När Stephen King ringde Hans-Åke

Hans-Åke Lilja hade under två decennier läst allt som Stephen King skrivit. En kväll ringde telefonen: Hello, Hans? Det var Stephen King på linjen.

”Eftersom jag drev en sajt om Stephen King hade jag i flera år försökt få till en intervju. Via kontakter i hans närhet fick jag alltid vänliga, men nekande, svar: ’Just nu ger han inte intervjuer.’ Jag valde att se svaren ur en positiv synvinkel och tolkade ’just nu’ som att chansen ändå fanns. Och det hade jag ju rätt i. För den 15 juni 2006 kom svaret jag väntat på – Stephen King ställde upp på intervju. Det tog visserligen ytterligare ett halvår innan vi hittade en tid som passade men till slut fick jag ett datum: den 10 januari 2007 skulle det ske.

Jag skickade iväg familjen tidigt den kvällen för att få vara i fred. Inget fick störa. Alla förberedelser var gjorda. Framför mig låg en mängd frågor nedskrivna på papper, fler än jag trodde att jag skulle få chans att ställa. Det vore ju illa om det uppstod pinsam tystnad bara för att jag hade slut på frågor. Hur lång tid jag skulle få tala med Stephen King visste jag inte.

Självklart var jag supernervös när minuterna tickade fram. Så plötsligt ringde telefonen, med ett utländskt nummer på displayen. Jag svarade och hörde Kings röst:

’Hello, Hans? Steve King here.’

Det var rätt omtumlande men nervositeten släppte gradvis. Främst för att han var så lätt att prata med. Man brukar ju säga att du aldrig ska träffa dina idoler, för är de skitstövlar blir det bara en besvikelse, men i det här fallet var det inte alls så.

Jag hade dessutom träffat honom bara något år tidigare, på en förlagsfest i London när han var där för att lansera Liseys berättelse, men jag hade bara fått två minuter och den obligatoriska fanbilden med honom. Han hade varit trevlig då – och det var han nu under intervjun också. Allt flöt bara på, att säga att det var som att tala med en gammal bekant är väl att ta i, men det blev ett avslappnat samtal och vi pratade i hela 45 minuter.

Det hjälpte säkert att jag var väl inläst på hans produktion. Jag visste vad han refererade till och underligt vore det annars. Jag hade ju läst allt som jag kommit över av Stephen King i drygt 20 år vid det laget.

För allt hade egentligen börjat på julafton 1983. Mina föräldrar tyckte att jag läste för mycket Fantomen och Kalle Anka och gav mig en bok. Antagligen hade de bara gått in i bokhandeln och fått tips, för annars förstår jag inte hur de skulle ha motiverat att Carrie var en lämplig julklapp till en 13-åring.

Jag läste den och tyckte den var hyfsad. Men det var först strax efter, när jag i skolan skulle låna en bok själv, som jag fastnade fullständigt. I biblioteket upptäckte jag Cujo. Omslaget med den där hundkäften fick mig att nappa direkt. Och den boken var riktigt bra, så efter det matade jag bara på. Att jag fastnade för King beror nog främst på två saker. Dels är han fantastisk på att berätta en saga, dels är han duktig på att utveckla sina karaktärer så att du som läsare förstår dem, även om de är elaka och hemska. Och det gäller alla karaktärer, om det så är en person som hastas förbi tidigt i en bok så slarvar King inte igenom det.

Intresset för Stephen King ledde fram till att jag så småningom startade sajten Lilja’s Library – The World of Stephen King 1996. Då var internet nytt och häftigt men också ganska dåligt på att ge information om det du sökte. Och jag tyckte att det saknades en sida som samlade all information om King. Till en början såg den rätt bedrövlig ut, det fanns inga bilder att använda så det var mest dödskallar som snurrade runt. Men det har hänt en del på 27 år.

Det var också för sajten som jag gjorde den där intervjun. Känslan efteråt var att Stephen King faktiskt tyckte att det var rätt kul att få svara på andra frågor än de vanliga – om senaste boken, senaste filmen. Framför allt var jag intresserad av att höra vad han tyckte om att det fanns så många fansidor om honom, och att en googling på hans namn gav runt 40 miljoner träffar.

Han svarade att han mest var förvånad över att det fanns så många som hade något att säga.

Att jag fick göra ytterligare en intervju med honom bara något år senare tyder i varje fall på att han inte tyckte att jag var olidlig. När jag frågade om den intervjun undrade han om vi verkligen hade mer att prata om. Jag övertygade honom att vi hade det.

För grejen med King är att han är så mycket. De senaste sex åren har jag rest runt och föreläst om honom och den vanligaste reaktionen från folk är att de blir förvånade över att han inte bara skriver skräck. Säger jag Den gröna milen möts jag av häpna svar: ’Är det verkligen Stephen King?’

Den erfarenheten ledde till att jag nu har skrivit boken Stephen King – inte bara skräck. Jag tycker att det genom åren har varit för lätt att avfärda honom med att säga ’äh, jag ser inte på skräck, så jag gillar inte Stephen King’. Han har inte alltid själv gjort så mycket för att nyansera bilden – förr brukade han säga att han var litteraturens motsvarighet till Big Mac & Co – men på senare år har han faktiskt börjat avlägsna sig mer från skräcken.

Personligen tycker jag att det vore bra om fler ger Stephen King en chans. När folk frågar mig om vilken bok de ska börja med brukar jag svara med en motfråga: Vilken typ av böcker gillar du? För det är stor chans att Stephen King har skrivit en bok i den genren.

Så bred är han.”

Berättat för Henrik Ekblom Ystén