Nu syns muslimer i alla delar av samhället

För 40 år sedan gav Vi ut ett temanummer om islam. Nu har vi bett tre skribenter att läsa de gamla artiklarna och beskriva hur synen på islam och muslimer har förändrats i Sverige. ”En uttalat antimuslimsk signalpolitik har blivit vanlig”, skriver Jan Hjärpe.

Hösten 1983 satsade Vi på ett särskilt temanummer om islam. Det var något nytt. På 1960- och 1970-talet ansågs sekularisering och modernitet ha fört ut religion i marginalen. En privatsak. Som maktfaktor i politiken och i samhällets ledning hörde den till det förgångna. Skeendena i den muslimska världen under 70-talet noterades nu som märkliga. Kunde religion ha politisk betydelse?

Monica Boëthius var ny som chefredaktör för Vi. I temanumret förklarar hon satsningen med hänvisning till händelserna i den muslimska världen, som att den libyska monarkin störtades och Muammar al-Gaddafi tog makten, inbördeskriget i Libanon, revolten mot Shahen i Iran som ledde till att Ayatollah Khomeini så småningom kunde överta makten och Sovjetunionens invasion av Afghanistan som ledde till att talibanerna blev en rörelse att räkna med, för att nämna några exempel.

I det här temanumret medverkar även jag. Det är lite spännande för mig som 80-åring i dag att se vad jag skrev som 40-åring.

En del inslag fungerar idag som tidsmarkörer: En ny bok presenteras, Umberto Ecos Rosens namn. I en notis nämns att Carin Mannheimer förbereder ett ”tv-drama om förort”, som blev tv-serien Svenska hjärtan.

Mycket av innehållet i temanumret från 1983 står sig fortfarande. Men mycket har hänt sedan dess.

Den 23 oktober 1983, några veckor efter att temanumret kommit ut, körde två lastbilar med sprängämnen in i den amerikanska marinkårsförläggningen och de franska fallskärmsjägarnas bas i Beirut. 241 döda i det ena attentatet, 58 i det andra. Ett nytt vapen, självmordsattentaten, hade visat sin effektivitet. De blev vanliga i terrorattacker. Ur religiös synpunkt var detta något nytt. Traditionellt har självmord setts som en svår synd. Men de som utförde dem hävdade nu att det inte var ”självmord” (intihar), utan ”självvalt martyrskap” (istishhad) och en väg till paradiset. Ett nytt vapen i militant islamistisk extremism var fött.

En annan utveckling: Det är påfallande i vilken grad kritiken av det patriarkala samhället blivit allt starkare i den muslimska världen. Kampen har intensifierats de senaste åren. Det har också utvecklats muslimsk feministteologi. En framställning om den muslimska världen idag kan inte undgå att behandla frågan om feministisk kamp mot patriarkala ordningar.

1987 framträdde Hizbollah som en organisation för missgynnade shiitiska grupper i Libanon. Samma år lärde vi oss ett nytt ord: al-intifada, ”resningen”; ett aktivt palestinskt motstånd mot ockupationsmakten Israel. Samma år bildades Hamas i Palestina, en rörelse inspirerad av Muslimska brödraskapet. Hizbollah och Hamas har bidragit till utvecklingen av politisk islamism, vilket förmodligen skulle ges utrymme i ett nutida temanummer om islam. De båda organisationernas betydelse har blivit tydlig genom de militära aktionerna mot Israel nu i oktober 2023. Det har ändrat bilden av maktförhållandena i Mellanöstern.

1989 var året för Rushdieaffären. Ayatollah Khomeini ansåg att Salman Rushdies roman Satansverserna var hädisk (han hade parodierat berättelser om profetens liv i skildringen av drömsekvenser) och gav ett utlåtande (fatwa) att författaren var värd döden. Effekten blev bestående och i augusti 2022 skadades Salman Rushdie allvarligt i en knivattack.

Under 1990-talet har islamistiska politiska partier haft vissa (men växlande) framgångar i parlamentsval i den muslimska världen. En genomgång av detta vore ett givet inslag i ett temanummer idag.

