Ofelia, Norén och jag

Rollfiguren Ofelia var för mig obegriplig i de versioner jag hade sett på film och teater. Hon hade tolkats som en naiv oskuld som blir galen av olycklig kärlek, sätter blommor i håret och dränker sig.

Som ett leende litet barn vinkar hon av sin bror; att han precis har sagt att Hamlet bara vill åt hennes oskuld och att hon ska betänka sin ära verkar aldrig påverka henne. Att pappan hotar att låsa in henne och säger: Jag har en dotter – har, för hon är min, är inte heller något som Ofelia verkar ta illa vid sig av – utan hon blir galen, enbart av kärleken till Hamlet.

Om någon skulle be mig spela en så hopplös töntig roll så skulle jag självklart tacka nej!

Sedan frågar Lars Norén.

Och när jag då på riktigt läser vad Shakespeare faktiskt skrev, så är texten till min förvåning begriplig och något helt annat än jag trott tidigare. Hon lever i stränga hemförhållanden där hennes pappa och bror bestämmer över henne och ska se till att hon är oskuld tills hon gifts bort; något annat vore katastrof och hon skulle stötas ut av samhället. Det är därför Ofelia inte ”bara” är kär – utan om Hamlet dumpar henne riskerar hon precis allt.