Omöjligt uppdrag? Kulturministrarna om sina största misslyckanden

Kulturministerposten är en av regeringens mest utsatta. I dag kanske mer än någonsin, när kulturens roll och finansiering ifrågasätts. Vi har träffat fyra tidigare kulturministrar som berättar om utskällningar, utställningar och sin tid i heta stolen.

Margot Wallström: ”Det svåraste uppdrag jag åtagit mig”

”Kulturpolitiken känns andefattig, inte minst uttrycket ”armlängds avstånd” som använts en längre tid, oavsett politisk färg. Vad betyder det? Ingenting! Möjligen säger det att kulturpolitik inte har någon roll att spela. En kulturminister borde förstås uttrycka sig på ett sånt sätt att alla förstår hur viktig kulturen är. Sen fattar väl vem som helst att en minister på den posten inte kan klampa in och säga: ”Just den här sortens kultur ska du gilla.” Jag tycker att en del verkar sakna plan. Man kan inte göra någonting över huvud taget utan en egen agenda, en tydlig position. Vilka frågor ska man driva och därmed också bära ansvar för? Vid nästa val ska man testas mot de löften man utfäste när man tillträdde. Det är ju så det måste fungera, alltså att man vill något mer än att hålla detta idiotiska ”armlängds avstånd”?

Kulturministerposten är det svåraste uppdrag jag åtagit mig – och jag kan med säkerhet säga att jag inte lyckades fullt ut med jobbet. Samtidigt har jag aldrig känt mig så hedrad som när jag fick frågan. Det har med min barndom att göra. Jag hade inte varit på teater förrän en lärare i skolan ordnade buss till Luleå så att vi elever fick se I väntan på Godot, av alla pjäser. Ingen fattade ett dugg förstås men att kliva in i salongen var som att öppna en dörr till en helt okänd värld. Så var det för mig och så är det fortfarande för många barn och ungdomar i Sverige. De får aldrig chansen att öppna den där dörren – till teater, böcker, musik, dans, konst, film. Därför måste kulturpolitikens absolut viktigaste uppdrag vara att se till att barn och unga får tillgång till kultur. Det är där allt börjar.

När jag blev chef på Kulturdepartementet försökte jag genast formulera en handlingsplan eftersom en av de första frågorna jag skulle få förstås var: ”Vad är kultur för dig?”  Det resulterade i tre M: Minne, alltså vad människor tillsammans har skapat som gjort oss till dem vi är. Makt, för att med hjälp av kulturens alla uttrycksmedel får du en roll och en röst. Och slutligen, människa. Kulturen kan hjälpa oss att beskriva hur en melodi kan få oss att gråta eller skratta, beröra det djupaste i oss människor. Idag finns ytterligare ett M och det är faktiskt money. Kultur kan bidra till tillväxt.

Jag hade nog en ganska idealiserad bild av kulturvärlden när jag tillträdde – och kanske lite för galna idéer. Bland annat inrättade jag mitt kontor i Värmland i stället för Stockholm och jag införde egna kulturrådgivare. Kulturvärlden då var ganska liten, det fanns en elit som var van att bli tillfrågad, som ofta sprang på departementet. Jag valde i stället ut några människor som – oavlönade – skulle guida mig i de delar av kulturvärlden som inte alltid fick så stort utrymme. Barnkultur och dans bland annat. Det blev ett himla liv. Bland annat minns jag ett samtal från Jan Myrdal, ivrigt påhejad av hustrun Gun Kessle i bakgrunden. Myrdal, som hade haft en del att säga till om, skrek bland annat att Kulturdepartementet hade blivit ett bögdepartement. Jag hade fört rådgivande samtal med skådespelaren Rikard Wolff och det gillade inte Myrdal. Jag trodde, kanske naivt, att kultursektorn skulle stå mer enad, att en keramiker i glesbygden och kultureliten i storstäderna gemensamt skulle slåss för bättre villkor för alla kulturutövare. Men jag upplevde det snarare som att man var beredd att hugga varandra i ryggen. 1990-talet var också mycket tufft ekonomiskt, kanske utlöste kriserna det beteendet.

