Norstedts och Storytel – kris eller kärlekssaga?

Tio år har gått sedan ljudboksuppstickaren Storytel köpte anrika bokförlaget Norstedts. Men vad har hänt sedan dess? Christian Daun, själv utgiven på Norstedts, undersöker om olyckskorparna har rätt: Håller Sveriges äldsta förlag verkligen på att plocka ner skylten?

Norstedts må vara Bonniers evige lillebror men förlaget äger fortfarande Stockholms skyline. Den som rullar in i city via Centralbron kan bara inte missa de ikoniska neonversalerna på husets fasad:

NORSTEDTS

I augusti 2025 tog förlaget till min förfäran ned skylten. Vad var detta? Hade Norstedts, Sveriges mest anrika bokförlag, till sist dukat under för bokdöden? Lyckligtvis inte. Det handlade, visade det sig, om en ren praktikalitet. Lamporna inuti bokstäverna behövde ersättas med LED-belysning, ett miljövänligare alternativ som innebär lägre energiförbrukning och längre livslängd.

Några veckor senare var bokstäverna tillbaka. Stockholms stadsbild åter komplett.

Men under månaderna som följde kom skyltens nedtagning att kännas som ett kusligt järtecken. Det började med att Aftonbladets litteraturredaktör Rasmus Landström, också han författare, gick till svidande angrepp. De senaste åren har betydande författare som Karolina Ramqvist, Mats Strandberg och Amanda Svensson lämnat Norstedts, poängterade han. För att inte tala om Quynh Tran, Agnes Lidbeck och Hanna Nordenhök.

Och Norstedts får skylla sig själv, dundrade Landström. Sedan Storytel klev in som ägare, 2016, har Norstedts prioriterat ljudboksförfattare, påstod han. På bekostnad av den seriösa litteraturen. Utfall: Traditionella författare, alltså sådana som inte ”går bra” i ljud, får nöja sig med allt blygsammare upplagor. Någon pocketutgivning är det sällan tal om. Till och med bokhandeln är irriterad, påpekade Landström. Upplagorna är numera så klena att Norstedts böcker ständigt tar slut i butiken.

Inte undra på att ”hela havet stormar” på Norstedts, fräste Landström.

Hans spådom om en fortsatt exodus slog in.

I november aviserades att giganten Karl Ove Knausgård, en av Norstedts verkliga guldkalvar, lämnar förlaget efter 13 år. Precis som tidigare desertörer anslöt norrmannen till Bonniers. DN:s Greta Schüldt såg avhoppet som ett bevis på ”förlagets tynande intresse för kvalitetslitteratur”. Schüldt och Landström var eniga: Författarflykten kan och bör skyllas på Storytels ägande. ”Bonniers är ett förlag som äger sin strömningstjänst. Norstedts är ett förlag som ägs av sin strömningstjänst”, summerade Landström.

Själv fann jag olyckskorparnas kraxande en smula magstarkt. Så har jag också länge bländats av Norstedts, speciellt då av de ikoniska bokstäverna på fasaden. Särskilt förföriskt skimrar de om kvällen, när resten av förlagsborgen slumrar i mörkret. Som ung sipprade skyltens ljus in i min glittriga författardröm. Å, en dag ska jag dit, brukade jag tänka. En vacker dag.

Vet ni, drömmen gick fantastiskt nog i uppfyllelse. När Norstedts gav ut min bok Upplösningstillstånd: rapport från en skilsmässa, hösten 2023, kändes det som en målgång. Bam! Utgiven på samma förlag som Dagerman och Knausgård.

Triumfen sammanföll dessutom med att förlaget firade två sekel. Vilket innebar att lilla jag fick gå på prålig 200-årsfest på Stadshuset. Sittandes där, vid ett av långborden i Blå Hallen, där Nobelbankettens gäster brukar dinera, hörde jag några av de mer celebra gästerna hålla tal till 200-åringens ära. Jonas Gardell berättade roligt och ömsint om hur han brukade titta förbi förlaget på 80-talet, antingen för att lämna in Tippex-rättade manus eller för att utverka förskott. I cash, givetvis. Var han riktigt snäll fick han en slurk whisky också.

