När vi övergav Dag Hammarskjöld 

Dag Hammarskjöld menade att man kan vara starkt förankrad i sitt land och samtidigt en god internationalist. Men nu är den breda svenska internationalismen politiskt död, medan nationalismen blomstrar, konstaterar historikern Henrik Arnstad. Hur kunde det ske? 

I april 1953 intervjuades Dag Hammarskjöld av SF-journalens reporter Nils Jerring. Hammarskjöld tog emot i sitt ”vackra rum i Arvfurstens palats” på UD i Stockholm, berättade Jerring, vars underdåniga beundran inför intervjuoffret lyste igenom. 

Det var inte så konstigt. 

Hammarskjöld hade utsetts till FN:s generalsekreterare, blivit global kändis och var just på väg till New York för att ta världsorganisationen i besittning – och det imponerade. Förenta nationerna skulle ledas av en svensk! 

Jerring frågade Hammarskjöld: 

”När publiken härnäst hör er röst talar ni från generalsekreterarens plats i FN-församlingen. Skulle ni inför detta nästa möte vilja ge oss några ord som farväl och på återseende?” 

Varpå Hammarskjöld svarade: 

”Då kommer jag ju tala som tjänsteman hos den största internationella organisationen i världen. Men så mycket har jag verkligen lärt mig i internationellt arbete, att för att vara en god internationalist så måste man ha en mycket stark förankring i sitt eget land.” 

Hammarskjöld definierade sig alltså som internationalist – vilket kan verka märkligt i vår egen nationalistiska samtid. Men vid krigsslutet 1945 och åren därefter var internationalism mer än enbart en utopi för drömmare, pacifister och radikaler. Internationalism ansågs snarare representera nödvändig realism. Minnet av nationalismens barbari var färskt efter två världskrig. Från vänster till höger framhölls därför internationalism som förnuftets väg framåt. 

Det spännande är att lilla Sverige tog ledningen i denna globala utveckling. Den svenska efterkrigstida internationalismen utgick från landets anseende som moralisk stormakt. 

Världen hade imponerats av Sveriges humanitära insatser under andra världskriget; särskilt räddningen av tiotusentals judar undan Förintelsen. Efter 1945 strålade Sveriges stjärnstatus som ett lysande exempel på internationalism. ”Sverige sågs ultimat som den goda neutraliteten”, skriver historikern Gerald Steinacher. Under efterkrigstiden blev Sverige möjligen världens mest internationalistiska nation – och ingen svensk personifierade internationalism mer än Dag Hammarskjöld, mannen som tog som sin livsuppgift ”att bära världen”, enligt historikern Henrik Berggren. Men vad är egentligen internationalism? 

Det enklaste definitionen, enligt ekonomen Fred Halliday, är ”tanken att vi människor både är och bör vara delar av en betydligt bredare gemenskap än endast nationen”. Förklaringen antyder internationalismens syskonrelation med nationalismen, den moderna nationalstatens ideologi. Nationalism är företeelsen att människor bygger sin identitet utifrån landet de bor i; en ideologi som forskningen kallar ”inbillade gemenskaper” (imagined communities). 

Mot detta står internationalismens idé: Att alla människor gemensamt tillhör mänskligheten. Redan 1784 förutspådde filosofen Immanuel Kant att världens folk snart skulle avskaffa alla landgränser och istället grunda en ”universell kosmopolitisk stat”. Sedan dess har internationalister återkommande avsvurit sig sina nationella medborgarskap, förklarat sig vara världsmedborgare och ibland tillverkat egna världspass. 

Visserligen har mänsklighetens moderna historia varit ett segertåg för nationalstaten. Men internationalismen har ständigt gjort comeback när folk tröttnat på nationalismens mordiskhet. Oftast omedelbart efter något blodigt storkrig. Då har internationalism lockat med löften om att ”globalt åstadkomma fred, mänskliga rättigheter och ekonomiskt välstånd”, skriver statsvetaren Cecelia Lynch.  

