Niklas Strömstedt om pappa Bo och den förlamande tystnaden

I sin nya självbiografi skriver Niklas Strömstedt om relationen till pappa Bo, mångårig chefredaktör på Expressen. Om hur de, som har haft orden som arbetsverktyg, båda saknat förmågan att tala om det svåra. Om tystnaden som gått i arv.

Det här är ett utdrag ur Niklas Strömstedts bok Om som ges ut den 29 augusti av Norstedts.

Den där tystnaden är så förlamande. Några år innan han gick bort – vi satt på bänken nere vid boden med ryggarna mot den solvarma söderväggen och Gränöfjärdens lätt krusiga yta skickade små gnistrande löften om ljus och sommar. Pappa och jag.

Vi satt där bredvid varandra och jag ville tala om en sak. Han hade skickat ett brev till mig där han skrivit att han var ledsen och bekymrad för han tyckte att jag vände honom och mamma ryggen och att det möjligen kunde bero på att jag inte var riktigt lycklig i livet just då. Att jag var annorlunda, frånvarande och avvisande och hängde mig kvar i något som jag kanske borde avsluta.

Jag hade inte långt kvar till femtio och tyckte att jag var tillräckligt vuxen för att leva mitt liv som jag ville, men ändå fanns det något i det han skrivit; jag visste ju innerst inne att jag höll på att tappa bort mig själv mer och mer. Förställde mig för att bli omtyckt, respekterad och älskad. Spelade en roll som inte var jag. Tassande och ängslig. Jävligt osexigt faktiskt. Så visst borde jag ha gjort något åt situationen. Men när någon annan, oombedd, börjar krafsa i ens innersta då vill man spjärna emot
och varken se eller känna hur det står till därinne. Försvaret mobiliserar. Låt mig vara!

Detta ville jag lufta. Och så ville jag tala om tystnaden.

Tänker ibland att jag ärvt den där oförmågan att, i stunder när det verkligen bränner till, formulera en enda mening som skulle kunna få milsvida avstånd att bli läkande närhet. Pappa har släpat runt på den oförmågan. Och också hans pappa, pingstpredikanten. Så paradoxalt att vi alla tre har haft orden
och bokstäverna som arbetsverktyg, men tappat dem fullständigt när vi behövt dem som bäst.

I min pappas bok Löpsedeln och insidan hittade jag långt senare en dikt han skrivit till sin far.

Hans röst var stark
men hans tystnad
fick sol och måne att stå
stilla
Den grep honom
och hans ögon försvann
han teg genom dagar och nätter
gick tigande
satt tigande
åt tigande
Orden han inte talade blev
tyngre än sten
Han murade
åt sig
och oss
en stad av tystnad
[…]
Han gick in i en skog
där inget löv var stort nog att susa
inget barr att röras
under hans fot tystnade rötterna
[…]
När han på nytt började
tala skapades världen

Ovetande om denna dikt hade jag själv skrivit en sång till min pappa, Där finns inga ord, som jag spelade in till albumet Halvvägs till framtiden.

Samma toner, andra ord
Det var ett ögonblick
ett andetag, och jag förstod
Det finns i ögonen
mina bruna, dina blå
Du stängde dörren och försvann
[…]
Det finns en ö
i ett hav
på en jord
vi kan se i varandra
Det finns en sten
vid ett träd
i en skog
där tystnaden bor
Och jag har varit där
Där finns inga ord

Min pappa arbetade under nästan hela sitt yrkesliv på Expressen, först recenserade han litteratur och teater för att sen bli chef för kulturavdelningen och när Per Wrigstad 1977 avgick som chefredaktör övertog han den posten. Han älskade sitt jobb och brann för nyheter, journalistik och de möjligheter att skapa opinion som en stor tidning har. Språket, tankarna och orden dansade i hans huvud och att skriva ner dem var hans allra bästa gren. Det kittlande uppdrag som ligger i att vara en kommersiell produkt som varje dag förväntas sälja hundratusentals lösnummer och samtidigt hålla sig ifrån att bli alltför vulgär och lättköpt var en utmaning som han med stor lust tog sig an från morgon till kväll. Jag är för hans skull glad över att han fick skriva och göra tidning när människor fortfarande orkade läsa texter längre än sjuhundra tecken och där flera tankar kunde få finnas samtidigt. En tid långt innan ord som clickbait var uppfunna.

