Tänk om tavlan kunde få liv, om karaktärerna på duken kunde berätta sin historia. Vad skulle de säga då? Kanske något helt annat än det vi föreställt oss. Pontus Dahlman hör träd viska om livet och döden.

Vi är träden som målades av han som brann. Allén som skapades av han som sa sig bära den största inre elden i detta land. Det sägs att vi som motiv möjligen hämtats någonstans i Kungliga Djurgårdens till parker tuktade trakt. Nå, det gör oss detsamma, det viktiga är att vi äntligen får komma till tals.

Ni rotlösa tvåbeningar får förresten ursäkta vår ålderdomliga diktion. Räknat från vår födelse som konstverk är vi ju för f-n hundraarton år.

Men först, oss emellan, det här med Herr August Strindbergs måleri. Det är alltså han som skapat oss med oljefärger och palettkniv. En helt självuppfylld typ, brukar det hävdas. Och visst, om ni ställer er en bit ifrån tavlan kan ni kanske ana hans ansikte med ögonhålor, näsa och mun, bildad av de mörkare partierna i den gråsvarta ovädershimlen över oss. Det sägs att han när han lade pennan åt sidan och provade att måla för första gången och ”trollade fram” sina motiv, blev ”outsägligt lycklig, som om han ätit haschisch”.

Jösses, säger vi.