Nobelpristippade César Aira: ”Jag vill spränga ramarna”

Han är den argentinske kultförfattaren med över hundra romaner i bagaget och med fans över hela världen som ivrigt väntar på en ny bok. Vi möter honom i en sällsynt intervju.

Det här är ett över­givet hem, flåsar han.

 César Aira knuffar upp lägenhetsdörren som stått på glänt, efter att mödosamt ha tagit sig upp två våningar med ett trappsteg i taget. 

Om detta vore en av hans romaner skulle texten, efter en enkel öppning som lämnar flera obesvarade frågor, snart börja spåra ur. Med allt mer bisarra händelser och övernaturliga inslag skulle den tuffa på kronologiskt rakt framåt, snabbt men utan brådska, i vindlande förlopp och inzoomningar på detaljer, miljöer, personer och tankar, alltihop på något outgrundligt sätt samtidigt. Han skulle hela tiden hålla läsaren på helspänn, akut medveten om att hen läser, perplex inför någon av de stora existentiella frågorna, vagt orolig och lite fnissig.

Hur gör han?

–Jag börjar med en idé som är lite paradoxal; filosofiskt paradoxal eller märklig, för att skapa berättelsens logik. Men inom den idén måste det finnas något som är viktigt för mig personligen.

Han har satt sig i mitten av den halvt kapsejsade vardagsrumssoffan, omgiven av lådor och kassar med böcker. Snart börjar han kantra ner mot armstödet.

–Det jag sysslar med är trovärdighet och kontinuitet, att det ena avsnittet följer logiskt på det andra. Om en romanfigur flyger iväg kan det bero på att gravitationen har upphävts. Jag hittar på de förklaringar som behövs. Ibland tänker jag att jag inte skriver, utan skapar övergångar. Från en tanke till nästa, en mening till nästa, ett avsnitt till nästa. Jag börjar från början och fortsätter till slutet.

”Fri flykt framåt” kallar han processen, som inte ska förväxlas med stream of consciousness – han uttrycker inte ett medvetandeflöde, utan skapar ett hos läsaren. En halv till en sida om dagen, prydligt för hand med Mont Blanc-penna i fint anteckningsblock, och sedan renskrivning vartefter.

Han kryssar vant mellan bokhögarna till ett av de tidigare barnrummen, med en bekväm gamer-stol framför datorn och ett rött överkast som skymtar mellan böckerna på sängen. Väggarna är blåmålade, till skillnad från i resten av lägenheten där de och taket har en gråaktig färg som bara decennier av familjeliv kan skapa. Båda barnen hade flugit ut sedan länge när han och hustrun, poeten Liliana Ponce, blev tvungna att flytta till en bostad med hiss för två år sedan då hon blev rullstolsburen. Det mesta av sin tid ägnar han åt hushållssysslor och åt att sköta om henne. Maten köper han färdig och mikrar.

–Vi är vid liv tack vare fiskaffären på hörnet.

Några timmar på eftermiddagarna anlitar de en assistent så att han kan vara här och skriva. Text­bearbetningen vid datorn tar mer tid än någonsin.

–Förr redigerade jag aldrig, allt fick vara som det blev. Nu vet jag inte om jag skriver sämre – det gör jag säkert – eller om jag har blivit mer krävande. Jag inte bara redigerar, jag skriver om, säger han och låter uppriktigt förvånad.

–Boken jag arbetar med nu har jag skrivit om helt och hållet, men jag är fortfarande inte nöjd. Jag ska läsa igenom den en gång till innan jag lämnar den till förläggaren, och händer det inget då så får den vara så.

De små männen i överrock blir den tredje utgåvan inom loppet av mindre än ett år.

–Jag är lite för otålig. Man måste dröja i scenerna, beskriva karaktärerna och miljön. Jag blir trött på det och vill framåt, säger han och fnissar till. 

–Ibland märker jag att jag går för snabbt fram och att läsarna skulle njuta mer av läsningen om texten vore mer komplett.

Har din smak förändrats?

–Jag nöjer mig inte längre med att bara leka, jag som har gått i bräschen för en lekfull litteratur utan politiska eller moraliska budskap. Nu vet jag inte om det beror på åldern eller vad, men jag vill ha någon sorts substans.

Jag lever i mitt elfenbenstorn, mitt tour d’ivoire, och bryr mig inte om vad som händer där ute.

Dock vägrar han även fortsättningsvis att befatta sig med politik i en tid av skarp polarisering, inte minst kring landets libertarianske president, Javier Milei. Många andra kulturarbetare skriver upprop och agiterar ständigt mot nedmonteringen av staten och i synnerhet kulturlivet.

–Jag lever i mitt elfenbenstorn, mitt tour d’ivoire, och bryr mig inte om vad som händer där ute. Min fru är väldigt upprörd över Milei, men jag kommer undan genom att inte se på tv och genom att bläddra igenom tidningarna snabbt till kulturdelen.

