Ola Larsmo: Vilka ingår egentligen i den där kultureliten?

Norrköpings moderata kommunalråd ställer undersköterskor och ensamstående föräldrar mot en ”bortskämd kulturelit”. Författaren Ola Larsmo undrar vilka som ingår i den där kultureliten. Är det alla som lyssnar på klassisk musik? De som läser böcker eller de som skriver böckerna? Eller allihop?

Jag tänker ibland på en scen ur den brittisk-irländska filmen Timmarna med Rita från 1983. Jag har inte sett om den och vet inte hur den klarat gnagandet av tidens tand, men som nästan alla brittiska komedier handlar den om klass. Om Rita (spelad av Julie Walters) som vill förändra sitt liv och tar en kurs i litteraturhistoria på Open University (ungefär Folkuniversitet) för den alkoholiserade professorn Frank. Filmen driver hårt med både medelklass och arbetarklass: nästan alla huvudpersoner är rena karikatyrer. Ritas arbetarmake roar sig med att slå ned mellanväggar hemma med sin slägga och medelklassprofessorn och hans vänner piffar till sina tråkiga liv med årgångsviner och lite otrohet. Rita förändras, förstås, och hennes man blir alltmer frustrerad: varför duger inte ditt liv som det är? Så han eldar upp hennes Brontë-romaner på bakgården.

Men den scen som fastnat utspelar sig på puben, där alla sjunger med i slagdängan på jukeboxen. Och Ritas mor börjar gråta. När hon frågar varför svarar mamman: ”There must be better songs to sing”.

Många ”klassresenärer” i Sverige – och jag är en av dem – tror att det är lite ovanligt med den bakgrunden. I själva verket är det tvärtom en mycket vanlig erfarenhet. Nittonhundratalet gav oss den möjligheten, och många föräldrar knuffade sina barn framför sig. När jag som tonåring frågade mina föräldrar varför de ville att jag skulle gå på universitetet var svaret att de inte fått eller kunnat. Sex års folkskola räckte inte. I bokhyllan stod böckerna från Svalans bokklubb prydligt uppradade.

Ett verktyg i denna förflyttning var kulturen. Där är det lätt att känna igen sig i Rita: man vill ha tillgång till något mer. Det är inte bara bättre sånger att sjunga som det handlar om – utan om en verktygslåda med begrepp och redskap för att förstå och dyrka upp världen och sig själv. Liksom tillgång till vad Tegnér kallade ”Det Sköna”.

”Folkbildning” är ett ord som för en del kanske leder tankarna till gamla gymnastikprogram på svartvit TV. Men för de generationer som började vandringen ut ur 1800-talets klassamhälle var det ofta ett bräckjärn och en kofot. Det var ingen slump att alla dessa folkrörelse- och fackföreningsmöten inleddes med diktläsning. Hit med verktygen, världen ska bli större! Det var inte heller ett renodlat vänsterprojekt att ge alla tillgång till kulturella uttryck. Idag talar svenska moderater tyst om sin pionjär Valfrid Palmgren (1877-1967) som slogs som en varg för allas rätt till offentligt finansierade bibliotek. För henne handlade det om möjligheten att bli medborgare istället för undersåte, vilket konservativa av hennes ull tyckte var något bra.

Dublins turistbyrå vill idag inte vara utan Joyces Ulysses.

Det är därför som det väcker ren ilska, hos mig med, när Norrköpings moderata kommunalråd Sophia Jarl avfärdar offentligt finansierade kultursatsningar som något olönsamt och när hon kallar musiker, författare och konstnärer för ”bortskämd kulturelit”. Hennes gamla partikamrat Palmgren hade nog haft en del att säga om hennes ordval. Men framförallt hör jag en önskan om att stänga dörrar som folkbildningssatsningarna en gång sparkat upp. Jarls retorik, där hon ställer undersköterskor och ensamstående föräldrar mot ”bortskämd kulturelit” (de hör tydligen inte alls dit) talar sitt tydliga språk. Kritik mot nedskärningar av en gemensamt tillgänglig kultur beskriver hon i Expressen (23/8) som att ”nu kraftsamlar kultureliten för att behålla sina privilegier”. Det är ett så bekvämt begrepp det där, ”kultureliten” – det behöver aldrig avgränsas. Är det alla som lyssnar på klassisk musik? De som läser böcker? De som skriver böckerna, eller de som spelar ett instrument på professionell nivå? Eller allihop? Uppenbarligen är det så att de som ägnar sig åt sådant snyltar på de gemensamma resurserna. Alltså motsatsen till att bidra till detta gemensamma.

Man skulle tvärtom kunna säga att konsten, ”finkulturen”, är den plats där samhället talar med sig självt. Allt som sägs där är inte av värde. Alla behöver inte intressera sig för det. Men när tiden gått kan vi se att det var bland sådana uttryck, av sin samtid ibland uppfattade som exklusiva eller rentav konstiga som nya tankar om människan, livet och samhället tog form. Ibland hånat, ibland uppskattat. Men vilka ska då ha tillgång till de redskapen, de orden, de synsätten? Kulturpolitiken har under åtminstone sjuttio år eller så svarat: alla. Därför att man inte i förväg vet vem som behöver dem och när. Och Dublins turistbyrå vill idag inte vara utan Joyces Ulysses.

Stephen King, en annan klassresenär, skriver fint om detta i sin bok Att skriva. Han använder just bilden av en verktygslåda, närmare bestämt hans morfar snickarens. Den var enorm och svår att släpa omkring. Men när morfadern dog hittade familjen något intressant i den: ett originaltryck av 1800-tals-konstnären Winslow Homer, som morfadern någon gång fått istället för betalning och inte haft hjärta att sälja, även om det inbringat en nätt summa. Han valde att spara det, på det finaste ställe han visste och där det alltid rådde exemplarisk ordning.