Om konsten kunde tala: Fylleslag och farsot

Tänk om tavlan kunde få liv, om karaktärerna på duken kunde berätta sin historia. Vad skulle de säga då? Kanske något helt annat än det vi föreställt oss.
Nanna Olasdotter Hallberg hamnar på efterfest i Hieronymus Boschs tavla och hyllar vänskapen.

Det var en klassisk efterfest i ännu ett farsotsdrabbat Romarrike. Medan de flesta av bygdens grannar isolerat sig i karantän för att undvika smittkopporna, hade vi härjat på nästan värre än vanligt. Vi kallade oss de fyras gäng och hade varit vapendragare genom olika rejv och alkoholrelaterade sammankomster sedan det senaste utbrottet.

Just den här morgonen började precis som vanligt, efter en lång blöt natt satte vi oss bakom Foliehattens uthus för att varva ner med några karaffer vin och en burk krossade Ritalin-tabletter. Som vanligt pågick glada upptåg i goda vänners lag. Foliehatten hade letat fram rakapparaten för att bättra på min kala fläck. En frisyr han menade inte bara var sexig utan även respektingivande.

Nunnan övade på en förfinad hållning att kråma sig med inför nästa möte med pojkvännen Gud, samtidigt som hon busringde olika åderlåtningskliniker. Och munken! Ah, han var som alltid berusad bortom sina sinnens fulla bruk och omöjlig att få ett vettigt ord ifrån.

När jag satt där och blickade ut över Galliens slätter slog rädslan för döden ner som ett getingbo i mitt tunikabeklädda bröst. Jag började tänka på små små varfyllda blåsor och på hur sjukdomen i värsta fall letade sig ner genom luftvägar och lungor för att strypa till. Jag överväldigades av dödens mörker, som enligt vissa befaras vara evigt.

Jag såg på Nunnan. Hon som jag en gång i tiden trodde var mitt livs stora kärlek och som nu, med livskraft och vitalitet, utförde sina simpla pranks med en ängels belåtenhet.

Jag kände raspandet från Foliehattens rakning mot hjässan. Han som alltid varit den kreativa konstnären utan penslar och duk. Oberörd av dom illasinnade ryktena som florerade kring hans person nere på byn. Sen hörde jag munkens osammanhängande svammel. Större drummel till infantil usling får man leta efter. Men något i hans enfaldiga uppenbarelse hade ändå hamrats in i hjärtegropen och jag kunde inte bättre än att älska honom.

Äsch, döden fick komma. Döden fick gå. Men att supa sig redlös med vänner, låt det bestå.

Hieronymus Bosch tavla The Extraction of the Stone of Madness målades någon gång mellan 1475-1480. Den finns att beskåda på Pradomuseet i Madrid.