Därav det globala jublet vid andra världskrigets slut när de allierade grundade Förenta nationerna via en konferens i San Francisco i april–juni 1945. Händelsen beskrevs som ”den viktigaste mänskliga sammankomsten sedan Jesu sista måltid”, skriver historikern Glenda Sluga (Dagens Nyheter hade rubriken ”Aldrig har en konferens varit viktigare än denna” på förstasidan 26 april 1945). 

FN-konferensens bakgrund var en allt kraftfullare internationell opinion – särskilt i Storbritannien och USA – som önskade ett slut på nationalismens förbannelser. Mänskligheten borde styras av en fredlig världsregering (senare officiellt ”en världsfederation av fria nationer”) under vilken alla individer skulle vara medborgare med garanterad jämlikhet, säkerhet, demokratisk representation och fri global rörlighet. 

Sverige ansågs representera fredlighet, utopisk modernitet och internationell solidaritet.

Konferensen var ett experiment i internationalism där 282 delegater från 51 länder uppvaktades av 250 internationella organisationer, assisterades av tusentals tjänstemän samt servades av 3 462 Röda korset-volontärer, scouter och soldater. Det globala intresset var enormt – enbart den amerikanska chefsdelegaten mottog 65 000 brev från privatpersoner, varav 95 procent krävde att FN skulle säkerställa världssamarbete. Men resultatet blev inte den demokratiska världsregering som många önskat. Tvärtom tillhörde nationalstaterna det nya FN:s vinnare, särskilt de stormakter som erhöll permanenta platser i säkerhetsrådet. 

Sveriges neutralitet gjorde att landet inte bjöds in till konferensen men i juli 1945 deklarerade svenska regeringen att ”Sverige med visshet vänta att bli mottaget i sinom tid som medlem” och den 20 november 1946 skrev Dagens Nyheter: 

”Svenska flaggan gick i topp kl. 11.45 i dag på den ena av de tre nya flaggstängerna utanför FN-församlingens byggnad i Flushing Meadows till tecken på att utrikesminister Östen Undén och hans meddelegater intagit sina platser i generalförsamlingens sal sedan Sverige formellt inträtt i världsorganisationen.” 

FN:s förste generalsekreterare var norrmannen Trygve Lie, men denne knäcktes av kalla krigets utbrott och Koreakriget 1950–1953. När Lie avgick – bitter, besviken och cynisk – gjorde stormakternas grälsjuka valet av efterträdare svårt. Plötsligt nämndes Dag Hammarskjölds namn, vilket mest verkar ha varit en slump (Hammarskjöld sade att hans namn ”plockades helt enkelt ur en hatt”). Fördelen med denne svensk var att han inte gjorde någon stormakt förbannad och att han kom från ett neutralt land. Det fick räcka och Hammarskjöld valdes. 

Dag Hammarskjöld föddes 1905 och gjorde en imponerande karriär inom statsförvaltningen varpå han 1951 valdes in i regeringen som konsultativt statsråd — i praktiken biträdande utrikesminister. När han anlände till FN 1953 såg omvärlden honom som en grå och lydig byråkrat. Men det skulle Hammarskjöld snabbt ändra på. 

Under Hammarskjölds ledning erhöll FN i allmänhet – och generalsekreteraren i synnerhet – makt, globalt inflytande och auktoritet. Exempelvis organiserade Hammarskjöld FN:s egna väpnade styrkor, ”de blå baskrarna”, för att kunna skilja stridande åt. Hammarskjöld förstod att FN behövde muskler i en tid då optimismen från 1945 ersatts av kalla krigets bistra verklighet samtidigt som förtryckta folk i tredje världen slog sig fria från kolonialmakterna. 

I denna svåra situation var Dag Hammarskjöld återkommande impopulär bland stormakterna – men han blev även global idol via sin moraliska ryggrad samt skicklighet att förhandla fram lösningar på till synes oöverstigliga strider. ”If there is a conflict, leave it to Dag”, blev en vanlig fras på 1950-talet, skriver Förenta Nationerna på sin webbplats. Hammarskjölds död 1961 i samband med Kongokrisen, då hans flygplan kraschade i nuvarande Zambia (möjligen blev det nedskjutet, möjligen på order av en stormakt) gav honom helgonstatus. 

