Den här artikeln är inte gratis.
Du får läsa eller lyssna eftersom LO KAUPPI är medlem och har delat den med dig.
Ofelia, Norén och jag
Lyssna på artikeln
Rollfiguren Ofelia var för mig obegriplig i de versioner jag hade sett på film och teater. Hon hade tolkats som en naiv oskuld som blir galen av olycklig kärlek, sätter blommor i håret och dränker sig.
Som ett leende litet barn vinkar hon av sin bror; att han precis har sagt att Hamlet bara vill åt hennes oskuld och att hon ska betänka sin ära verkar aldrig påverka henne. Att pappan hotar att låsa in henne och säger: Jag har en dotter – har, för hon är min, är inte heller något som Ofelia verkar ta illa vid sig av – utan hon blir galen, enbart av kärleken till Hamlet.
Om någon skulle be mig spela en så hopplös töntig roll så skulle jag självklart tacka nej!
Sedan frågar Lars Norén.
Och när jag då på riktigt läser vad Shakespeare faktiskt skrev, så är texten till min förvåning begriplig och något helt annat än jag trott tidigare. Hon lever i stränga hemförhållanden där hennes pappa och bror bestämmer över henne och ska se till att hon är oskuld tills hon gifts bort; något annat vore katastrof och hon skulle stötas ut av samhället. Det är därför Ofelia inte ”bara” är kär – utan om Hamlet dumpar henne riskerar hon precis allt.
Kan vi prova att jag slänger mig in i väggen?
När vi kommer in i handlingen är de redan ett par (och i det inkluderar jag sex). Shakespeare måste ju också ha tänkt så, varför skulle allt detta prat om att hon måste vara jungfru annars skrivas in? Det är ju det som skapar den tickande bomb som Ofelia är – trots att hon står där tyst. Men för att få publiken att förstå det, med hela bagaget av tidigare tolkningar, så behövde jag få in en sexscen precis i början. Nervös av tidigare erfarenheter av regissörer försökte jag ladda för hur jag skulle närma mig Lars med mina idéer. Varför måste jag vara så jobbig?
”Lars, jag tror att nyckeln ligger i att de redan har knullat innan pjäsen börjar. Kan vi lägga till typ att de har sex första scenen?”
”Lars, är det okej att jag repar med hel, ansiktstäckande burka i scenerna i offentligheten, för jag måste förstå varför hon är helt tyst då?”
”Lars, jag drömde att Ofelia var en fågel som störtade in i en fönsterruta om och om igen, kan vi prova att jag slänger mig in i väggen?”
”Ja, det måste vi prova, Lo”, svarade Lars med ett varmt intresserat leende.
Han blev aldrig hotad av mina idéer, utan använde sig av dem, inte bara av mina utan av hela ensemblens. Lars sökte alltid sanningen i stunden, oavsett vad det kostade.
Människan Lars Norén har lämnat oss men hans dramatik, lyrik, litteratur gör honom odödlig – och jag kommer alltid minnas honom som en känslig, orädd och mycket intelligent regissör.