Nu skrivs Sveriges krigshistoria om

  • 25 jul 2023
  • 5 kommentarer
  • 18 min

Janne ”Loffe” Carlsson och Monica Zetterlund firar freden som Elof och Sif Olsson i tv-serien ”Någonstans i Sverige”. // Foto: Bo-Aje Mellin / SVT

Nu skrivs Sveriges krigshistoria om
Henrik Arnstad

Janne ”Loffe” Carlsson och Monica Zetterlund firar freden som Elof och Sif Olsson i tv-serien ”Någonstans i Sverige”. // Foto: Bo-Aje Mellin / SVT

Lyssna på artikeln

Självbilden av vår undfallenhet under andra världskriget är etablerad och fylld av skam. Men var vi verkligen så fega? Nu – när Sverige är på väg in i Nato – vänder sig allt fler svenska historiker mot den förenklade bilden, som fick fäste efter en viss tv-serie.

Högst upp i ett av de jättelika blå 1970-talshusen – som utgör Stockholms universitets hjärta – finns Historiska institutionens seminarierum D 900.

Lokalen ger ett vardagligt intryck, men skenet bedrar.

I D 900 träffas återkommande några av Sveriges mest inflytelserika historiker. Här introduceras ständigt spännande nya studier, forskningsrön och tankar.

Denna grå vinterdag är rummet överfullt och seminarieledaren skrockar något om ”publikrekord”. Nazismexperten, docent Mikael Nilsson, presenterar sin nya bok Historiemissbrukarna om Sverige under andra världskriget. Eller mer exakt – om alla missförstånd, felaktigheter och politiserade lögner som ständigt sprids om den svenska krigspolitiken.

Men Nilssons bok är även en del av någonting större. Just nu omvärderar historiker synen på den svenska politiken under andra världskriget. De vill förändra hur Sverige ser på krigsåren.

Angående minneskulturen om andra världskriget är Sverige unikt jämfört med alla andra länder. Överallt (med förståeligt undantag av Tyskland) domineras det nationella minnet av hjältehistorier. Till och med stater som stred tillsammans med Hitler – exempelvis före detta axelmakter som Finland, Italien och Japan – glorifierar sitt agerande under kriget.

Mörkare sidor döljs i tystnaden.

Men i Sverige är det precis tvärtom. Det svenska historiebruket om andra världskriget framhåller i stället ”vår mörka historia” (exempelvis tågtransporter av nazityska soldater, export av järnmalm och rasbiologi). Sverige var undfallenhet, stövelslickeri och knäfall.

Ljusare sidor döljs i tystnaden.

Historiker kallar detta unika svenska fenomen för mea culpa-Sverige (”mea culpa” är latin och betyder ”min skuld”). Men hur skapades mea culpa-Sverige? Hur uppstod den unika nationella idén att Sverige enbart agerade uselt under andra världskriget – särskilt med tanke på att det faktiskt inte är sant?

Tv-serien ”Någonstans i Sverige
”Någonstans i Sverige” i regi av Bengt Lagerkvist (i mitten nedan) blev en oerhörd framgång när den sändes i svt 1973. // Foto: Bo-Aje Mellin / SVT

Svarets början finns 50 år tillbaka i tiden. Juldagskvällen den 25 december 1973 hade tv-serien Någonstans i Sverige premiär. I sju avsnitt berättade den om en pluton värnpliktiga svenska soldater under andra världskrigets beredskapsår.

Tittarsuccén var vidunderlig.

– På den tiden fanns det bara två tv-kanaler så hela svenska folket satt bänkat under julen och nyåret när serien sändes, berättade regissören Bengt Lagerkvist när jag intervjuade honom 2009, några år innan han avled.

Någonstans i Sverige skildrade hur Sverige fejkade neutralitet samtidigt som landet hjälpte Nazityskland. I dramat plågades de hedersknyffliga värnpliktiga soldaterna (framför allt blev karaktären ”Loffe” populär varpå skådespelaren Janne Carlsson behöll smeknamnet ”Loffe” resten av sitt liv) av den omoraliska svenska krigspolitiken samtidigt som maktens överklassfamiljer hade Adolf Hitlers porträtt i hemmen. Enligt tv-serien var Sverige ett principlöshetens, ryggradslöshetens och hyckleriets rike.

Detta populärkulturella budskap förändrade hur svenskarna såg på krigsåren. Fram till 1973 hade det svenska krigsminnet präglats av ett fenomen som historiker kallar ”småstatsrealism”: Sverige hade gjort bra ifrån sig 1939–1945 under extremt svåra omständigheter. Historikern Sverker Oredsson har skrivit att ”länge lovordades de ledande svenska personerna under kriget och den politik de förde”. Men på några decennier byttes detta beröm till sin motsats. ”Det verkar inte vara någon måtta på alla fel”, anmärkte Oredsson.

