Nobelpristagaren Annie Ernaux: ”Vissa kallar mig populist”

  • 7 okt 2022
  • 13 min

Annie Ernaux. // Foto: Mathieu Farcy

Nobelpristagaren Annie Ernaux: ”Vissa kallar mig populist”
Anna Thulin

Annie Ernaux. // Foto: Mathieu Farcy

Lyssna på artikeln

****I torsdags tilldelades Annie Ernaux Nobelpriset i litteratur. I hennes hem utanför Paris träffade Vi Läser för två år sedan en mästerlig romanförfattare som skriver klasskildringar det slår gnistor om.

Ur Vi Läser nr 1/2020


Ett spetsmönster av frost på rutan. Decemberkylan klipper ut andetagen i små, vita moln. Tågpendlarna står tätt tillsammans på en av Paris största perronger. Tätare än vanligt, vilket vi snart ska återkomma till.
Men först in i värmen – till ett rum med tunga, blå sammetsgardiner. Zoé gäspar och sträcker ut en klotass. Annie Ernauxs andra katt, Sam, protestsover på ovanvåningen för att han inte fick göra författaren sällskap under morgonens skrivstund.

– Varför så många författare har katter? Det är mycket enkelt: de är sociala och samtidigt tysta djur, så man kan skriva i lugn och ro.

Annie Ernaux välkomnar i sitt hem i Cergy, en liten stad norr om Paris. Hon är snart 80 år och har bott här i halva sitt liv. Villan har storblommiga tapeter och en vacker utsikt över en dimhöljd sjö. En utsikt som hon vänder ryggen till när hon ska arbeta, för att inte bli distraherad.

– Vill du se var jag skriver? frågar hon och sveper en sjal över axlarna.

Hon visar arbetsrummet som vetter mot trädgården, där fåglar och ekorrar brukar kila runt. Hyllor med böcker från golv till tak. Ett katederliknande skrivbord. En vanlig arbetsdag börjar vid nio, då hon skriver så många timmar hon orkar, ofta fram till klockan ett eller två. Sedan lunch och en siesta i fåtöljen. Eftermiddagen ägnas åt att svara på mejl och att läsa böcker.

Hon skriver för hand, både dagbok och en skrivjournal för varje projekt.

– Det kan vara svårt att förstå nu, med alla autofiktiva romaner som kommer ut, men jag var något av en pionjär. Särskilt när det kommer till att skildra vanliga människor, som mina föräldrar, som kom från arbetarklassen. Det fanns kritiker som kallade mig populist, säger hon och rör ned en sockerbit i kaffet.

De böcker som nu kommer på svenska är självbiografiska romaner. Min faroch Kvinnan, som var Annie Ernaux genombrott på 1980-talet, ges ut i en gemensam utgåva och handlar om hennes föräldrar. Åren är en biografi över en kvinnas liv, men också över en nation.

**Hur då? Ja, platsen hon bor på är ett exempel i det lilla: Cergy var inte större än en by fram till slutet av sextiotalet, med knappt 3 000 invånare. Sedan tillkom ett universitet och idag bor drygt 60 000 människor här. En förvandling som liknar den som skett på många mindre orter runtom i Frankrike. Städerna växer, landsbygden avfolkas. Vid sidan av de synliga förvandlingarna, tillkommer de inre. Den sociala och kulturella rörelsen.

Det är de underströmmarna som Annie Ernaux utforskat i sitt författarskap, hur de påverkar samhället och individen.

– Klass har med pengar att göra, men inte enbart. Det påverkar hela ens liv. Det har att göra med arbete, tankar, idéer, intressen, hur du klär dig och vilken mat du äter.

Annie Ernaux föddes i Normandie under krigsåret 1940 och hon växte upp i den lilla staden Yvetot.
Hennes föräldrar kom från enkla förhållanden. De träffades på ett repslageri där de båda arbetade. Bättre än att jobba på familjens lantbruk och tvingas slita i alla väder, tänkte pappan. Han ser bra ut, tänkte mamman. Det vill säga: ”inte som en arbetare”.