Det var sådana tider då, på det glada 80-talet. Författarna behandlades som veritabla kungar.

Idag är läget mer bistert. Åtminstone om vi ska tro Jonas Gardell. Att han trivdes på 200-årsfesten gick inte att ta miste på; hösten 2025, pikant nog samma vecka som Knausgård hoppade av, höll Storytel en fest som inte föll Gardell i smaken.

På galejet, som hölls i en ”hangar” i utkanten av Bredäng, riktades inga lovtal till Litteraturen eller Författarna. Istället tvingades Gardell genomlida ett skrytsamt rabblande om tillväxt, lyssningar och börsintroduktion. Maten, slafsiga kycklinglårfiléer och överkokta rotfrukter (enligt Gardell), höjde inte heller festhumöret.

Men det som verkligen väckte Gardells vrede var uppräkningen av alla de som möjliggjort Storytels framgång: Tack ledningen, styrelsen, tack alla anställda …
Talet avslutades med ett pliktskyldigt tack till ”other functions”. Gardell, som lämnade festen tidigt i sällskap av David Lagercrantz, skrev av sig på Expressens kultursida några dagar senare.

Other functions! Jaså, minsann. Det var vad författare som han hade reducerats till.

”Fest” förtjänade tillställningen inte att kallas, nej, det var snarare frågan om en litteraturens ”ändstation”.

Så hovrade ännu en olyckskorp över Norstedts-borgen.

Domedagsprofetiorna gjorde mig förbryllad. Min personliga erfarenhet av Norstedts och dess medarbetare är odelat positiv. Mina kommande böcker ges förvisso ut på ett annat förlag, men det beror inte på någon förbittring. Jag och min Norstedts-förläggare hoppas kunna återuppta samarbetet längre fram, när rätt bokidé infinner sig.

Givet att Norstedts fortfarande ger ut seriös litteratur vid det laget, det vill säga.
Om kritikerna har rätt är ju kvalitetsutgivningen på väg att förtvina.

Så hur ligger det till: Kommer Norstedts att stå pall, förbli Bonniers kvalitetsutgivande antagonist, eller är förlaget, som korparna kraxar, på väg att urholkas? Frågan kan inte viftas bort som någon intern branschangelägenhet. Norstedts eventuella decimering eller, än värre, undergång, skulle förvandla svensk bokmarknad till ett monopol. Med Bonniers som ensam herre på täppan.

Den som synar Norstedts fjolår i sömmarna, finner ryktena om förlagets förestående död betydligt överdrivna. När hösten 2025 summerades fördes inte enbart Gardell-vrede och Knausgård-avhopp till protokollet; nej, Norstedt kunde se tillbaka på en hel hop succéer. Bea Uusmans Vitön, årets mest sålda fackbok, vann Augustpriset. László Krasznahorkai kammade hem Nobelditot. Dessutom hade Julia Dufvenius och Christopher Wollters bekännelsebok Välkommen till vårt äktenskap satt rejält avtryck i kulturdebatten. I övrigt? Björn Borgs biografi sålde bra, Fredrik Backmans roman Mina vänner likaså.

Obestridliga framgångar, och kvantifierbara sådana. Under 2025 ökade Norstedts förlagsgrupp omsättningen med 8 procent, till 454 miljoner kronor.

När jag nagelfar årets utgivning finner jag en vital blandning av lättsam och seriös litteratur. I januari kom Anki Edvinssons deckare Skuggflickan men även Ingela Strandbergs rosade diktsamling Under sjöarna. I februari släpptes Anna Janssons Minnet av en mardröm, ännu en spänningsroman i Maria Wern-serien, men också Virginie Despentes brevroman Kära kräk, en bok som för övrigt anmäldes uppskattande av Rasmus Landström.

Och i den stilen fortsätter det.

När jag ringer upp en före detta anställd på Norstedts, vill personen korrigera den pessimistiska verklighetsbeskrivningen. Någon kris råder inte på Norstedts, snarare ”turbulens”.

