Och tiden bara går

  • 9 jul 2022
  • 14 min

// Foto: PxHere

Och tiden bara går
Helena von Zweigbergk

// Foto: PxHere

Lyssna på artikeln

Barnen har flyttat hemifrån och nu är det bara hon och Jan. ”De har väldigt mycket tid om dagarna och ganska lite tid i det långa loppet”, skriver Helena von Zweigbergk.

Den här novellen publicerades ursprungligen i tidningen Vi 2013.


Vad är det som händer?

Maria ställer ifrån sig den vita pelargonian inne på Handelsträdgården.

Och varför just nu?

Impulsen kommer som från ingenstans med budskap om vad hon allra helst vill göra. Sjunka ihop i en av de stilmedvetna korgstolarna och gråta.

Men från ingenstans är alltid någonstans när man vill gråta. Även om någonstans kan vara en enda röra eller ett förvirrande töcken.

Under bilresan dit hade hon pratat i uppskruvad ton och låtit så förväntansfull att hon själv gick på det. Det var hon som hade tjatat sig till det gemensamma besöket på handelsträdgården och därför upplevde hon sig som ansvarig för att stämningen var god.

Eller huvudansvarig. Efter nästan trettio år som gifta är de nu som smidiga byråkrater i fördelandet av allt från skuldhantering till vem som ska agera trivselmotor. Båda gör sin del, medvetna om att man är två om det. De är så överens att alla konflikter som eventuellt seglar upp snabbt bedarrar under förståndighetens press. Numera ser de ordlöst på varandra och tänker uppgivna tankar som att nu blev det så där igen eller nu har vi valt att ha det så här, nu väljer vi bort det.

Båda har följaktligen ansvar för stämningen. Maria en aning mer när idén kom från henne. Det är en annan oskriven regel. Den med förslaget har enaningen större ansvar för att idén genomförs under trevliga former.

Hon har längtat hit i flera dagar. Handelsträdgården där hopp om livskvalitet prunkar ihop med knoppar och plantor. Där allt strävar efter förfining och kvalitet, allt är naturligt och där naturligt är bara gott. De är på landstället, det är tidig vår och Jan landar i sin nya tillvaro som pensionär och de har inga barn hemma eller med sig på landet längre.

Det är de två och de har väldigt mycket tid om dagarna och ganska lite tid i det långa loppet. Och när Maria stödjer sig med ena handen på korgstolen och drar fingrarna genom håret med den andra, letar hon efter bilder, ledtrådar eller anledningar till sitt akuta gråtbehov.

Växthuset är av det medvetna slaget, de säljer också hemgjord müsli och doftljus utan kemiska tillsatser. Maria är svag för den sortens klädsamma medvetenhet. Jan lufsar omkring med misstänksam min, han däremot tycker det är tillgjort och dyrt.

De ska köpa ett körsbärsträd, det är uppdraget i dag. Ett körsbärsträd som ska planteras på tomten och som förväntas ge frukt om kanske två, tre år.

Och där har vi det!

Maria rätar på ryggen, för nu vet hon. Det var när de pratade om körsbärsträdets tillväxt. Hur lång tid det tog. Att träd är långsamma. Jan tröttnade på hennes utläggningar om hur många år det skulle ta innan det blev riktigt stort.

Det blir som det blir, sa han. Spelar roll om hundra år, och i ett bistert tonläge.

Det är förstås en barnslig sak att säga, eller så säger väl inte ens barn nu för tiden. Det var möjligen något Jan och hon kunde ha sagt när de var i tonåren, och de vill framstå som tuffa genom att låtsas vara allmänt likgiltiga.

Men att Jan sa så nu. Och i det tonfallet. Liksom torrt och sprött, som om förhoppningar och framåtanda redan torkat ut och smådött. Krukväxten i hörnet som alla glömt.

Maria går fram till Jan, och säger att hon tror att körsbärsträden finns lite längre bort, ute på gården och att han kan vänta i bilen om han är trött på att leta. Han höjer snabbt på ögonbrynen, vilket hon tolkar som jamen då gör jag det, och sedan går han därifrån.

Det är något de föser mellan sig, men vad? Spelar roll. Gör ingenting det längre?

Tidigare i veckan, när de precis hade kommit till landstället och börjat värma bort fukten och flytta in med ljud och belysning som jagade ut det grå dunklet som härskade i huset när de inte var där, kom hon att tänka på något. De hade druckit vin på kvällen och gnidit sina näsor och skojat om att tippen fortfarande var frusen efter den långa promenaden innan.

Medan hon nöp i sin näsa tänkte hon ”kropp” och berättade för Jan att hon mindes något som hennes vän Kerstin hade sagt. Att sextiofem år efter att man har dött, finns det ingen som kan ha ett levande minne kvar av en längre. Då är man borta för alltid.

Jag trodde man försvann tidigare än så, svarade Jan. Det där var en tramsig sak att säga. När det är över är det över.

Och Maria drog efter andan för att protestera, inte vara så krass nu, minnet lever ju kvar i barnen, så är det ju, men …

Hon sa aldrig någonting, inte om det. Hon frågade om han ville ha kaffe fast det var sent och det spred sig en tankfull tystnad mellan dem.

Maria hade aldrig tänkt på att det finns olika sorters körsbärsträd. Hon såg sig om efter Jan, men nu fanns han inte där, och hon bestämde sig för ett som förhoppningsvis skulle ge mörka små moreller. Om hundra år. Eller sextiofem.