Han syftade framför allt på 1991 och nästa milstolpe i skapandet av mea culpa-Sverige. Journalisten Maria-Pia Boëthius publicerade boken Heder och samvete som gjorde succé och orsakade stor debatt. Boëthius historiska reportagebok var en svidande moralisk uppgörelse med Sveriges krigspolitik:

Detta är en historiebok för efterkrigsfödda; en anklagelseakt, ett syndaregister och en debattbok. Efterkrigsgenerationerna i Sverige vet synnerligen lite om Sverige under andra världskriget. Det kan vara en del av vår allmänna historielöshet, det kan vara en tystnadens konspiration. … Sverige handlade som om det vore ockuperat, utan att vara det. Utan vare sig ultimatum eller militär intervention gjorde Sverige vad tyskarna krävde för att bistå den nazistiska krigsmaskinen.

Det var ord och inga visor. Men Någonstans i Sverige hade banat väg för Boëthius bok, som berömdes av kritikerna. P O Enquist skrev i Expressen att ”Maria-Pia Boëthius bok ställer onekligen, onyanserat, brutalt men sant, några frågor om det vi vill glömma.

Historikerna däremot var till en början skeptiska. Men de flesta ändrade sig då professor Alf W. Johansson – en av Sveriges tyngsta experter på andra världskriget – gav Boëthius berömmet ”att på ett engagerat sätt i sin polemiska bok ha framfört kravet på en förnyad granskning av krigsårens politik”.

Det blev mea culpa-Sveriges definitiva genombrott.

På 00-talet kunde Boëthius konstatera att ”det jag stred för 1991 är självklarheter i dag”. På 1990-talet hade hon ”gått fram som en ettrig bulldozer; i dag slår den bulldozern in nyöppnade dörrar”.

Det som återstod var skurkrollen.

Politiskt hade mea culpa-Sverige en tydlig vänsterprägel. Tv-serien Någonstans i Sverige sändes under det röda 1973 och skildrade med sympati beredskapsgängets kommunist, en veteran från spanska inbördeskriget. Någonstans i Sverige var 68-generationens vänsterreaktion mot de äldres historieskrivning när Vietnamkriget förde med sig moralismens comeback i svensk utrikespolitik. År 1972 hade Olof Palme jämfört USA:s bombningar av Nordvietnam med bland annat nazityska förbrytelser:

Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Där har våldet triumferat, men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret. Nu fogas ett nytt namn till raden: Hanoi – julen 1972.”

Lika viktig blev den politiska utvecklingen i Sverige efter kalla krigets slut 1989–1991. Boëthius mea ­culpa-bok var samtida med den svenska EU-debatten. Sverige behövde finna sin roll i ett nytt Europa där den gemensamma identiteten utgick från minneskulturen kring andra världskriget. Hur skulle Sverige manövrera? Ickedeltagandet i kriget 1939–1945 gjorde det omöjligt att skapa en svensk nationell hjälteroll, särskilt efter omvärderingen av krigspolitiken.

Det som återstod var skurkrollen.

Boëthius levererade exakt vad som behövdes.

Per Albin Hansson
Statsminister Per Albin Hansson bildade i december 1939, efter Sovjetunionens anfall på 40 augusti 2023 Finland, en samlingsregering. // Foto: B. Movin-Hermes

Under 00-talet intensifierades mea culpa-retoriken och började antyda att Sveriges krigstida omoral närmat sig Nazitysklands. År 2005 öppnade statliga Forum för levande historia en utställning om relationen mellan Sverige och Nazityskland. Den drev tesen att Sverige ”bidrog till Förintelsen”. Utställningen producerades av filmaren Roy Andersson, som kommenterade i DN:

– Varför bidrog vi till Förintelsen? Det är utställningens stora fråga. Vi bidrog både aktivt genom att sälja järnmalm till tyskarna och tillåta permittenttrafik genom Sverige, men framför allt bidrog vi genom vår flathet inför tyskarna.

Utställningens budskap fick stort genomslag och en skribent skrev att Sverige ”var nazistiskt” under andra världskriget. Det är förståeligt hur denna uppfattning kunde spridas. Likväl hade inte påståendena något stöd i den historiska verkligheten. Sverige bidrog inte aktivt till Förintelsen 1941–1945. Svenska staten vidtog inte några aktiva åtgärder som assisterade folkmordet på Europas judar.