Tillsammans drömde de om något eget. Så de öppnade ett kombinerat kafé och livsmedelsbutik som de drev i många år. Föräldrarnas största oro var att förlora verksamheten och tvingas bli arbetare igen. ”Hon kunde alla knep för att handskas med fattigdomen”, skriver Annie Ernaux om sin mamma. ”Denna kunskap som överförts från mor till dotter under århundraden tar nu slut med mig, som bara är dess arkivarie.”
I slutändan var det Annie som gjorde klassresan som föräldrarna drömde om. Hon lämnade staden för att läsa till lärare, tog en examen i litteratur och blev professor på universitet.

– Min mamma förstod att jag ville vidare och studera. Min pappa förstod det inte. För honom var det nästan som ett svek. Var de inte bra nog?

När hon skriver om föräldrarna återvänder hon till sin barndoms språk, som ett sätt att knyta an till sitt förflutna: ”Ingen minnets poesi, inget lustigt förlöjligande. Ett enkelt, slätstruket språk faller sig naturligt för mig, detsamma som jag använde förr i världen när jag skrev till mina föräldrar för att berätta de viktigaste händelserna i min tillvaro.”Min farskrev hon efter att pappan gått bort. Den handlar om att växa upp i en liten stad i Frankrike, att bli vuxen och lämna hembygden.Kvinnan handlar i sin tur om modern, eller kvinnan utanför moderskapet, som hon var i sin egen rätt. Och det smärtsamma när mammans nervceller börjar förtvina och hon får diagnosen Alzheimer.

– Det är svårt att se en förälder förvandlas av sjukdom. Hon kunde bli arg på mig och nästan se mig som en fiende. ’Köpa det där’, kunde hon säga. ’Har du gått och blivit rik, eller?’

Annie Ernaux snurrar på kaffekoppen, blank om ögonen.

– Det är svårt att prata om, trots att det gått trettio år sedan hon dog. Jag ville inte bli min mors mamma, men sjukdomen gjorde att rollerna förändrades.

Skrivandet handlar om att hålla fast tiden, fastän den rinner som sand mellan fingrarna. Åren är ett kollage över fyra decennier, från andra världskriget till det nya millenniet. Den är både subjektiv och opersonlig, en sorts kollektiv självbiografi.

– När jag skrev hade jag nyligen diagnostiserats med bröstcancer. Under året som jag fick behandling skrev jag mycket. Det slutade lyckligtvis bra, men jag tror att skrivandet delvis var ett sätt att kämpa mot tiden och döden. Tiden är väldigt viktig i mitt berättande.

Åren har jämförts med Marcel Prousts stora minnesarbete På spaning efter den tid som flytt, men ur ett folkligt, kvinnligt och samtida perspektiv. Själv säger Annie Ernaux att själva tiden är bokens huvudperson. Den som förankrar oss i historien.

– Att göra en klassresa kan liknas med att vara i exil. Man har förändrats och är inte densamma, men kan inte återvända.

Tiden har också en fysik: i kroppens åldrande. Just åldrandet beskrivs fint i romanerna. Som hur hon städar ut anteckningar till föreläsningar hon inte längre ska hålla. En älskare som får henne att påminnas om tonårens första förälskelser.

Har din upplevelse av kärlek förändrats med tiden?

– Jag kan fortfarande bli förälskad, men vill inte det just nu. Det kostar för mycket; i tid, svartsjuka… Jag sparar min hängivenhet åt skrivandet, säger hon och skrattar, men blir snart allvarlig igen.

– Ja, kärleken är densamma. Men det sexuella har förändrats och blivit svårare de senaste åren. Det är viktigt att prata om, för det är trots allt en av människans största drivkrafter.

Kvinnors sexuella frigörelse är ett tema som hon återkommer till i sitt författarskap. Hon har skrivit romaner om en passion med en gift man och om sitt första sexuella möte, en natt som fick svåra och långtgående konsekvenser. Annie Ernaux var dessutom en av de kulturpersonligheter som skrev på en lista för att tillåta abort i Frankrike.

