När tolvslaget närmade sig satt Ted Gärdestad ensam

Nu är det 20 år sedan Johan Norberg började skriva om musik i Vi. Det firar Vi med att återpublicera tio av hans mest älskade texter på vi.se.

Den här texten publicerades ursprungligen i tidningen Vi våren 2008.

En nyårsafton i slutet av 80-talet hamnade jag på restaurang Riche i Stockholm med några vänner. Sångaren och låtskrivaren Ted Gärdestad var också där. Under den här perioden hängde han ofta på barerna i city. Alltid ensam och med sina tonade pilotbågar och den välkända frisyren kunde han knappast smita undan i vimlet, alla lade märke till honom. Den här, som alla andra kvällar, gick han rastlöst omkring med en drink i handen. Ibland satt han ner, men bara en kort stund. Klockan närmade sig tolvslaget och det rådde inget tvivel om att han skulle sitta där ensam då vi andra skålade för det nya året. Alla satt med sina vänner, utom Ted. Att se en olycklig människa är alltid sorgligt, men att på nyårsafton konfronteras med en ensam djupt deprimerad folkkär artist, det är mer än man klarar av. Jag hoppades att han väntade på någon men tio i tolv började jag misströsta och gick fram till honom och sa: ”Vi är ett sällskap här borta som skulle känna oss hedrade om du ville fira in det nya året tillsammans med oss”. Ted svarade försiktigt, utan att röra en min: ”Gärna, visst kan jag det” och sedan satte han sig vid ett hörn av vårt bord. Jag vet inte om det gjorde hans nyårsafton så mycket roligare, men vi var i alla fall tillsammans en stund. Vi var tillsammans och tillönskade varandra ett Gott Nytt 1990.