När hon kommer ut med trädet, öppnar Jan bakluckan utan att säga något. Utan att förhöra sig om hur det gått eller vilken sort hon valt. Förmodligen vet han inte heller att det kan vara olika.

De kör därifrån. Maria berättar om hur de ska gå tillväga när de ska gräva ner det. Med trots i rösten säger hon att de kommer få se framtida barnbarn plocka från trädet. Hon läser högt från ett papper hon har printat ut efter att ha googlat ”att plantera körsbärsträd” och de är överens om hur de ska göra och var trädet ska stå.

Väl framme vet de precis vad de ska göra och inga ord behövs. Jan hämtar spaden och Maria sätter på kaffe och klappar katten som kommer fram och stryker sig mot hennes ben. Hon ser genom fönstret hur han pressar ner spadbladet med stöveln, hur den pressas ner i myllan, ner i jorden, upp ur jorden. Kretsgångens obeveklighet.

Maria försöker skingra dysterheten som sänkt sig som ett tunt dis över hennes dag. Tänka på barnbarn, glada knubbiga fingrar som sträcker sig efter morellerna, hur hon står intill och hjälper dem med höga grenar. Vilken stor stund det kommer att vara.

Eller? Plötsligt slår det henne, att det som borde vara stora stunder aldrig riktigt landar i hennes sinne eller uttryck som just stora stunder. Plötsligt har man sett barnen växa upp, märkliga sammanträffanden paraderar genom livet, barn gör märkvärdigheter, vuxna gör konstigheter och då och då får man tillfälle att säga att livet ändå överträffar dikten. Saker bara händer och det är sällan hon verkligen, från sitt allra djupaste, begrundat, som exempel, att barnkroppar förvandlas till vuxna och vuxna kroppar säckar ihop och grånar och skrynklas, hur märkligt det egentligen är när det händer, men…

Stort och konstigt och obönhörligt och ingenting man ens kan säga något om.

Vad landar som stort? Jan och hon har levt ihop i trettio år och när de nu går här, sida vid sida är det kanske storheten i det de inte riktigt kan hantera. Eller att det blev något som bara pågick. Spelar roll. Vad spelar roll?

Maria går ut i trädgården. Mössan har kanat ner i pannan på Jan när han reser sig upp från grävandet. Hon går fram till honom och stryker mössan från pannan på honom.

Nu är den i jorden, säger han och tar själv av sig mössan och kliar sig i nacken. Nu får vi hoppas att den tar sig.

Trädet ser ut som en tunn pinne med några små ledsna blad på, och ynkligheten i det får det återigen att stocka sig i bröstet på Maria. Vad är det med henne i dag?

Hoppas du det? frågar Maria. Hoppas du verkligen att den tar sig?

Jan svarar inte, utan ger henne ett kort vaksamt ögonkast. Han trampar med ena stöveln för att platta till jorden lite extra.

Maria nyper tag i ett av trädplantans blad.

Jag vet inte vad det är med mig i dag, jag bara …

Tårarna bränner plötsligt till i ögonen. Hon lossar spaden ur Jans hand och kryper in i hans famn. Letar in händerna under jackan, trycker sig intill honom och anar puls och hjärtslag under den tunna ylletröjan.

Han svarar först med stelhet, hennes fråga var konstig, hon beter sig konstigt, men ganska snart håller han om henne. Efter en stund går de in i huset, med armarna om varandra.

Maria har torkat sina tårar och snutit sig och lägger ner rösten en aning, visar behärskning.

Förlåt.
För vad?

Jan häller upp kaffe i två muggar och ger henne den ena.

Det är bara något med allting. Jag vet inte. När du sa här om dagen det där om hundra år. Vad som spelar roll. Vad spelar något för roll?

Vad menar du? Så där i största allmänhet?

Ibland kan det verka som om du inte tycker att någonting spelar någon större roll. Vi bara finns här, vi blir gamla, vi dricker vårt kaffe och vi planterar ett träd. Vi bara gör saker och tiden går och …

Jan svarar inte, utan rotar i skåpet och Maria säger ”andra hyllan”, eftersom de känner varandras längtan och hon vet att han vill hitta en kakförpackning.

Äsch, det låter bara dumt, säger Maria och tar emot några pepparkakor som Jan sträcker henne. Jag vet inte ens själv vad jag menar.

Jag tror att trädet kommer ta sig, säger Jan. Och gör det inte det, spelar det ingen roll. Sådant spelar ju ingen roll.

Men säg inte så där.

Tårarnas brännande närvaro igen.

Men vad gör det för skillnad? Du pratar om barnbarnen, fortsätter Jan, men då är det ju dem du tänker på och trädet är ju bara sånt vi håller på med, det har du rätt i.

Det låter som om det inte är någon mening i det vi håller på med, när du säger så där. Som att vi i alla fall bara ska, ja, som om allt bara går vidare och ingenting …

Jan tar henne om axeln och föser henne mot fönstret. Pekar mot trädplantan som står och ser darrig ut i deras trädgård.

Vad ser du?

Plantan. Den ser så tanig ut. Tänk om den vissnar, vad sorgligt det blir.

Det glömmer vi snart. Men vad känner du nu?

Det säger jag ju. Jag blir orolig att den vissnar.

Känner du inte det här?

Jan trycker till med handen om hennes axel, som för att påminna henne om att han håller om henne. Och hon tar tag i hans hand och de blir stående så en bra stund. Plantans små taniga löv fladdrar i vinden. Plötsligt är oron borta.

Fler utvalda artiklar