– Ena dagen firar man, den andra ägnar man sig åt krishantering, sammanfattar personen.

Intressant nog befann sig hen på en julfest som inföll strax efter Storytels övertagande 2016, vilket var första gången företagens personalstyrkor fördes samman i ett socialt sammanhang.

– Det var två diametralt väsensskilda företagskulturer som kolliderade, minns källan.

– I ena ringhörnan: ett gäng förläggare, redaktörer och bokälskare som smuttar rödvin och längtar efter litteraturquiz. I den andra: shottande yuppies med slipsen i pannan, som gärna inleder spontantal med ”I love you, man!”

Principen om armlängds avstånd har allt sedan övertagandet genomsyrat unionen. Norstedts är alltjämt oberoende, Storytel får inte lägga sig i några utgivningsbeslut. Ändå beskriver min källa relationen som ”spänd”. Hen påminner till exempel om de orangea Storytel-hörlurar som någon, kort efter övertagandet, placerade kring oljemålningen vid Norstedts reception.

Oförargligt hyss, eller psykologisk krigsföring, en påminnelse om den traditionella litteraturens underordning?

Omöjligt att avgöra. Klart är att Storytels frispråkige grundare och tidigare vd Jonas Tellander, entreprenör i själ och hjärta, inte drivs av någon villkorslös kärlek till kvalitetslitteraturen. Tellander idoliserar Petter Stordalen, inte Franz Kafka.

Inom näringslivet är Jonas Tellander entreprenörssagan förkroppsligad, hjälten som, efter att ha raggat startkapital i tv-programmet Draknästet, lyckats bygga upp Storytel till ett bolag med en omsättning på 4 miljarder kronor. Bland vissa författare är han snarare en Frankenstein vars ljudboksmonster hotar den fysiska bokens ställning.

Hur oroliga behöver de traditionella författarna vara? Min källa framhäver fjolårets lansering av Norstedts Spektra, ett digitalt förlag som positionerar förlagsgruppen inom bokmarknadens snabbast växande segment. Först ut var Emma Ångström, en kommersiellt tung rekrytering från Piratförlaget. Ångströms Exponerad är den första delen i spänningsserien Obscura. Precis sådant som oroar Norstedts-författare, menar min källa. Ska det bara satsas på ljud framöver?

– Det kan låta mossigt men många författare är så präglade av den gamla skolan att de sätter ett stort värde i den fysiska boken. Det är den som tas med vid panelsamtal, ABF-föreläsningar och debatter. Det är liksom svårt att signera en ljudfil.

Den nyliga utnämningen av Claes de Faire till ny Norstedts-vd fick också många att höja på ögonbrynen. Svensk Bokhandels publisher Johan Sandholm, som tidigare arbetat med de Faire på Resumé (som skriver om medier och marknadskommunikation), anser att rekryteringen linjerar med ägaren Storytels prioriteringar: ”Claes de Faire kommer från en tidningsbransch som under 20 år har tvingats lära sig vad digitalisering gör med affärsmodeller, läsarrelationer och varumärken.”

De som önskar vara författare i ”traditionell bemärkelse” har all anledning att snegla annorstädes, anser min källa.

– Norstedts brukar trycka mindre upplagor för att spara på lagerkostnader vilket gör att böckerna ofta tar slut i handeln när de är som allra hetast. Den rådande attityden på Norstedts kan ibland vara att författaren ska vara tacksam för att ha förlaget, inte tvärtom. Den lilla författaren kommer till den stora förlagsborgen på Riddarholmen.

2021, efter fem år av Storytel-ägande, rekryterade Norstedts författaren Elise Karlsson och poeten Jenny Tunedal som förläggare. Rockaden befäste ambitionen om att åter bli ”författarnas förlag”, som förlagschefen Håkan Bravinger då uttryckte saken.

Hur lever man upp till det epitetet idag?

– Så vad är storyn, frågar Håkan Bravinger när han sjunker ner i en fåtölj i ett av Norstedts mötesrum.

Jag säger som det är: att jag inte vet. Inte än i alla fall. Men jag vill gärna höra hans version av den påstådda turbulensen.

