I sin nya självbiografi skriver Niklas Strömstedt om relationen till pappa Bo, mångårig chefredaktör på Expressen. Om hur de, som har haft orden som arbetsverktyg, båda saknat förmågan att tala om det svåra. Om tystnaden som gått i arv.

Det här är ett utdrag ur Niklas Strömstedts bok Om som ges ut den 29 augusti av Norstedts.

Den där tystnaden är så förlamande. Några år innan han gick bort – vi satt på bänken nere vid boden med ryggarna mot den solvarma söderväggen och Gränöfjärdens lätt krusiga yta skickade små gnistrande löften om ljus och sommar. Pappa och jag.

Vi satt där bredvid varandra och jag ville tala om en sak. Han hade skickat ett brev till mig där han skrivit att han var ledsen och bekymrad för han tyckte att jag vände honom och mamma ryggen och att det möjligen kunde bero på att jag inte var riktigt lycklig i livet just då. Att jag var annorlunda, frånvarande och avvisande och hängde mig kvar i något som jag kanske borde avsluta.