– Det förändrade allt. Allt! Jag tror knappt att unga kvinnor idag kan förstå vad det innebar att leva utan aborträtten.

Men ett tag misströstade hon.

– Jag avslutade Åren i slutet av 2007 och hade en känsla av att ingenting hänt på kvinnofronten, att vi återgått till ett väldigt konservativt ideal. Feminist var ett fult ord. Jag skrev i min dagbok: Jag tror att jag kommer dö utan att få uppleva kvinnorevolutionen.

Annie Ernaux.

Tio år senare slog metoo igenom, där kvinnor i alla åldrar, världen över, vittnade om våld, övergrepp och orättvisor.

Metoo kom som en glad överraskning för mig. Rörelsen tycktes blomma upp från ingenstans, men det är inte sant. Den nya generationen kvinnor har en annan attityd till manliga privilegier. Så visst har saker förändrats, även om mycket återstår.

Ser du dig själv som en politisk författare?

– Ja, säger Annie Ernaux bestämt. Att skriva är en politisk akt.

Men en författares motivation är kanske inte densamma?

– Nej, det är sant. Hur ska jag beskriva det… Jag skriver med en känsla av nödvändighet. Jag har en tydlig bild framför mig: att jag går nedåt, djupare. Till en plats där ord och liv korresponderar med varandra.

Tillbaka till de huttrande pendlarna på en av Paris största perronger. ”Merde”, svär en kostymklädd man och tänder en cigg. Sedan en vecka pågår en generalstrejk i Frankrike – den största strejken som landet sett på årtionden.

Protesterna gäller pensionen, där 42 olika pensionssystem ska bli ett enda. Nästan allt står stilla: metro, pendeltåg, bussar. Anställda på skolor, sjukhus och postkontor stöttar strejken frivilligt eller kan inte ta sig till arbetet.

En röst som gjort sig hörd i protesterna är Édouard Louis, författare till den klassgranskande Vem dödade min far.Han har lyft Annie Ernaux som en av sina största inspirationskällor. ”Annie Ernaux fann en form för klass, erfarenhet och självbiografi, som visat yngre författare vad de faktiskt kan göra: syna skammen metodiskt och ge den ett starkt litterärt uttryck”, skriver Malin Ullgren i Dagens Nyheter. ”Att utgå från den egna erfarenheten, men aldrig isolera jaget från världen.”

Även Annie Ernaux har skrivit under protestlistor och visat sitt stöd under pensionsstrejken och gula västarnas demonstrationer i Frankrike. Även om hon inte själv kan demonstrera, på grund av att artrosen gör det svårt att gå.

– Men jag är för, för, för! Utan tvekan. Konflikten går djupare än frågan om pension. Det handlar om att våra ledare representerar företagen och eliten, inte det arbetande folket.

Många författare arbetar långt upp i åren. Du sitter här med mig och blir intervjuad, och gav ut din senaste bok för ett par år sedan. Kan en författare gå i pension?

– Jag skulle inte vilja sluta, säger hon och tystnar. Men jag ser inte heller skrivandet som ett yrke. Att undervisa var mitt yrke, böckerna är någonting annat.

Kanske är det en klassfråga, att inte se intellektuellt arbete som riktigt arbete?

– Det har du nog en poäng i. Jag hoppas bara att jag kan skriva så länge jag kan. Man vet aldrig när kroppen och minnet säger ifrån.

Hon återkommer till det franska uttrycket recherche om sitt skrivande, som kan vara ett existentiellt sökande lika väl som ett sociologiskt undersökande. Oavsett vad berättandet kommer ur, rör sig Annie Ernauxs författarskap mellan två grundpelare: social rättvisa och kvinnors rättigheter.

Ja, enskilda liv och politik hänger samman. Det blir sällan så tydligt som på vägen hem, när följande nyhet kommer, mitt under den pågående strejken: En kvinna har fött barn på tåget.

Fler utvalda artiklar