– Turbulens? säger Bravinger, med något trött i blicken.

– Det har nästan blivit en bekräftad sanning, det där. Journalistiskt tycker jag det är svagt att inte göra någon egen analys.

Håkan Bravinger är lång och imposant. Stickad väst över ljusblå skjorta, ljusbruna manchesterbyxor, pigga vita sneakers. Jag frågar om han haft möjlighet att kika på de frågor jag skickat i förhand.

Bravinger klickar fram mejlet.

– Mhm, suckar han.

– Jag kan prata om Storytels ägande alla dagar i veckan, men jag tycker det är fegt att vilja prata om det och att då gömma sig bakom påståendet att Norstedts är i kris. Ett påstående som dessutom kan motbevisas. Vi är ett brett allmänutgivande förlag med både kommersiella och litterära titlar. Förra året hade vi två av de tre mest sålda titlarna, vann Augustpriset och Nobelpriset. Låter inte som ett förlag i kris, tycker jag.

Han lirkar med ringarna på sina fingrar medan han funderar.

– Jag är helt med på att stora förlag ska granskas, de ska granskas hårt, men jag tycker att storyn om Norstedts och Storytel går på tomgång. Även om den fick syre av den där festen …

Vissa författare undrar vad det är för fest som pågår: Varför är de inte bjudna?

Ah, festen igen! Den beryktade.

– När vi har fest så säger vi ”Välkommen till Norstedts författarfest!” Det är de som ska firas. Så var det inte här: Det var en Storytel-fest, med några av våra författare inbjudna, liksom författare från andra förlag.

Det kanske var det stora misstaget: att sammanföra de tu?

Bravinger ler.

– Så skulle man kunna se det.

Gardells utspel tar han med ro.

– Jag tycker att författare ska synas i offentligheten. Flera av våra författare är otroliga på att också skriva kultur- och debattartiklar, inte minst Jonas Gardell. Att han har åsikter om Storytel är ju en självklarhet och att han uttrycker dem i offentligheten är lika självklart. Fattas bara annat. Och han har en vass penna av ett tydligt skäl: han har oftast rätt.

Själv anser han att Storytel varit bra för Norstedts. Hans förlag var sena på den ”digitala bollen”, erkänner han. Med Storytels förvärv 2016 fick man välbehövligt ”raketbränsle”.

Men är författarnas oro och kritik befogad? För två år sedan visade förlaget röda siffror, erkänner Bravinger. Något som tarvade krafttag. Nedskärningar och försiktighet följde. En bok som tidigare trycktes i 3000 exemplar gavs plötsligt ut i 1200. Tryckavtal omförhandlades, lagerhållningen slimmades. Och, absolut, villigheten att ge ut pocketversioner minskade. Vilket skapat friktion mellan förlag och författare.

– Omställningsarbete, inget roligt, men nödvändigt. Vi fattade plågsamma beslut, blev försiktiga, i värsta fall fega. Man lär sig hela tiden.

Vissa författare anser att förlaget blivit för defensivt, framhåller jag. Bravinger försvarar sig med att Norstedts kan ge ut precis vilken bok de vill.

– Flera av våra böcker ges ut utan någon vinst i sikte. Det är det gamla: gungor och karuseller, börs och katedral.

Mina festrelaterade frågor är egentligen slut, men Bravinger dröjer självmant kvar vid tematiken.

– Vissa författare undrar vad det är för fest som pågår: Varför är de inte bjudna? Branschen ökar men i ett format där de inte finns tillgängliga eller i vilket de säljer på minimala nivåer. Varför finns inte jag i ljud, tänker de. Å andra sidan finns det digitalt stora författare som går så bra att de nu vill bli större i inbundet. Men det är inte säkert att marknaden vill samma sak.

Han påminner om att de förändringar bokbranschen genomgått de senaste 15 åren är mer genomgripande än något man varit med om tidigare.

– Ägnar du dig enbart åt litterära böcker behöver du inte se ljud som en fiende, bättre i så fall att låta det vara. Ger du uteslutande ut deckare så behöver du inte stirra dig blind på fysiska böcker. Numera finns det två marknader. Alla breda förlag måste dela sig i mitten, vara lika bra på båda bitarna.

