När tidningen Vi väckte Hemingway

Det här är ett utdrag ur Mats Ekdahls bok ”Jobbet – Glädjen. Chanserna. Livsvalen. Vänskaperna” (Carlsson Bokförlag) som finns ute nu.

Evert Taube hade ekonomiska bekymmer och Ernest Hemingway morrade som en grizzlybjörn. I en ny biografi skriver Vi:s tidigare chefredaktör Mats Ekdahl om tidningens turbulenta historia.

För mig var det en oerhörd glädje att få uppleva en folkrörelsetidning som ”Vi:an”, det vill säga Tidningen Vi, inifrån. Jag fick ett bokpaket till redaktionen. Jag öppnade det och det var en bok i present av Ivar Lo-Johansson. Hans handskrivna hälsning till mig löd: ”En bok från en tidig medarbetare i Vi, då den berör tidningens barndom, om än med skraltiga reportage.” De skraltigheter Ivar talade så anspråkslöst om räknas ju i själva verket som en av de ädlaste reportageskatter som vårt land har skådat: åldringsvårdskampanjen, statarskildringarna, rapporteringen om romernas situation och fattig-Paris. Sociala reportage av ovanlig styrka. En föregångare till 1960- och 1970-talens alla svenska reportage och reportageböcker med socialt skärskådande ambitioner.

I och med krigsslutet 1945 satte tidningen som en av sina viktigaste uppgifter att verka för ett långtgående internationellt samarbete. Det var en stolt tradition som då inleddes. Den fantastiska Elly Jannes liftade med militärbilar genom det sönderbombade Europa. Hennes skildringar blev banbrytande journalistiska insatser. Evert Taube kom släntrande in i redaktionskorridoren iklädd sin gröna kavaj med skär nejlika i knapphålet och famnen full av idéer som han ville entusiasmera redaktionen inför. Till honom köptes en ”reportagesegelbåt”. Tidningen skickade honom också till trubadurernas Provence. För Eyvind Johnsons del sponsrade redaktionen en lång vistelse i en liten by i Schweiz. Det resulterade i minnesvärda dagboksanteckningar från 1947–1948 som sedan i bokform blev en liten klassiker.

Tidningen var inne i en djup ekonomisk och redaktionell kris när jag kom dit, och jag minns hur styrelsen påpekade för mig att det viktigaste av allt var att det hände något. Professorn och företagsdoktorn Ulf af Trolle hade anlitats och han tog sig en närgången titt på hela KF-koncernen. Syftet var att öka effektiviteten och därmed konkurrenskraften. Han rekommenderade en besk medicin: olönsamma bitar ska göras lönsamma eller, om det inte går, skäras bort. Ingen skulle längre kunna åka snålskjuts på någon annan.

KF-koncernen måste snabbt ryckas upp och varje företag skulle bli ett eget bolag. Ekonomin och den redaktionella linjen på den anrika folkrörelsetidningen måste snabbt ändras. Jag kände ett starkt stöd från tidningens styrelse då det gällde att bryta det fortgående mönstret att leda tidningen, nu som aktiebolag. Med orden ”kör hårt” klubbade dalmasen Lars Hillbom (en gång Sveriges yngste generaldirektör) mötet, liksom senare hans efterträdare, den beläste Kim Scharf som ännu i hög ålder ägnade sig åt alpin utförsåkning på tvåmetersskidor.

Förutom stödet av styrelsen och den kooperativa rörelsen (som till exempel bokförlaget Rabén & Sjögren och dess chef Kjell Bohlund) backades jag upp av de gamla kämparna. Lasse Westman var särskilt förtjust i att jag också kunde kalla mig Direktör, och alltså röra mig belevat ihop med de andra dotterbolagsdirektörerna. Att tidningen efter ett par år började gå med vinst och rentav kunde ge KF ett så kallat koncernbidrag som hjälpte till att rädda koncernen ur de brittiska bankernas käftar (de var stora långivare) gjorde inte saken sämre. Lasse var oerhört stolt över sin tidning. Det var alla de andra på tidningen också. Det var den företagskulturen jag ville behålla.