– Hammarskjöld var övertygad om att världen skulle kunna vara bättre, att varje människa har rätt att leva i fred och frihet – för honom var mänskligheten det viktigaste, inte varje nation för sig, säger Gunilla Herdenberg, intendent på Stiftelsen Dag Hammarskjölds Backåkra. 

Dag Hammarskjöld personifierade en svensk internationalism som under kalla kriget var mycket större än denne enda individ. Sverige ansågs representera fredlighet, utopisk modernitet och internationell solidaritet. Denna svenska internationalism förstärktes under 1960-talet och decennierna därefter. ”Vietnam är nära”, sjöng de svenska FNL-grupperna, flyktingar välkomnades och Sverige engagerade sig för förtryckta i fjärran länder, exempelvis när svarta sydafrikaner stred mot apartheid. Dessa prov på svensk internationalism är allmänt välkända. 

Mindre uppmärksammat är att den svenska internationalismen även fanns inom högern, näringslivet och industrin. Grunden till Sveriges efterkrigstida ekonomiska framgångar (möjligen blev svenskarna världens rikaste folk) var exportindustrin: Järnmalm, stål, fartyg, trä, kullager, bilar och pappersmassa strömmade från Sverige ut i världen när storföretag som Atlas Copco, ASEA, SKF, LM Ericsson, Volvo, Saab och Alfa Laval sålde sina produkter överallt. De assisterades aktivt av svenska staten, exempelvis via Svenska institutet som grundades 1945, skriver historikern Nikolas Glover. 

Den ”moraliska stormakten Sverige” gjordes till ett kommersiellt varumärke som marknadsförde svenska exportprodukter utomlands. Steinacher beskriver hur svensk humanitär internationalism gav Sverige ett ”högt internationellt anseende efter andra världskriget” och hur detta framgångsrikt omsattes i konkreta fördelar när svenskar under efterkrigstiden konkurrerade med omvärlden. Den svenska internationalismen var därmed inte bara humanitär – den var även ekonomiskt lönsam. 

Sveriges internationalism överlevde 1973 då världen drabbades av den stora oljekrisen som innebar slutet för efterkrigstidens rekordår. Först på 1990-talet syntes tydliga tecken på nya svenska tider då högerpopulistiska Ny Demokrati hade drag under galoscherna samtidigt som flyktingförläggningar brann. Den inskränkta, inavlade och exkluderande nationalismen sågs fortfarande som osvensk men syntes på lyktstolpar och papperskorgar via klistermärken med texten BSS – ”Bevara Sverige svenskt”. Den rasistiska BSS-rörelsen utgjorde 1988 grunden till Sverigedemokraterna som valdes in i riksdagen 2010. År 2015 övergav Sverige den solidariska flyktingpolitiken och 2024 dumpades neutraliteten i och med Nato-inträdet. Därmed var den breda svenska internationalismen politiskt död. 

Dag Hammarskjölds minne utgör en ”uppsträckning av nutidens Sverige som demonstrativt har vänt ryggen åt internationalismen”, skriver journalisten Niklas Ekdal. Sverige har gått från exceptionalism till att bli som de flesta andra länder. 

Idag härskar tanken att enbart krigsförberedelser, hårdhandskar och ultranationalism kan garantera svenskarnas trygghet. Auktoritär nationalism föredrar rädda människor eftersom dessa är lydiga människor. Minns då Dag Hammarskjölds ord: 

”Är livet fattigt? Är icke snarare din hand för smal, dina ögonlinser grumlade? Det är du som måste växa.” 

Fler artiklar av Henrik Arnstad:

Sverige stoltaste stund? Okände hjälten räddade tiotusentals liv

Därför älskar Trumps inre krets Tolkien