Bravinger beklagar att bokbranschen hamnat i ett ”schizofrent tillstånd”.

– Då uppstår den här polariseringen, ställningskriget mellan det gamla och det nya, det litterära och det kommersiella. Jag hoppas att vi som bransch kan lyfta blicken över det där, och konstatera bokens alltjämt starka ställning. Samtidigt behöver vi tumma på förståelsen av vad en bok är.

Är Norstedts alltjämt ”författarnas förlag”?

– Det är ingen banderoll vi har, däremot har jag alltid haft det som personlig devis. Har du ett knivigt problem kan du alltid lösa det genom att ställa frågan. Hur skulle författaren resonera?

Författare vill primärt ha tre saker, enligt Bravinger: redaktionell assistans, hjälp att nå ut samt ekonomisk ersättning.

– De bitarna måste skötas.

Han ler, nu mer avslappnat.

– Det är egentligen inte rocket science. Och så får man aldrig glömma hur mycket i bokbranschen som bygger på relationer. Men relationer blir bara starka när man litar på varandra.

Visst, det finns författare som har lämnat förlaget, tillstår han.

– Det tycker jag personligen är väldigt tråkigt, men det finns ju faktiskt de som kommer hit också.

Vilka? Under 2026 debuterar Tomas Bannerhed, Tove Folkesson, Franz Wachtmeister, Sofia Rönnow, Marit Kapla och Mari Jungstedt på Norstedts. För att ta några exempel.

– Vi hade till exempel kunnat basunera ut att Tomas Bannerhed skrev på redan för två år sedan, men vi väntar hellre tills det finns en bok att uppmärksamma. Andra verkar däremot väldigt pigga på att gå ut med pressmeddelanden som om det vore någon sorts fotbollstransfermarknad. Rätt tröttsamt faktiskt.

Några dagar senare ringer jag en av de författare som lämnat Norstedts. Varför?

– Man känner verkligen att det är ett techbolag som äger Norstedts, säger författaren.

– Den fysiska boken ses som ett nödvändigt ont. Och Storytel bestämmer omslagen. De måste vara tydliga i tumnagelformat, säljbara. Jag har fått redaktörsrespons av typen: ”Kan du skriva lite mer för de som lyssnar och diskar samtidigt, tack”.

Den uppmaningen blev droppen. 

Varför är de så kåta på ljud? Affärsmodellen suger ju.

– Varför är de så kåta på ljud? Affärsmodellen suger ju. Ljud är inte fulare, men att satsa på något som ger avsevärt klenare intäkter … Och sedan har vi den usla ersättningen till oss författare. Fortsätter det så här är det bara rika överklassmänniskor som har råd att skriva böcker i framtiden.

Igenkänning på den. Upplösningstillstånd, boken jag skrev för Norstedts, hade faktiskt kunnat ges ut av Storytel istället. Ljudboksföretaget var nämligen först med att föreslå en bok, en som skulle skrivas exklusivt för ljudutgivning. Först blev jag smickrad. Sedan förbannad. Jag erbjöds 10 000 kronor i garantihonorar. Tiotusen för en hel bok! Arvodet skulle innebära en timlön på max 10 kronor. Då hjälpte inte den ”offensiva royaltytrappa” som utlovades.
Avhopparen låter inte förvånad.

– Det känns ungefär som om Storytel helst vill ge ut snabbproducerad true crime och frossande i personliga trauman för att få billigt, snaskigt content. 

Det är där krutet läggs, menar avhopparen. Också vad gäller Norstedts. Vilket får små och mellanstora författare att känna sig osedda.

– Min upplevelse är att i den här krocken mellan företagskulturer så försvinner också mellanförfattarna, de som skriver romanerna som en vacker dag plötsligt kan få genomslag och bli nya bestsellers eller viktiga röster. Det är en viktig grogrund som försvinner.

Författaren upplever att Norstedts har ”ätits upp” av Storytels företagskultur.

