När unge Stormare gav Bergman råd

I självbiografin Pojken från Arbrå berättar skådespelaren Peter Stormare om den långa vägen från hälsingeskogarna till Hollywoods höjder. Ett av stegen var en pytteliten roll i Ingmar Bergmans storfilm Fanny och Alexander. Trots insatsens obetydlighet hade färskingen Peter modet att mopsa upp sig mot mästerregissören.

  • 10 min
  • 16 nov 2023

Peter Stormare och Ingmar Bergman 1986, ett par år efter inspelningen av ”Fanny och Alexander”. // Foto: Jacob Forsell/TT

När unge Stormare gav Bergman råd
Peter Stormare

Lyssna på artikeln

I självbiografin Pojken från Arbrå berättar skådespelaren Peter Stormare om den långa vägen från hälsingeskogarna till Hollywoods höjder. Ett av stegen var en pytteliten roll i Ingmar Bergmans storfilm Fanny och Alexander. Trots insatsens obetydlighet hade färskingen Peter modet att mopsa upp sig mot mästerregissören.

Det här är ett utdrag ur Peter Stormares självbiografi Pojken från Arbrå som kommer ut den 16 november på förlaget Bokfabriken.


Jag hade mött Ingmar under märkliga former hemma hos Sol-Gudrun på Söderhamnsvägen 14 i Bollnäs på sjuttiotalet, sedan mer eller mindre kastat mig över honom när jag arbetade på rekvisitan på Lilla scenen. Tredje gången vi möttes var under inspelningen av Fanny och Alexander. Jag hade fått en liten roll, som dräng hos Erlands Josephsons karaktär, Isak Jacobi. Inspelningen var lång, den sträckte sig från sommaren 1981 ända till tidig vår 1982. Sex timmar tv skulle det bli, och en långfilm.

Jag hade spelat in några små scener på hösten uppe i Uppsala. Minns inte hur många dagar jag hade totalt, men det kan ha rört sig om en fem, sex dagar. Jag hade inget kontrakt som alla de övriga skådespelarna. Jag var i ett mellanskikt, varken statist eller skådespelare. Jag var mycket glad, dock, det var mitt första jobb efter min examen från Scenskolan.

Alla skådespelare hade tecknat ett kontrakt. I det kontraktet stod att ingen fick ändra sitt utseende, klippa sitt hår eller odla skägg under den långa inspelningen. Det är givet under en filminspelning att man behåller sin karaktär under de veckor man är kontrakterad. Men Fanny och Alexander var ingen vanlig långfilm, det var fyra långfilmer filmade i ett svep. Alla kontrakterade var engagerade under en ovanligt lång period för en långfilmsproduktion, men för att få ihop budgeten hade Ingmar fått pengar från tv och lovat dem sex entimmesavsnitt.

Mina första dagar på Fanny och Alexander ägde rum redan 1981. Nu, våren 1982, efter succén med Klassfiende under vintern, var det dags för några till scener.

Inspelningen hade förflyttats till Europafilm i Solna. Interiörer skulle spelas in. I film brukar man lägga alla interiörer i ett sjok, för att hålla ner kostnaderna. Först filmas alla utomhusscener, sedan koncentrerar man sig på alla inomhusscener, som oftast sker i en filmstudio. Det var fantastiskt att se alla rum och salar uppbyggda på Europafilm. Jag vandrade omkring, helt lyrisk, i detta sagoland.

Kameran riktades åt mitt håll. Det surrade i skallen.

Den scen jag skulle vara med i utspelar sig hemma hos biskopen, som spelades av Jan Malmsjö. Fanny och Alexander befinner sig på övervåningen. Erland Josephson kommer dit för att hämta en kista han köpt. Erland har sina drängar med sig. En av dem var jag. Jag och min drängkollega skulle bära ut kistan.

Vi repeterar scenen och börjar filma. Allt löper som på räls ända tills Ingmar säger åt mig att jag ska vända mig om vid ytterdörren och ta av mig kepsen. Dessutom vill han att jag säger: ”Var det något mer, herrn?”

Kameran riktades åt mitt håll. Det surrade i skallen. ”Tystnad! Tagning! Börja!”

Jag vände mig om, sa min replik, men tog aldrig av mig kepsen. Ingmar kallade mig till sig.

”Du, du, du ska ta av dig mössan och sen säger du din replik.”

”Ursäkta, herr Bergman, men det går inte så bra, att ta av mössan.”

”Du vänder dig om, tar av mössan, säger din replik.”

