Om konsten kunde tala: Hitlers köksdrömmar

Tänk om tavlan kunde få liv, om karaktärerna på duken kunde berätta sin historia. Vad skulle de säga då? Kanske något helt annat än det vi föreställt oss. Måns Wadensjö hör en krigets man yppa sina drömmar i fel sammanhang.

Mellan fyra ögon sade mig Heinz senare att det var det pinsammaste han någonsin varit med om. Han är överkänslig, och det sade jag till honom, men – han hade ju också rätt. Efter att jag slutat tala blev det helt tyst. Ett par av dem log och försökte möta min blick, andra lät bara ögonen glida ut över kullarna. Heinz, någonstans i utkanten av klungan som alltid, sparkade på ett gruskorn med sin stövelspets.

”Åh”, ropade jag med nästan desperat röst ut mot vidderna, ”om jag inte kan få frihet, ge mig då i alla fall en ny plats att tjäna på!” Det är Charlotte Brontë, eller nästan i alla fall. Det trodde du kanske inte om mig? Det gjorde inte mina generaler heller – de förstod inte vad jag sade, och fast de efteråt låtsades som om ingenting hade hänt, kunde de aldrig förlåta mig för det.

De kunde inte få in i sina huvuden att ”härska” bara är den andra sidan av att ”tjäna”, och att den som jagar efter det ena eller andra kommer att byta sorg mot sorg, lust mot lust och fruktan mot fruktan som om de hade varit växelmynt. De visste inte att alla människor i hemlighet längtar efter en och samma sak: Efter ett måttanpassat kök i en lägenhet söder om stan, där varje sak ligger på sin rätta plats. Den som bara har det, har en plats han kan rubba världen ifrån.

För min del blev det aldrig så, och det är ingenting jag sörjer över nu. Men ibland kan det ändå hända att jag promenerar genom Stureby en vinterkväll, när lamporna har släckts och ljusslingorna har tänts, och längtar in i lägenheterna där. Kanske firar de något, och genom deras fönster strålar värme. Jag står och tittar på dem en stund, men sedan går jag vidare igen. Jag knackar aldrig på, för fast vi längtar efter samma sak är jag aldrig helt säker på om vi har någonting att säga till varann. Det finns inget som är svårare – och kanske inte heller mer riskabelt – än att tala om sina drömmar, och försöka ge dem en fast form.

Dick Bengtssons målning Hitler och Drömköket från 1973 är drömsk och kuslig på en och samma gång, och har ibland tolkats som en kritik av det svenska folkhemsbygget. Men tänk om det är drömmaren, och inte drömmen, som står i tavlans mitt? Den finns på Moderna Museet i Stockholm.