Sanningen är den motsatta.

Svenska staten genomförde världsunika aktioner för att sabotera Förintelsen och räddade livet på tiotusentals judar, trots att de helt saknade anknytning till Sverige. Ändå har exempelvis Sveriges aktioner till förmån för norska judar 1942 förblivit okända i det offentliga samtalet. Likaså den extremt framgångsrika svenska räddningen av Danmarks judar 1943.

Sverige var inte heller nazistiskt inför och under kriget. Faktum är att den svenska nazismen var en promillerörelse under 1930-talet och knappt existerade under krigsåren. I stället kan 00-talets febriga mea culpa-retorik tolkas som någonting helt annat än historiebearbetning. Överbetoningen av Sveriges betydelse var snarare en bisarr form av svensk nationalism, utifrån ett omvänt perspektiv, ungefär så här:

”Vi var inte bäst, men vi var sämst – och därmed var Sverige enormt viktigt!”

Det är onekligen en historiens ironi att det moralistiska 00-talet avslutades 2010 med att Sverigedemokraterna – ett parti som delvis grundades av nazister – kom in i riksdagen. Men SD lät sig inte nedslås av mea culpa-retoriken. Tvärtom började partiet använda den i sin politiska propaganda. Desinformationen SD sprider om krigsåren beror inte på okunskap.

Den baseras på lögner.

Plötsligt är det inte ”Sverige” i allmänhet som agerade omoraliskt under kriget – utan socialdemokraterna, enligt SD. ”Sossarna” hjälpte exempelvis nazisterna i Tyskland ”att ta över Europa”, påstod SD i en uppmärksammad affischkampanj i maj 2019. SD:s kommunikationschef Joakim Wallerstein kommenterade affischeringen i tidningen Resumé:

– Sossarna har själva en dålig historia när det kommer till kopplingar med nazismen och med antisemitismen, men det är ingen som lyfter det i debatten. Det här är ett sätt för oss att försöka göra det. Det kan se lite spetsigt ut, men det är ett ärligt sätt från vår sida att försöka skapa debatt kring det här.

SD:s historieoffensiv nådde sitt crescendo valet 2018 via filmenEtt folk, ett parti – Socialdemokraternas historia. Då reagerade – till slut – åtta av Sveriges mest inflytelserika historiker via en debattartikel i Dagens Nyheter. De avfärdade SD-filmen som ren propaganda:

Den koppling som görs mellan socialdemokratisk och nazitysk politik saknar vetenskaplig grund och är alltså falsk. Filmen är full av denna typ av felaktigheter och vantolkningar som verkar uppsåtliga snarare än okunniga.

”Någonstans i Sverige”
Ur ”Någonstans i Sverige”. // Foto: Bo-Aje Mellin / SVT

Idag – 2023 – har vänsterprojektet mea culpa-Sverige svängt 180 grader och blivit allmän högeregendom. Det är intressant.

Utvecklingen visar att en förenklad tolkning av historien alltid är förenad med politiska konsekvenser. Mea culpa-berättelsen om Sveriges historia under andra världskriget har övertagits av SD, som slätar över sin egen historik genom att ljuga om sin främsta politiska fiende. Vilket är extra viktigt eftersom socialdemokratin – i verkligheten – var krigsårens mäktigaste och mest stridbara svenska antinazistiska rörelse.

Till saken hör att historikernas artikel i Dagens Nyheter 2018 visade sig helt verkningslös. I dag avgörs inte längre den svenska politiska striden på tidningarnas debattsidor. Den viktigaste bataljen sker i stället på sociala medier som Twitter, Facebook och Tiktok. Därav historikernas stora intresse i seminarierummet D 900 för Mikael Nilsson, som under Twitter-signaturen ”@ars_gravitatis” håller historievetenskapens banér högt – i rök, stridsbuller och damm.

Men den nutida akademiska diskussionen är betydligt bredare än enbart ilska angående politiserade lögner. Problemen med mea culpa-Sverige påverkar vetenskapens kärna i studierna av 1900-talets politiska historia.

Generationer av historiker har utbildats, doktorerat och gjort akademisk karriär i mea culpa-Sverige. Därmed drabbar den nya kritiken även framstående historiker som i sin forskning – ofta utan att ha reflekterat – använt förenklad skamretorik angående Sverige under andra världskriget.