På Balkan ökade motsättningarna på 90-talet. Den gamla europeiska islam, den östeuropeiska, blev åter synlig. Den kom att spela roll i religionsdialog med kristna kyrkor och blev även ett stöd för nyanlända muslimer. Jugoslaviens upplösning följdes av inbördeskrig, vilket ledde till att Sverige tog emot många flyktingar från det krigsdrabbade landet. Efter Sovjetunionens upplösning 1991 framträdde en rad centralasiatiska stater som en del av den muslimska världen. I Kina kom en politik som försökte ”sinisera” den uiguriska muslimska befolkningen i Sinkiang (Östturkestan). Den muslimska världen har blivit större i vårt medvetande.

1990 invaderade Saddam Husseins Irak Kuwait. Saudiarabien vädjade till USA om hjälp. Den militära uppladdningen med icke-muslimska amerikanska trupper nära Mecka och Medina väckte anstöt. Då tillkom de jihadistiska rörelser som fick beteckningen ”Basen” (al-Qaida). Det blev ett samlingsnamn för militanta islamistiska grupper. De irakiska trupperna kördes bort från Kuwait, men Irak hölls under amerikansk och brittisk bevakning fram till det massiva anfallet 2003 då Saddam försvann. Den amerikanska politiken i Irak har därefter visat sig misslyckad. De interna motsättningarna tog över. Frågan om sunniter kontra shiiter har blivit politiskt viktig.

I Sverige har också mycket skett. Stockholms stad sålde den gamla elstationen vid Medborgarplatsen till Islamiska förbundet i Stockholm. Huset invigdes som moské år 2000, och kan kallas Sveriges nationalmoské. Den besöks av regeringsledamöter och av partiledare som vill föra fram sin politik. Det är en markering av att den muslimska närvaron är en del av det svenska samhället – en inte försumbar del av väljarkåren. En förändring sedan Vi:s temanummer kom ut. En utredning började 2008 om att få till stånd en svensk imamutbildning. Det finns nu på den muslimska folkhögskolan i Kista.

På det politiska fältet finns i dag partier och grupperingar med uttalat antimuslimsk agenda, som Sverigedemokraterna (Jimmie Åkesson kallade redan 2009 islam och islamisering för ”vårt största utländska hot sedan andra världskriget” i en debattartikel i Aftonbladet) och Alternativ för Sverige (”Naturligtvis skulle vår återvandring i huvudsak beröra muslimer”, sa partiledaren Gustav Kasselstrand i en intervju med Expo i maj 2022). Särskilt i sydsvenska kommuner har en uttalat antimuslimsk signalpolitik varit vanlig (vilket gett upphov till beteckningen ”Staffanstorperi” – Googla ordet!). Särskilt har huvudduken (hijab) blivit en kommunalpolitisk symbolfråga.

Attentaten den 11 september 2001 mot Pentagon och mot World Trade Center i New York förändrade vårt sätt att se på världen. Jihadism med terror som metod; en rad attentat också i Europa. Men de allra flesta dåden har ägt rum i den muslimska världen av jihadister i opposition till de maktägande. ”Kriget mot terrorn” ledde till att man i USA (och andra länder) inte såg sig bunden av att tillämpa de mänskliga rättigheter som FN slagit fast. Även tortyr kom att betraktas som legitimt.

I Danmark och Sverige har medvetna provokationer mot muslimer skapat olust och lett till protester. Jyllandspostens Muhammedkarikatyrer 2005, med en fortsättning i Lars Vilks rondellhundsteckning (som han uppgav skulle föreställa Muhammed). Detta liksom muslimmobbaren Rasmus Paludans (och hans imitatörers) koranbränningar 2022-2023.
Krigen på Balkan, i Irak, Iran, Syrien, liksom svälten i subsahariska Afrika har lett till flyktingströmmar, med en pik 2015. Till skillnad från arbetskraftsinvandringen på 1960- och 70-talen har flyktingarna av många kommit att ses som en belastning för samhället.

Men vi kan konstatera att människor med muslimsk bakgrund, såväl praktiserande som sekulära, finns i alla områden av samhällslivet: politik, kultur, idrott, affärsliv, förvaltning, industri, vård, skola och omsorg – och då förstås även i kriminaliteten.

Kanske är det den viktigaste förändringen i förhållande till temanumret 1983 – att nu syns muslimer i alla olika delar av samhället. Då handlade det om en ”främmande religion”. Ett temanummer idag skulle inte kunna bortse från islam som en del av livet i Sverige. Det syns i mataffärerna och i media. 15 000 deltagande i förmiddagsbönen vid Eid på Rosengårdsfältet i Malmö blir en nyhet i Sydsvenskan.