– Vi författare är så ensamma i vårt arbete, vi är små öar, känner oss lätt irrelevanta. Man kan behöva den där årliga lunchen med sin förläggare, lite pepp för att orka komma igång med nästa bok. Tyvärr verkar det inte ligga i Norstedts företagskultur att bjuda på någon sådan. Alla vet att Storytel bestämmer, men ändå låtsas folk att vi fortfarande lever i den normala världen.

För att få en smak av företagskulturen besöker jag Norstedtsborgen en glåmig eftermiddag då de nominerade till Storytel Awards, ljudboksjättens årliga prisgala, ska offentliggöras. I festlokalen på receptionsplan skålar ett 30-tal gäster i porlande Crémant. Oliver och salta pinnar norpas ur plastglas. Jag slår mig ner bredvid en ung förläggarduo från förlaget Bookmark. De hoppas på nomineringar för sina författare Pascal Engman, Sofie Sarenbrant och Katarina Wennstam. När Storytel Awards väl avgörs, om några veckor, på Hamburger Börs i Stockholm, blir det betydligt mer påkostad baluns. Hundratals finklädda gäster, Sarah Dawn Finer som röststark konferencier. Dagens ceremoni är däremot över på strax under tio minuter. Storytels presschef Therese Lindström, iförd kjol med volanger och hjärtmönstrad tröja, river av nomineringarna till Storytel Awards i högt tempo. Sex kategorier, tre nominerade i varje.

När Norstedts kniper två av tre platser i romankategorin utbryter inget spontanjubel. Ingen från Norstedts är på plats. Märkligt, kan tyckas. Förlaget delar ju trots allt lokal med sin ägare. Efteråt råder en påtaglig lättnad bland Storytel-gänget. Inga AI-inlästa böcker blev nominerade. Något som hade kunnat skapa ramaskri. Ljudbokens framfart har vidgat klyftan mellan kommersiellt och uppburet, ökat polariseringen. Medan det sista bubblet dricks upp utbryter en livlig diskussion om hur priset skulle kunna utvecklas.

– Kanske borde man tillsätta en kreddig jury som får nominera något riktigt smalt, föreslår en Storytel-medarbetare.

En annan inskärper att spelreglerna faktiskt inte är så orättvisa som de framställs: i praktiken kan ju vilken bok som helst bli ljud.

– Tänk att poesin inte begripit detta! Dikten är ju skriven för att framföras.

Poeterna måste tydligen också ta sig i kragen, tänker jag när jag lämnar tillställningen. På väg ut förses vi gäster med en goodiebag. Den är oroväckande lätt. Inga böcker, men väl en påse sockriga geléhjärtan. Och ett presentkort: en månads gratislyssning på Storytel.

Undrar vad Jonas Gardell skulle ha tyckt om en sådan fest? Trots sina farhågor om Storytels inflytande är författaren alltjämt trogen Norstedts. Uppenbarligen vägs hans tvivel upp av något. Men vad? Vilka företräden får honom att stanna? Jag försöker nå den folkkäre författaren, skickar ett flertal mejl och instagram-meddelanden. Tyvärr, inget svar.

Jag provar en annan väg. Rekryterna. Hur resonerar de författare som väljer Norstedts idag, påverkas de av olyckskorparna? Efter 15 år på Weylers, där Tomas Bannerhed debuterade med just Korparna, bytte han nyligen till Norstedts.

– Jag ville ha en nystart och Norstedts är det förlag jag känner mig mest befryndad med, säger han när jag ringer.

– Håkan Bravinger välkomnade mig innan det ens fanns någon text att diskutera.

Författaren beskriver bytet som ”att få möjlighet att komma till dukat bord”.

– Det finns en större infrastruktur kring författaren, med väl inarbetade rutiner för marknadsföring, och så har jag fått en agent som ska få min nya bok att nå utanför Sverige.

Bannerhed hade redan hunnit skriva på när Gardell-påhopp och Knausgård-avhopp resulterade i skriverier, berättar han.

– Då kändes det lite: Vad händer? Är det något jag inte känner till?