En av flera historiker som reagerar är universitetslektor Pär Frohnert. Han forskar just nu om hur föreställningen om en överallt existerande svensk antisemitism under 1930-talet – på historikerspråk ”det antisemitiska bakgrundsbruset” – rutinmässigt återgetts av akademiker, trots att uppfattningen inte är helt sann (under 1930-talet existerade parallellt med antisemitismen även kraftfull antirasistisk aktivism). Frohnert säger:

– Det handlar om faktoider som spridits så ofta att de har blivit självklara. Sådana etablerade ”sanningar” är bekväma att använda för forskare eftersom de inte kräver dokumentation eller referenser. Men vad menas egentligen med dessa föreställningar? Vad hade de för grund i källmaterialet? Det specificeras enbart sällan.

Frohnert beskriver hur hans studenter på Stockholms universitet tolkar Sverige under andra världskriget:

– Det alltigenom negativa synsättet dominerar fullständigt bland studenterna. De har en färdig bild av mea culpa-Sverige med sig från grundskolan och gymnasiet. Studenterna blir upprörda om denna bild ifrågasätts.

Det goda förtjänar att minnas.

Frohnerts erfarenhet bekräftas av studier. Exempelvis har lektor Ingmarie Danielsson Malmros undersökt hur skolans läromedel beskriver Sverige under krigsåren. Böckerna nämner det förväntade, det vill säga ”rasbiologisk forskning, kritik mot svensk flyktingpolitik, inskränkningar i grundlagen och nazistiska strömningar”, skriver Malmros. Hon påpekar också att den fördömande tonen i böckerna hårdnar när nya redigerade upplagor utkommer. Exempelvis ändrade en lärobok meningen att Sverige ”tvingades gå med på att tyska förband och deras material transporterades på det svenska järnvägsnätet” i en senare upplaga till att Sverige ”gick med på att tyska förband …”. Ordet ”tvingades” hade strukits. Malmros sammanfattar sin studie med att ”Sverige inlemmas i en nazism-, Förintelse- och/eller rasismberättelse”.

Men verkligheten var betydligt mer komplex.

Javisst förekom vidrigheter, tyskvänlighet och moraliskt förkastliga beslut i svensk politik under mellankrigstiden och kriget. Men det existerade även mäktiga svenska kämpande demokrater, antinazister och ministrar som modigt trotsade Adolf Hitler. Men politiska initiativ som inte passar i mea culpa-mallen nämns sällan.

Därav reaktionen bland historiker. De vill bredda mea culpa-Sveriges historiesyn. Det mörka ska inte glömmas bort – men även det goda förtjänar att minnas. Författaren Ola Larsmo, starkt engagerad i frågor om andra världskriget och antisemitism, säger:

– Vi måste fram till en differentierad bild. Att Sverige var aktör under kriget är i dag självklart ur ett seriöst perspektiv, också vad gäller Förintelsen.

”Någonstans i Sverige”
Ur ”Någonstans i Sverige” // Foto: Bo-Aje Mellin / SVT

Samtidigt fortsätter mea culpa-Sverige att påverka nutiden. Ett exempel är neutralitetspolitiken. I decennier var Sveriges neutralitet en källa till nationalistisk stolthet. Men via mea culpa-Sverige förvandlades neutralitet till ”feghetens politik” (Malmros). År 2022 inträffade det som tidigare hade ansetts vara en omöjlighet:

Sverige beslutade att gå med i Nato.

Utan folkomröstning i frågan.

Denna svenska förändring innebär en fundamental omdaning av hela det europeiska säkerhetspolitiska systemet, där Sverige som jättelik neutral zon historiskt påverkat ett område som sträckt sig från Treriksröset ned till norra Tyskland, inklusive Östersjön.

Under andra världskriget möjliggjorde neutralitetspolitiken att Sverige blev en fristad för flyktingar – inte minst judar men även mängder av andra flyktinggrupper – samtidigt som krigförande stater kunde föra hemliga förhandlingar på svenskt territorium (gärna på Grand Hotel i Saltsjöbaden). Det var så Sverige säkerställde att Finland överlevde som självständig stat, exempelvis. Men dessa fördelar med neutralitetspolitiken gick upp i rök när mea culpa-Sverige blev den enda sanningen.

Frågan blir vad som kommer att hända framöver.

Önskedrömmen vore att svunna tiders glorifiering kunde sammansmälta med mea culpa-Sverige och bilda en syntes, där verklighetens historiska komplexitet får plats. Men ingenting tyder på att så sker – oavsett historikernas irritation över den pågående historieförfalskningen.

All historieskrivning handlar egentligen om nutiden.

Det vet vi.

Likväl har mig veterligt aldrig den svenska historikerkåren varit så ilsken som i dag. Det kanske betyder något, ändå?


Ur TIdningen Vi #8 2023.

Fler utvalda artiklar