Ny bok sätter Palmespåret ”Christer A.” i fokus

I Den sista boken om mordet på Olof Palme skriver journalisten Jon Jordås om ett bortglömt spår i utredningen: ”Christer A.” Det blir något tunt, menar Jens Liljestrand.

Den sista boken om mordet på Olof Palme 
Fakta
Författare: Jon Jordås 
Förlag: Natur & Kultur

Socialdemokraten Daniel Suhonen har kallat jakten på Olof Palmes mördare för ”den stora postmoderna romanen om Sverige”. I mina ögon är det en bra sammanfattning av en organiskt växande historia utan kärna, utan logik, utan huvudperson och, framför allt, utan slut. Trots att utredningen pekade ut ”Skandiamannen” och därefter lades ner förblir mordet en vildvuxen ödetomt av paranoida fantasier mitt i den välkrattade svenska radhusidyllen, fritt fram för allsköns privatspanare att gå vilse i.

Det gör också att det känns nästan megalomaniskt – och i linje med den postmoderna genren – att såhär snart 40 år efter mordet ge ut en bok med titeln Den sista boken om mordet på Olof Palme. Men boken, skriven av journalisten Jon Jordås, är föredömligt koncis och rak i sitt fokus: ”Christer A.”, en person som förekom i utredningen och förhördes återkommande under 90-talet. Mannen var av intresse främst på grund av att han ägt en Magnumrevolver av samma typ och kaliber som använts vid mordet.

Jon Jordås visar pedagogiskt hur polisen borde ha agerat från början. Man borde ha prioriterat insamlandet av alla potentiella mordvapen, särskilt dem registrerade på personer boende i Stockholmsområdet. Man borde ha använt sig av de redan 1986 befintliga metoderna för gärningsmannaprofiler. I stället schabblades alltsammans, som vi vet, bort, först på Hans Holmérs kurdfantasier, sedan på försöken att få Christer Pettersson dömd. När en gärningsmannaprofil till slut gjordes 1993, efter att metoden visat sig framgångsrik med Lasermannen, visade den att mördaren var en ensam man med psykotiska drag, boende nära brottsplatsen, med låg inkomst och utan högre utbildning. 

Allt detta stämde in på Christer A. – en ensam och vad det verkar osocial individ med adress i Vasastan, vars enda intresse var vapen och tävlandet i skytteklubben. Särskilt intressant är att han åren efter mordet gärna rörde sig kring mordplatsen, även det ett mönster som rimmar med gärningsmannaprofilen.

Och framför allt: trots återkommande kallelser från polisen undvek ”Christer A.” att lämna in sin Magnum för provskjutning. När utredningen till slut kom i kontakt med honom 1994 – åtta (!) år efter mordet – hävdade han att han sålt den för kontanter till en okänd knarklangare vid Kungsträdgården.

Som läsare av en fackbok ställer jag ständigt frågan: ”Vad är det nya?” Problemet med Den sista boken om mordet på Olof Palme är att jag blir osäker på svaret. Bokförlaget presenterar den som ”en kort och kraftfull sammanfattning av tusentals sidor ur Palme-utredningen, med fokus på en tidigare nästan helt okänd person”. Men ”Christer A.” är knappast okänd, tvärtom är han mycket omskriven, bland annat i boken Palmes morder (2012) av den danska journalisten Paul Smith (vars namn nämns i Jordås efterord).

Därmed blir det hela i mina ögon lite tunt, inte minst med tanke på den provocerande på gränsen till oseriösa titeln. Men också, liksom så ofta i postmodernismen, förbryllande, frustrerande och fängslande.

Läs Peter Fröberg Idlings essä om litteraturen kring Palmemordet:

Författare fortsätter lockas av Palmemordet