Han går fram till ett av fönstren i sitt torn. Inifrån liknar det faktiskt ett sådant, med fri sikt i två ­riktningar över en korsning och de lägre husen runtom i stadsdelen Flores i Buenos Aires. Platanernas ljusa kronor släpper sitt kletiga fröludd över människorna som går in i och ut ur bageriet på det motsatta hörnet.

–Verkligheten är ändå alltid närvarande på något sätt. Jag har en roman som heter Bagaren, den utspelar sig där, säger han och pekar.

–Jag föreställde mig ett ihopfällbart bageri, och på sista sidan dör jag ihjälklämd inne i bageriet därför att bagaren som är min fiende har fällt ihop det över mig. 

Även om han ibland använder scener och människor ur sitt liv skriver han inte självbiografiskt. Tvärtom uttrycker han sig nedlåtande om ”litteratur om frukostar och känslor”. César Aira är bara ännu en av hans leksaksfigurer som utsätts för upptåg, äventyr och kunskapsteoretiska experiment. Historierna är ofta byggda som ryska dockor eller labyrintiska barockträdgårdar. Det skyller han på Jorge Luis Borges, landets odiskutabelt mest framstående författare som till mångas förtret aldrig fick Nobelpriset.

–Borges har präglat mig med sin litterära litteratur, en litteratur som hela tiden anspelar på skrivandets mekanismer. Hans gift har angripit mitt blod.

Jämfört med Borges noveller är Airas texter långa. Ändå är de korta för att vara romaner.

–Efter hundra sidor får jag slut på bränsle. Den sortens historier som jag kommer på är i det korta formatet. Att ympa in avsnitt för att göra dem längre blir konstlat. Några av mina böcker har för många sidor.

Han nämner Fulgentius på 168 sidor (2020, på engelska 2023). En romersk general skriver och sätter upp en självbiografisk tragedi som förutsäger hans egen död.

–Jag var tvungen att hitta på ännu ett slag, ännu ett berg att korsa. Oj oj oj vad den tröttade ut mig, säger han, nu nästan helt nedhasad mot soffans armstöd.

Den där tröttheten drabbar en del läsare också. Airas kritiker menar att de många turerna och vändningarna i hans böcker ibland blir väl krystade självändamål.

En bok sticker ut på flera sätt. I Margarita (ett minne) (2012, på svenska 2021) tillbringar en ung man sin sista sommar med familjen på landet innan han ska flytta till huvudstaden för att studera. Till det yttre är han helt lik den unge César Aira, uppvuxen i en lant­brukar­familj i småstaden Coronel Pringles på 60-talet och uteslutande intresserad av att läsa, skriva och tänka. 

Sommargästen Margarita anländer, och inget blir sig likt. Sida upp och sida ner skriver han fram en andlös förälskelse nära inpå huvudpersonerna: 

”Flykten framåt hade upphört i en guldfärgad fyrkant. Rymden vek sig över tiden, och visade genom sina olika baksidor nya bilder av oss själva: Margarita och jag när vi föll bland dimbankar, när vi gick tillsammans mellan sovande kalvar för att nå fram till den andra kvarnen, den högsta, där vi satte oss för att lyssna till vingarnas sång.”

Absolut inget händer. Inga litterära lekar, inga labyrinter. Bara den skälvande kärlekshistorien utan ens en enda kyss. Sedan tar sommaren slut, Margarita reser och lämnar den unge mannen fullständigt förkrossad.

–Just det, Margarita! Haha. Ett minne, säger han dröjande och tänker efter.

–Jag lät mig inspireras av en historia av en italiensk författare om en flicka med det namnet. Jag tänkte att jag ska inte krångla till det, utan jag gör … jag tror det var tjugo scener på femhundra ord vardera. Jag ritade upp tjugo rutor på ett papper och fyllde i.

Han ler som en magiker som just har gett en trovärdig förklaring till ett trolleritrick. 

Uppväxtstaden Coronel Pringles, som ligger på pampan 50 mil sydväst om Buenos Aires, hade två stora offentliga bibliotek, på 14 000 invånare. Det fanns inte mycket annat att göra för en blyg, närsynt och grubblande pojke.

–De hade inga bestsellers utan bara riktigt bra böcker: Kafka, Joyce, Proust. Jag läste säkert en bok om dagen, och vi flitiga läsare börjar ju förr eller senare att skriva.

Nu läser han nästan bara sådant han redan läst och vet är värt besväret. Tiden är begränsad, konstaterar han sakligt, rätar upp sig i soffan och sträcker sig efter en liten röd utgåva av Shakespeares Antonius och Cleopatra som han vet exakt var den står i den osorterade hyllan.

–Den här har jag tänkt läsa om. Jag glömmer mycket, så för mig är böckerna alltid nya. Det finns böcker jag själv har skrivit som jag inte ens vet vad de handlar om. 

Varje försök till utrensning av böcker slutar med att han förlorar sig i dem.

Som läsare är jag mycket traditionell, medan jag som författare vill spränga ramarna.

