Nobelpristippade Cărtărescu tillbaka med ”Melancholia”

  • 13 jan 2023
  • 5 min

// Foto: Anders Ahlgren

Nobelpristippade Cărtărescu tillbaka med ”Melancholia”
Eva Ström

// Foto: Anders Ahlgren

Lyssna på artikeln

Mircea Cărtărescu har med böcker som Orbitor och Nostalgia blivit den rumänska litteraturens stora stjärna. Nu kommer Melancolia på svenska, Eva Ström har läst den.

Melancolia
Roman
Författare: Mircea Cărtărescu
Översättning: Inger Johansson
Förlag: Albert Bonniers


Tänk om jag är den enda människan som finns i hela världen? Tänk om allt jag ser bara är min hjärnas fantasier? Denna ångestfyllda tanke fylld av övergivenhet syns mig vara ett grundackord i Mircea Cărtărescus Melancolia som består av tre noveller, klaustrofobiskt inneslutna i en prolog och en epilog.

Mircea Cărtărescu är den rumänska litteraturens världsnamn med böcker som Orbitor och Solenoid. Hans maximalistiska stil kan sömlöst övergå från barndomsminnen i ett totalitärt Rumänien, till hallucinatoriska visioner där skräck blandas med nåd. Allt en människa kan vara kommer till uttryck i en bländande prosa.

I berättelserna möter vi en femåring, en åttaåring och en femtonåring. Den lille femåringen hör dörren slå igen när mamma går ut – och aldrig kommer hon tillbaka. Han är prisgiven åt en mardrömslik ensamhet, Dagar går, årstiderna rusar förbi. Om natten beger han sig på magiska broar ut i staden i vidunderliga äventyr. Och så – äntligen kommer hans mor tillbaka. Kanske har hon bara varit ute en halvtimme?

I nästa avsnitt ”Rävarna” finns en sagoton. I barnkammaren bor två syskon, Marcel och Isabel, som bygger sig en egen sagovärld på kvällen. De farliga rävarna stryker utanför sängen, men han kan försvara sin lillasyster. Men så en natt kommer en räv han inte kan besegra och Isabel insjuknar och förs till sjukhus. Marcel får likt en graalriddare bekämpa ondskan och uppsöka räven i dess lya.

Det sista avsnittet ”Skinnen” beskriver en femtonårig pojke, som hellre läser poesi än umgås med jämnåriga. I garderoben hänger hans tidigare inkarnationer i form av skinn, som ömsas med jämna mellanrum ungefär som insekters kitinskal. På ett Kafkaartat sätt gör Cărtărescu växandet konkret. Så möter han flickan Dora och känner förälskelsens lockelse. Berättelsen mynnar ut i en storslagen drömsyn där han möjligen finner sin kreativa bestämmelse.

Cărtărescu har skrivit en sällsam bok med tycke av Giorgio de Chiricos tomma gatubilder och Giovanni Battista Piranesis labyrinter. Monster och mardrömmar förefaller vara kalkerade på planscher över människokroppen eller på jättelika förstoringar av insekter. Symbolik och allegori blandas med innerliga barndomsminnen.

Melancolia är en intensiv bok fylld av en depression som inte ger vika. Är vi då så i grunden ensamma? Jag bär med mig boken för dess innerliga scener av barndomslekarnas magi och för dess vackra och sorgsna rader:

”Han var för alltid fången i en glänsande, oändlig bärnstensdroppe som var hans liv och bar namnet ensamhet.”

Fler utvalda artiklar