Där i solen på bänken berättade jag att jag mindes hur han, när jag var barn, då och då stängde in sig i sitt sovrum och att jag frågade mamma om varför, men att hon aldrig riktigt kunde svara. Han är ledsen, sa hon med blicken i fjärran.

Jag ville tala om gånger då jag själv tystnat.

Ibland i de stumma stunderna hände det att jag försiktigt knackade på och öppnade dörren till hans rum och gick in där. Det luktade skrivmaskin, böcker och damm och persiennerna var nerdragna i fönstret ut mot Hagsätra Centrum. Jag kunde precis ana konturerna av honom där han låg i sin säng i det skumma rummet. Överkastet fortfarande på och han hade en gul och grön filt över sig. På väggen ovanför hans huvud satt en teckning som jag gjort senast han fyllde år. Det var en Expressensida där jag ritat honom som fotbollsspelare i AIK-dräkt och rubriken löd: ”Bosse, 39, 4-målsskytt när AIK krossade Luleå”.

Jag närmade mig sängen och hans blå, lite blanka ögon som såg på mig. Sorgset. Jag tänkte alltid att det där blanka såg ut som gråt som inte riktigt bestämt sig för vart den skulle ta vägen. Om den skulle inåt eller utåt. Jag minns hans mjuka hand som i den ljusskygga dagen brukade stryka över min kind på ett sätt som gjorde att jag förstod att han där och då inte hade några ord. Inte ett enda hade han. Men i beröringen fanns ändå ett meddelande som gjorde så att jag förstod att han älskade mig.

Jag ville tala med honom om tystnaden och om hur jag också drabbats. Hur jag förstod hans och hur jag själv blivit instängd i samma rum. Fanns tystnaden i generna? Eller härmade jag honom omedvetet? Eller var den en manlig åkomma som inte bara drabbade oss? En rädsla som gör att vi kan ta till vad som helst för att slippa visa oss små, vilsna och otrygga.

Jag ville tala om gånger då jag själv tystnat. En semester utomlands. Hon och jag var som främlingar, långt ifrån varandra och så en kväll slutade jag plötsligt tala. På dagarna lekte jag med barnen, byggde sandslott och sprang på stranden men jag sa inte ett ord till henne. De hade tagit slut. Om kvällarna när vi gått och lagt oss brukade hon gå upp och genom dörren till badrummet kunde jag höra hur hon satt där och grät. Förlamad och förstenad av min stumhet låg jag kvar i sängen.

Alla som en gång kommit i vägen för en person som tappat orden vet vilket effektivt vapen det är. Hur utestängd, meningslös och ensam man känner sig. Hur den som vägrar prata utövar en makt som är fruktansvärd att möta. Men till slut vänder sig tystnaden också mot den som tystnat och den där makten blir en självbestraffning.

Jag ville gå in där i badrummet och trösta och låta orden återvända, låta dem bygga broar tillbaka till samhörighet. Men jag kunde inte. Det var som om kropp och själ slutat fungera. Som om en väldig kraft tryckte mig längre och längre bort och att hela mitt väsen hamnat i en torktumlare som kastade känslor och tankar runt, runt, runt tills de fullständigt slogs sönder och ingenting längre spelade nån roll. Om allt gick åt helvete så fick det väl göra det. Vad som helst utom att säga vad jag känner och hur jag mår. Vad som helst! Fan!

Ord betyder något. Det lärde jag mig tidigt. Det lärde HAN mig tidigt. Men jag ville också veta vad bristen på dem betyder. Vad tystnaden kan bero på och hur den kan bli så förlamande trots alla bevis man har på att kärleken redan är fixad och ovillkorad.

Jag berättade att jag ältat ämnet en hel del hos diverse terapeuter och frågade om han någonsin hade talat med någon om sin tystnad. Att den är ett monster som faktiskt går att tämja. Att jag på något mirakulöst vis kommit en bit på vägen mot att våga tala, våga låta någon annan också få en skymt av den där lilla och osäkra människan som tillsammans med alla andra typer bor i mig.

Han var inte beredd och jag märkte att frågan högg tag i något ömt och känsligt i honom och jag kände igen mig. Rädslan för att svaret inte skulle räcka till, att jag inte skulle tycka att han dög som han var, att jag, om jag kom riktigt nära inte skulle klara av att deala med svagheten. Med det nakna och fula och obekväma, att han skulle bli lämnad om han öppnade upp och släppte in. Pappa.

Han tittade på mig. Blänket i hans blåa ögon. Sorgsna. Sen log han och strök min kind med sin mjuka, mjuka hand.