César Aira njuter lika mycket av att läsa som av att skriva, men på olika sätt, säger han och refererar till den franske 1800-talsrealisten Stendhal:

–Den täta och djupa njutningen i att skriva, och den luftiga, ytliga njutningen i att läsa. För att skriva måste man söka djupt inom sig och begrunda varje ord. När man läser glider blicken över sidorna, löper framåt. Jag har ägnat hela mitt liv åt att läsa och skriva, så jag kan inte klaga.

Att lyssna på César Airas lite nasala Buenos Airesdialekt är som att se honom skriva: exakt och melodiskt, på största allvar och på skoj, med samtidigt fokus på detaljerna och helheten. Det hörs var det ska vara kommatecken och punkt. 

–Som läsare är jag mycket traditionell, medan jag som författare vill spränga ramarna. Jag har ett elegant och konventionellt språk, men det är bara yta, och under den ytan kan man gömma väldigt konstiga saker. 

Språket är sig märkvärdigt likt genom hela hans enorma produktion i olika genrer – ibland flera i samma bok – sedan den första romanen som han skrev vid 21 års ålder,  Las Ovejas (dock utgiven först 1984). Han härför det till de många åren som översättare innan han började kunna försörja sig på sitt författarskap efter millennieskiftet.

–Det förlagen vill ha av en litterär översättare är ett bra språk, inte trohet till källtexten. De vet ju att läsaren inte jämför. Jag insåg snabbt att ett elegant språk med bra rytm, flyt och dramaturgi var hemligheten för att alltid ha översättningsuppdrag och kunna leva väl på det.

Stärkt av hans syn på saken rätade jag ut citatet ovan, ganska långt ifrån hur han formulerade sig. Den där avspända inställningen delas inte av Djordje Zarkovic, som översatt Airas två senaste svenska utgåvor, trots att det hade gjort jobbet lite mindre omöjligt.

–Jag har aldrig förr stött på så många meningar där jag står helt handfallen trots att jag förstår vartenda ord, säger han.

Om hans översättningar flyter? César Aira undrar. Det gör de.

Läsare i över 50 länder har hittat till hans böcker på 37 språk. Den amerikanska rock-­ikonen och poeten Patti Smith finns bland hans mest hängivna fans och kallar honom ”psykedelisk geometriker” i sitt förord till The Divorce. I Argentina har César Aira behållit sin kultstatus trots att varenda läsande människa har minst ett par böcker av honom hemma. Hans ena argentinska förläggare, Francisco Garamona på Mansalva som väntar på manuset till De små männen i överrock, berättar att läsarna bokstavligen hänger på låset och sliter varje ny bok ur händerna på honom i förlagets bokhandel. De stora medierna rapporterar om rykten inför utgivningarna.

Intervjuer ställer César Aira nästan aldrig upp på, det tar för mycket tid från läsandet och skrivandet. Detsamma gäller utmärkelser. I samband med den senaste, spanska Prix Formentor år 2021, sa han att han inte skulle ta emot några fler. 

Det vore fint att vinna det, men det blir väl den där ungraren. Kraszna-nånting.

Sedan dess har Nobelpris-spekulationerna tilltagit i styrka. Varje oktober blir han stoppad av människor på gatan som säger: ”Den här gången tar vi det!”

–Det vore fint att vinna det och få en så stor summa, men det blir väl den där ungraren. Kraszna-nånting. Han vinner jämt.

Vad vill du ha pengarna till? 

–Min fru är svårt sjuk och vi behöver massor av pengar för att kunna betala hennes behandlingar. Så det blir ingen lyx.

När jag först kontaktade César Aira skrev han att han själv inte kunde gå ut på grund av svår sjukdom och erbjöd en mejlintervju, som jag sett att han gjort med andra journalister tidigare.

–Äsch, det där är överspelat, säger han en dryg vecka senare, efter en övertalningsinsats som lyckas först när jag föreslagit att han ska välja en bokstav som vi inte får uttala under samtalet.

–Men det finns ett större problem som heter sjuttiofem. Seventy-five. När man blir så här gammal är själva åldern ett problem i sig. Brist på energi, brist på allt. Hela systemet börjar förfalla. Jag antar att det bara blir värre.

Har du bråttom?

–Jag gör allt långsammare. Jag har fått så mycket kritik för att jag är produktiv. Innan de säger att jag är en människa säger de att jag är produktiv. Folk gillar författare som inte skriver, som är tysta i åtta år och sedan ger ut en bok. Som om den där boken vore värd åtta gånger mer.

Har du saker du vill ha skrivna?

–Nej, jag har skrivit dem. Som ung skrev jag för att jag ville bli publicerad, bli författare, nå framgång. Nu när allt det är uppnått återstår nöjet i att skriva. Även när jag inte skriver på något särskilt gillar jag att sätta mig och skriva några ord. En mening, och sedan ännu en intill. Slutet närmar sig oundvikligen, men jag tänker fortsätta skriva till mitt sista krax.

Ur Vi Läser #1 2025.

Läs mer:

Nobelpristagaren Jon Fosse: ”Jag bär ett Vestland inom mig jämt”

Förföriskt mörker från det urbana Argentina