Han tröstade sig dock med förlagets ”vitala lyrikutgivning”.

– Jag har inte sett några tecken på att kvalitetsutgivningen håller på att urholkas.

Men tror du att Gardells other–functions-farhåga kan komma att besannas?

– Det vore förskräckligt. Men jag tror att Norstedts litterära ledning kommer att stå emot eventuella påtryckningar.

Han beklagar dock ljudboksdominansens påverkan på det litterära landskapet.

– Tittar man i Storytels katalog så är det många författarnamn jag inte känner till. Det vore tråkigt om underhållningslitteraturen skulle bre ut sig ännu mer. Vi rör oss bort från skriftspråkskulturen, det är inte något jag kan göra något åt. Men i ett kortare perspektiv befarar jag inte att Storytels ägande skulle påverka vilken sorts böcker jag får ge ut.

Jonas Tellander då, vad tycker han? Har ljudbokens framfart bidragit till den fysiska bokens kris?

Nej, svarar Tellander då han tar emot på nystartade bolaget GoReads kontor i Gamla Stan. Och det är ett nej med eftertryck. Han vänder sig mot påståendet att ljudboken skulle kannibalisera på romanen.

– Vi ska komma ihåg att den fysiska boken hade en svag nedgång redan innan ljudboken tog fart. Sedan 2015, då ljudboken började bli större, har den tvärtom drivit en tillväxt inom skönlitteraturen.

De som är framgångsrika idag förlitar sig inte lika mycket på förlaget, utan skapar mycket själva.

Att ljudbokens segertåg påverkat bokmarknaden förnekar han däremot inte. Backlisten, alltså äldre titlar, svarar för 70 procent av ljudboksförsäljningen. Ett faktum som ger deckare, romance- och spänningsromaner, vilka ofta ges ut i serier, en betydande kommersiell fördel gentemot litterära och fristående romaner.

– När man fattar ett utgivningsbeslut idag måste man ta hänsyn till om det finns en backlist. Varje ny bok reaktiverar backlisten, gör så att läsaren slipper välja något nytt.

Jag nämner Håkan Bravingers festliknelse: bilden av ett party som många författare känner sig objudna till. Hur bära sig åt för att bli insläppt?

– Tänk backlist, inte bara nysläpp och bokmässa, bokrea och bokhandel. Det finns många författare som har förstått hur man bygger en fanbase. De som är framgångsrika idag förlitar sig inte lika mycket på förlaget, utan skapar mycket själva.

En abonnemangstjänst som Storytel, eller Netflix för den delen, kräver konstant påfyllnad av innehåll. Har Storytels framfart påverkat vilken typ av litteratur som skrivs?

– Serier premieras numera även inom litteraturen, vilket helt enkelt beror på att de funkar väldigt bra i en abonnemangstjänst.

Litteratur 2026 ska ju helst kunna konsumeras medan du ägnar dig åt annat, som diskning eller bilkörning. Kan ljudboken därmed sägas ha devalverat litteratur till en sekundärupplevelse?

– Devalvera, nej, det går jag inte med på. Men, visst, ljudbokslyssning kan ha karaktären av sekundärupplevelse, säger Jonas Tellander. 

– När jag växte upp fanns det inte så mycket att göra, fortsätter han. Klart det var härligt att sitta och läsa böcker då! Konkurrensen idag är betydligt mer utmanande. Visst vore det fint att göra boken till en primärupplevelse igen, men om böcker ska bli relevanta för en yngre generation, som är uppvuxen med de täta dopaminkickarna från mobilen, ja, då måste litteraturbranschen anpassa sig.

Vilket går, det säger han sig vara övertygad om. Tellanders senaste bolag GoRead har till exempel tagit intryck av språkinlärningsappen Duolingo, berättar han.

– Duolingo har gjort språkinlärning till en absorberande spelupplevelse, full av dopaminkickar. Det finns alla förutsättningar att ta läsupplevelsen i samma riktning.

Läs mer här:

Jan Guillou: ”Så förnedrande att en liten skit hotade mig”

Håkan Nesser: ”I mångas ögon är jag redan dömd”