I Erik Andersson dystopiska Allt är förbjudet har svenskarna valt att företrädas av en envåldshärskare. Jens Liljestrand kämpar med en kort roman som han tycker känns ofärdig.

Demokratin i världen befinner sig sedan åtskilliga år i kräftgång. Enligt exempelvis den brittiska tidningen The Economist bor idag enbart 6,6 procent av världens befolkning i något av de länder – 26 till antalet – som kan klassas som fullvärdiga demokratier, efter att stora länder som Sydkorea, Brasilien och USA på sistone har halkat ner i kategorin ”flawed democracies”.

Erik Anderssons roman kommer ut den 8 augusti.

Denna närmast ofattbara katastrof, att ett medeltida mörker av tyranni, kvasidiktatur eller haltande halvdemokrati är på väg att sänka sig över mänskligheten trots civilisationens alla landvinningar, är märkligt frånvarande i debatten, liksom i kulturen. Det gör mig initialt välvilligt inställd till en bok som Erik Anderssons Allt är förbjudet, som skildrar ett framtida Sverige där folket röstar tillbaka enväldet och samlar makten hos en (ej namngiven) kungagestalt, med rätt att styra landet efter behag.

Rösten tillhör en tjänsteman på inrikesdepartementet som utan större åthävor, närmast lojt nedtecknar den nya tiden. Kungen framstår inte som en särskilt elak gestalt, snarare en fnoskig, nördig typ som mest intresserar sig för att lagstifta bort sommartid och reglera vilket nummer som fotbollsspelarna ska ha på sina tröjor. Brutaliteten, i den mån den förekommer, märks bara som ett bakgrundsmuller, oroligheter längs Norrlandskusten som eventuellt kräver militära insatser.

Eller läser jag boken fel? I undertexten går det att skönja konturerna av ett slags Pol Pot-regim som vill tvinga ut storstadsbefolkningen på landet:

”De måste först förbinda sig att flytta dit med sitt pick och pack, och de får ta de jobb som erbjuds, det vill säga i det omstrukturerade jordbruket samt kanske i undantagsfall som medhjälpare i någon lanthandel eller brädgård.”

Finns det ett våld som inte uttalas i de byråkratiska svängningarna här, en sadism eller blodtörst som berättarrösten sopar under mattan? ”Nu gäller det att producera mat”, fastslår rösten lakoniskt och betonar, i en formulering som för tankarna till Nordkorea eller Sovjetunionen: ”Staten är en butter och ohövlig herre bakom en lucka.”

Jag vet inte, och mitt problem med boken är att inte heller Erik Andersson tycks veta. Boken känns ofärdig, som om författaren har satt sig ner och skrivit ut en osmält dagdröm om ett Sverige som monarkistisk diktatur utan att först låta den passera den del av hjärnan som redigerar, strukturerar och sovrar.

Det är en i dubbel bemärkelse nätt volym på omkring 150 glesa sidor, med ett naivistiskt, lättsamt språk som känns mer Mio, min Mio än 1984. Som satir fungerar det halvdant, som en – lite onödig – påminnelse om hur snabbt det bisarra och orimliga blir vardag, ty det ”som känns ovant i början kommer snart att vara hur naturligt som helst.”

Men som helhet är det en bagatell med oklart ärende, lekfull och övertydlig på ett sätt som påminner om exempelvis Vilhelm Mobergs Det gamla riket, tyvärr en av hans sämsta böcker. Allt är förbjudet är i all sin originalitet en besvikelse.

Läs fler recensioner:

Vincenzo Latronicos ”Perfektion” skildrar ett svunnet hipsterliv

Forsters ”En färd till Indien” är en profetisk roman