Som kulturminister fick jag kritik vad jag än gjorde, tyckte jag. Visst fanns även många positiva röster men kanske inte de mest röststarka, som museifolk, ideella organisationer eller barn- och ungdomsrörelser. Under min ganska korta tid på posten handlade merparten av alla diskussioner om pengar. Vem skulle få? Vem blev utan? Det blev mycket avundsjuka och missnöje när resurser fördelades. Nu låter det som om jag inte alls gillade jobbet, men det var tvärtom. Jag bars av att det var så viktigt, så stort och hedersamt. Men det var tungt att dra, budgeten var liten och striderna om pengar många. Ibland har jag funderat på om det vore bättre att välja en minister med kulturell bakgrund, men det skulle nog också skapa mycket avund och därmed bli fel.”

Lena Adelsohn Liljeroth:”Jag borde ha vägrat att delta”

”Jag var inte regeringen Reinfeldts förstahandsval men fick ta över när Cecilia Stegö Chiló hastigt avgick. Frågorna var dock inte främmande för mig. Jag hade bland annat suttit i kulturskottet 2002–2006 och under tio år varit ordförande för Stiftelsen Fryshuset. Kultur, media och ungdomsfrågor var mina huvudintressen. Det som möjligen gjorde mig lite tveksam var min medfödda, ganska svåra, hörselskada. Skulle jag höra, skulle jag höras? Dessutom trivdes jag utmärkt som frilansjournalist, slapp både vara chef och ha en chef. Nu skulle jag ansvara för ett stort departement med ungefär 100 medarbetare. Vad jag kände när jag tackade ja? Bävan och förväntan. Jag tror faktiskt att alla som går in i politiken verkligen vill bidra med idéer som man tror gör samhället bättre. Jag var bara 14 år när jag gick med i Moderaterna, det är klart att jag ville påverka! Och jag var på en bra plats i livet för en så krävande post. Barnen hade flyttat hemifrån, min man Ulf stöttade mig till hundra procent. Inför utnämningen granskades jag ingående: fanns misstankar om svart städhjälp, skatteskulder, andra lik i garderoberna? Ingen tidigare regering hade gjort samma rigorösa granskning av nya statsråd. Ett antal år tidigare hade jag åkt dit för olaga vapeninnehav. Det handlade om en tårgasspray, vilken jag inte skämdes för det minsta. Men boten var betald och saken utagerad.  

Det hela uppfattades som rasistiskt och man krävde min avgång

Vi var fyra regeringspartier så lite bakbunden var jag som minister. Det räckte ju med att något parti ogillade en chef vi på departementet ville tillsätta på ett museum så började kattrakandet. En bra statssekreterare, som min Ingrid Eiken, ska kunna locka, kräva, idka byteshandel. Moderaterna var störst men det var förstås viktigt för de mindre partierna att visa dådkraft. Retoriken var emellanåt rejält tuff. Att vara minister är ungefär som att stå med en fot i hett vatten och den andra i iskallt. Någon höjer dig till skyarna, en annan kritiserar. Är det den välvilliga medarbetaren eller motståndaren som har rätt? Ibland blev situationen lite schizofren.   

Avgående Cecilia Stegö Chiló hade engagerat sig i mediefrågor, jag var mer inriktad på ”kulturens infrastruktur”, alltså allt som behövs för att kultur ska kunna blomstra. Det kunde handla om ett ruttnande arkiv på Drottningholm, forskning som behövde pengar, kulturutövares villkor, underhåll av kulturbyggnader … Det är inte så mycket fyrverkeri kring såna projekt, en del vill hellre ge stöd åt exempelvis ett design-år, men som blir ett irrbloss. En annan central fråga var barns rätt till kultur. Men det finns många vägar att gå för en regering; en skattesänkning kan också vara en kultursatsning. Man har råd att gå mer på teater, köpa fler böcker. Jag tycker att nuvarande kulturminister Parisa Liljestrand gör många bra saker.