”Jag förstår, herr Bergman, men det blir svårt, för jag ser ut så här under mössan.” Jag tog sakta av min drängkepa och visade min mohawkfrisyr från Klassfiende. Håret var korpsvart. Leif Qviström, min sminkör, hade satt upp det med en massa hårklämmor för att det skulle se mycket kortklippt ut när mössan var på.

Ingmars röst dånar som Tors hammare. ”Leif! Leif! Leif!”

Jag kan ännu höra hur Leif kom springande ända från den andra våningens bortre del.
”Leif! Leif!”

Fotstegen kom närmare och närmare. Ingmar var rasande. Äntligen kom Leif fram till oss. Alla andra hade dragit sig tillbaka, ljudlöst. Jag såg dem i periferin, hur de liksom sakta smälte bort från inspelningsplatsen. Det var nu bara jag, Ingmar och Leif som stod kvar mitt i biskopens magnifika hus.

”Va fan är det här, Leif! Va fan är det här?”

Det såg för festligt ut, mitt hår. Leif hade använt stora metallklämmor uppe på huvudet. Nacken hade han ansat och där använt mindre hårnålar som var mörka.

Leif var panikslagen. ”Eh, jo, det är så att Peter är med i en förest…”

”Va fan är det här, sa jag!” Bergman vände sig mot mig. ”Du, du, du följer med honom och ser till att håret kommer av!”

Nu i efterhand kanske jag skulle ha gått med Leif och rakat av mig håret, för min roll i Klassfiende skulle ju vara skinnskalle med nazistsympatier, men jag hade kämpat för att göra honom till punkare. Jag hade kämpat för att komma bort från klichén, vilket gett utslag i pressen och bland publiken. Skulle jag överge min övertygelse? Min intuition? Tankarna for som ettriga kornblixtar genom skallen.

”Herr Bergman. Jag ber om ursäkt för att …”

”Tyst! Leif, klipp av håret!”

”Herr Bergman, jag spelar för närvarande en föreställning på Dramaten …”

”Gå med Leif!”

Peter Stormares självbiografi ”Pojken från Arbrå” utkommer den 16 november på förlaget Bokfabriken.

Ingmar var inte på något vidare bra humör. Han gick i väg och ropade på några personer. Leif tittade bedjande på mig, men jag hade bara en sak i skallen. Jag lämnade Leif och gick efter Ingmar.

”Herr Bergman. Ursäkta, men jag vill bara berätta att jag är med i en föreställning på Dramaten, som gjort stor succé.”

”Tyst!”

”Absolut, tyst ska jag vara, men innan jag blir tyst, så vill jag att ni hör följande.”

Jag vet inte hur det var möjligt att jag hann få ur mig så många ord på så kort tid och att Ingmar inte bara bad mig dra åt helvete.

”Jag har ett förslag, som kan lösa mitt hårproblem. Min drängkollega är yngre än jag. Jag har jobbat många år för min husbonde, och jag vet att man aldrig får en sekin från den snåla jäveln. Men min kamrat, som är ny, han smilar in sig och tror att han kan få en slant genom att vara servil.”

Jag kommer mycket väl ihåg att jag använde ordet servil. Bergman tittade strängt på mig.

”Så, det faller sig naturligt att den äldre drängen inte bryr sig, men den yngre tror att det finns pengar att hämta.”

Det kändes som en evighet. Ingmar stirrade stint på mig, sedan började han gå runt i biskopens entréhall. Jag stod helt ensam mitt i detta enorma bygge. Ingen ville backa upp mig eller vara på min sida. Ingmar tog tid på sig. Kornblixtarna slet och drog. Jag visste att detta ögonblick var ett avgörande i min existens, i min nyfunna karriär. Jag hade ingenting emot att spela Klassfiende och sedan åka hem till Arbrå och jobba på Posten. Ingen skam i det, pojken från Arbrå.

Ingmar kom fram till mig. Hans ögon borrade sig djupt in i mina. Han tog upp sin högerhand och lade den på min axel. ”De-de-det låter alldeles utmärkt.” Sedan klappade han mig, på halsen, med högerhanden. Det var en snäll, öm gest. ”Vi gör som du föreslagit. De-de-de blir bra så. Kan vi börja då!?”

Det hade kunnat sluta helt annorlunda. Varför Ingmar lyssnade till mitt förslag och inte bara bad mig flyga och fara är fortfarande ett mysterium.

Senare under mina år på Dramaten berättade jag om incidenten under Fanny och Alexander för honom. Han mindes den inte, men skrattade gott när han hörde den. Jag fick dra den flera gånger i hans närvaro. Den fick honom alltid att le.

Fler utvalda artiklar