När polisen ringde på hemma hos Roy Andersson

Roy Anderssons karriär har pendlat mellan succé och katastrof. Ett av de värsta nederlagen kom tidigt i karriären, bara ett par år efter succén med En kärlekshistoria. Roy och producenten Kalle Boman hade grundat ett produktionsbolag, men ingen av dem brukade öppna breven som kom från Skattemyndigheten och skulderna växte år efter år.

Det här är ett utdrag ur Mårten Blomkvists Roy Andersson-biografi Sånger från folkhemmet, som ges ut av Albert Bonniers förlag.

För att kunna färdigställa Giliap hade Roy och Kalle satsat sina egna gager. De hade också försummat Musik AB Aries. I flera år hade de hållit sig bara ett par steg före konkursen. Den hade knappat in på dem och i samband med premiären på Giliap var den ifatt.

Precis som Kalle hade Roy undvikit att öppna vissa brev, att svara på förfrågningar som var jobbiga. En morgon en bit in på 1970-talet ringde det på dörren till lägenheten där han då bodde med sin fru Lilian och deras döttrar Sandra och Carina. Barnen var inte mer än 2–4 år. Roy öppnade och där stod tre poliser.

– Det var så jävla tidigt på morgonen och barnen skulle till dagis. ”Ja, det är bara att följa med här” och så. In mellan två poliser i baksätet.

Roy var skyldig Skattemyndigheten ”jättemycket” pengar. Han hade kallats till förhör för att reda ut situationen. Han togs till polishuset på Kungsholmen. I väntan på förhör skulle han sättas i en cell. Men poliserna veknade.

– Men då tyckte dom antagligen att ”Ska du verkligen behöva sitta i en cell? Du ser ju någorlunda hyfsad ut.” Så dom tog med mig till ett fik.

Staten, representerad av en följd av kronofogdar, hade ändå visat ganska mycket tålamod med gäldenären Musik AB Aries. Aries hade praktiskt taget omgående fått problem. 1971 hade bolaget för första gången misslyckats med att betala alla skatter. De förblev obetalda, och med varje år kom en ny skuld som lades till. Skulden växte och i april 1974 hade kronofog-demyndigheten till slut begärt bolaget i konkurs. Då var Aries skyldigt staten 115 704 kronor. Roy och Kalle kämpade för att undvika konkursen. Gången kan följas i tingsrättens handlingar och protokoll, totalt 80 sidor. Roy kallas till ett första möte den 10 juni 1974. Han kommer med Kalle och de berättar – eller ”anför” – att de håller på att göra en långfilm. Den beräknas bli klar i augusti–september och då ska Sandrew betala ut ett till dess innehållet gage som räcker till skatteskulden. Kronofogden går med på anstånd.

Detta upprepas sedan med jämna mellanrum hela 1974 och ända fram till december 1975. Roy kallas till förhandling, han kommer med Kalle, de säger att snart är filmen klar, alla hoppas att det ska lösa sig med det, och så skjuter man på konkursen. Det sista mötet låter nästan som arrangerat av Charles Dickens. Det är den 12 december, snart är det jul, och Roy måste meddela att ”Filmpremiären blev misslyckad och intäkterna från filmen är dåliga”.

Det blir inga pengar från Sandrew, för de skulle inte betalats ut förrän ”Giliap” gått ihop. Aries ska nog börja tjäna pengar igen, säger Roy, nu när de är fria att göra mer reklamfilm, men denna månad blir kärv, för nu ska löner och gager till anställda ut. Kronofogde Gustaf von Rosen ger ett litet anstånd till. Kanske vill alla bara slippa sätta in nådastöten just före jul. Nästa förhandling är den 15 januari 1976. Då säger Roy att det får bli konkurs.

Han och Kalle fick lära sig hur det gick till vid utmätningar. Enligt Kalle var det beskedliga kronofogderepresentanter som kom på besök för att säkra tillgångar till betalning:

– Folk var ju hemma hos en. Kom och blev bjudna på kaffe. Så tittade dom sig runt, det fanns ingenting att ta – ”Hur ska det här gå?”. Man fick nästan trösta dom där personerna.

Kalle och Roy lärde sig rutinerna i de ruinerades värld. Fotografen Jörgen Perssons hustru Anne von Sydow hade varit scripta på ”Giliap” och arbetade även på Aries kontor. Hon räddade Roy Anderssons tv genom att säga att det var hennes, när det var utmätning på kontoret.

Kalle fick traska upp till Stockholms kronofogde som då fanns på Drottninggatan i City:

– Man hade då en skatteskuld. Så jag frågade: ”Hur ska man göra, ska man försöka låna ihop pengarna?” ”Nej absolut inte utan vi kommer överens om en avbetalningsplan. Och jag måste säga”, sa han då, kronofogden, ”jag är den största kreditgivaren till det kulturella. Här finns alla. Så du ska inte vara ledsen för det.”

Advokat Måns Silfverswärd blev god man och upprättade en konkursbouppteckning. Som Kalle konstaterat fanns det inte mycket att hämta hos Aries, totalsumman blev 3 136 kr och 33 öre. De största tillgångarna var 1 143 kr och 63 öre som fanns på ett postgirokonto, och en bil, en Simca från 1968, som värderades till en tusenlapp.

Skulderna var 713 648 kronor och 13 öre. Fast största delen av skulden, omkring 600 000 kronor, var uteblivna betalningar till Roy och Kalle, så i praktiken var det skatteskulden på drygt 115 000 som var kvar att tampas med.

Det är anmärkningsvärt att genom hela denna process, med återkommande förhandlingar i tingsrätten parallellt med en filmproduktion som bara gick trögare, lyckades Roy och Kalle hålla masken inför sina medarbetare. Produktionsledaren Walle Bergendahl, scriptan och den på kontoret arbetande Anne von Sydow, till exempel – ingen av dem visste hur illa det var förrän konkursen var ett faktum. I sin för Filmskolan gjorda genomgång av hos en filmregissör önskvärda egenskaper hade professor Arne Trankell tagit med förmågan att samarbeta och entusiasmera. Om man i det läser in ”förmåga att hålla modet uppe på medarbetarna” så var det väl den regissörsegenskapen som Roy – och för den delen Kalle – visat prov på.