Jag var både chefredaktör och verkställande direktör och skepticismen var utbredd till mitt motto att tidningen skulle förvandlas ”från penningstödd folkrörelsetidning till självbärande marknadstidning”, men med tillägget att det skulle ske ”med åtskilliga av de gamla värderingarna i behåll”.

Styrelsen hade tagit beslutet att tidningen från och med hösten 1988 skulle bli marknadstidning och klara sig själv. Det var som att försöka sig på det indiska reptricket. Inte minst fick jag lägga ned ett slitsamt arbete på att förklara för prenumeranterna att tidningen absolut inte skulle förflackas för att den blivit tvingad till att stå på egna ben.

Prenumeranter av den gamla stammen skrev, ringde och skällde på mig. De stöttes av ord som ”marknadskrafter”, ”stå på egna ben”, ”annons- och reklammarknader” och namnet ”Ulf af Trolle”. Jag blev jämförd med de nya smarta gossarna i Kjell-Olof Feldts finansdepartement på den tiden, den så kallade ”kanslihushögern”. Jag fick bryta upp nästan alla system som gällde. Min företrädare Örjan Wallqvist hade fått hur mycket pengar som helst av den kooperativa rörelsen och prenumerationspriset på hans tid rymdes inom den så kallade återbäringen.

När jag har tittat på tidningens historia får jag intrycket att redaktionen tycktes kunna skicka iväg sina fotografer och reportrar på nästan hur långa resor som helst. Det är inte utan att jag kom att tänka på journalisten Stanley som på 1870-talet skickades ut av sin tidning för att leta reda på Livingstone som försvunnit i Afrika. Den unge redaktören på New York Herald hade generöst sträckt fram handen och uppmanat Stanley: ”All right, min vän. Lyft i dag ettusen pund, då dessa är slut åter tusen, därefter ånyo tusen pund och så vidare. Finn Livingstone!”

Jag får ibland ett intryck av att Vi-medarbetarnas resor avlöpte under nästan lika behagliga former. Hur som helst reste de med glupande aptit: genom hela Afrika till Västindien, runt Svarta havet, till Indonesien och så vidare. I mitten på 1950-talet besökte Olle Strandberg tillsammans med fotografen Rune Hassner den nye Nobelpristagaren i litteratur Ernest Hemingway på Kuba. Det började lite olyckligt. Hemingway hade nämligen tagit fel på tolv timmar och morrade som en grizzlybjörn: ”Vem fan sa att ni skulle komma klockan sex på morgonen?”

Min vän och ordföranden i Taube-sällskapet Göran Gynne har berättat om hur förhållandet mellan tidningen Vi och Evert Taube kunde påminna om det mellan en far och en son. I sina brev är Evert som en ostyrig yngling med svängande humör. Nils Thedin, Vi:s chefredaktör, svarade alltid kärleksfullt förstående och ibland också allvarligt och tillrättavisande. Everts enorma skaparkraft mötte nämligen ibland motstånd i de ekonomiska realiteterna.

Taube hade ekonomiska bekymmer. Inte för att han var en slarver, utan därför att han inte fick ekvationen mellan sin obändiga vilja och den bistra ekonomiska verkligheten att gå ihop. Thedin och Vi:an gjorde en insats för att dämpa den ekonomiska konflikten och ur det hela kom en ny prosa av Evert, och äntligen fick kulturetablissemanget upp ögonen för hans storhet som författare – något som han drömt om i hela sitt vuxna liv.

För Vi:an blev detta som en kulmen på de litterära och folkbildande ambitioner som tidningen haft sedan 1920-talet. Taube gav tidningen en skimrande rad av artikelserier, en blandning av reportage, reseskildringar och underbara kulturhistoriska upptäcktsfärder, men några av de viktigaste reportageresorna gjordes även på hemmaplan av fotografer som Anna Riwkin, K.W. Gullers och andra.

Vi:ans journalistiska och folkbildande gärning hör till det storslagna i svensk presshistoria. Brukssamhällena var märkliga platser som hyste många begåvningar. Läshungriga människor. Studiecirklar. Arbetardiktare. Folk med drömmar. Där fanns det hårda arbetet, skiftgången, enrummarna i kasernerna.