tågkonduktör i för mycket smink och glittriga kläder, sjunga så innerligt och uppriktigt.

Verka framförde sin låt vid firandet av Självständighetsdagen i höstas, inne i Centralstationen i Kiev så att inga missiler skulle kunna träffa evenemanget. Jag såg konserten online och kunde inte låta bli att tänka på den verkliga konduktör som bombats i en passagerarvagn samma dag i Chaplyne. På nyheterna sa de att de fann henne femtio meter från tågvagnen, allvarligt skadad. I snitt dödas ungefär en järnvägsarbetare om dagen i kriget. Ukrainas andra armé betalar ett högt pris för att hålla landet vid liv. Ändå fortsätter tågen att gå. Soldater, läkare, musiker, presidenter och krigsbrottsutredare som jag själv, når alla sitt mål. Humanitär hjälp, stål och grödor levereras i tid. Blodomloppet håller det skadade Ukraina vid liv tills vi kan kliva på Segertåget och resa mot Simferopol, Donetsk och Mariupol.

Jag föreställer mig hur det kommer att kännas. När jag återvände till Kiev i början av april förra året var tåget nästan tomt. Det var min första tågresa sedan invasionen. Många var fortfarande rädda för att besöka den nyligen ockuperade huvudstaden. En äldre artig konduktör, i mycket motsatsen till Verka Serduchkas måttlösa uppenbarelse, bad mig att hålla fönstret stängt och helt täckt av säkerhetsskäl. Men mitt i natten vaknade jag och kippade efter luft. Det verkar fånigt att dö av syrebrist mitt under ett krig, så jag öppnade fönstret. Och resten av natten satt jag på min säng och såg Ukraina rusa förbi, komma närmare mig, fylla mig, precis som vinden utifrån fyllde mina lungor med efterlängtat syre. Jag var hemma varje minut av resan till Kiev, och jag kommer att vara hemma varje minut när jag kliver på tåget till Mariupol.

Ur Vi:s temanummer om tåg, som kommer i april 2023