Kulturministerposten är svår för att kultur handlar om känslor, vilket jag i och för sig tycker att bostadspolitiken och energipolitiken också borde göra. Kulturbudgeten har dock aldrig varit prioriterad i något parti och jag hade full respekt för att Finansdepartementets främsta uppgift var att säga nej, men det var ju inte så kul när man inte fick igenom sina önskemål. Bengt Göransson, Socialdemokraternas kulturminister, har hyllats men han hade ingen egen budget. Han var både trevlig och vältalig men kunde inte uträtta så mycket ekonomiskt och heller inte då bli särskilt kritiserad. Jag hade många givande träffar med honom men realpolitiskt hade vi helt olika förutsättningar. Om det är något jag ångrar? Det skulle vara att jag gick till Moderna Museet den där aprildagen 2012. Jag var inbjuden för att tala om konstens rätt att provocera men hann inte innanför dörren förrän jag fick en tårtspade i handen och leddes fram till ett bakverk som föreställde en svart kvinna, gjord av konstnären Makode Linde. Allt skulle gå rasande fort, min enda tanke var att skära så långt från huvudet som möjligt. Det hela uppfattades som rasistiskt och man krävde min avgång. Hade jag hunnit tänka efter hade jag vägrat att delta i det som kändes kuppartat från utställarnas sida. Jag vet inte om de ens själva visste vad de ville med det där. Numera tänker jag sällan på den händelsen. Men Makode Linde och jag blev vänner.”

Jeanette Gustafsdotter:”Alla har åsikter om en kulturminister”

”En av de viktigaste frågorna för en kulturminister måste förstås vara att allmänheten kan ta del av kultur, inte minst i tider av ekonomisk kris. Därför är det bekymmersamt att det ekonomiska stödet till kulturen är lägre än på väldigt länge. Jag hoppas att regeringen ska öka det under en mycket snar framtid.

Under första delen av pandemin var jag generalsekreterare för Sveriges Museer. Vi svenskar hade upplevt tre nedsläckningar och jag var väl medveten om hur tuffa villkor branschen arbetade under när jag blev tillfrågad om kulturministerposten. Det var tomt i kassorna, på gränsen till katastrof. Enligt dåvarande statsepidemiolog Anders Tegnell riskerade vi en fjärde nedsläckning, vilken också kom, och blev förstås ett dråpslag för alla som äntligen kunnat börja planera aktiviteter för att komma på fötter igen. Mitt primära mål blev att få fram nya stödpengar och se till att redan beslutade skyndsamt skulle nå de drabbade. Sedan kom invasionen av Ukraina. Civilsamhället låg under mitt departement, likaså trossamfunden. Det var ofta ideella krafter som först mötte flyktingarna. Därför var det av yttersta vikt att vi fick till stöd för deras arbete.

Mina elva månader på posten dominerades av dessa katastrofer men jag tycker ändå att vi lyckades med väldigt mycket. Om det är något jag ångrar? Att jag inte var tydligare. Eller snarare, att jag inte litade mer på min inre kompass. Jag är både journalist och jurist, specialiserad på medie- och immaterialrätt, och borde bättre deklarerat vilka frågor jag tyckte att jag skulle ha åsikter om, och vilka jag inte borde lägga mig i. Under den fjärde nedsläckningen fick jag hård kritik, inte minst av teaterregissören Stina Oscarson. Det hela kändes paradoxalt eftersom jag under ett tidigare uppdrag stått bakom en rapport om ”armlängds avstånd” när det gällde museer. Jag var helt emot att politiker lade sig i museers innehåll. Visst blev jag personligen ledsen men målen var viktigare än hur jag mådde – och vi lyckades med ett fjärde stödpaket. När det blåste som hårdast fick jag full backning av regeringen, statsminister Magdalena Andersson och de opolitiska experter som jag verkligen vill hylla för arbetet under pandemin.

Alla har åsikter om en kulturminister, inte minst journalister. Att vi har en mediekår med frihet att tolka vad styrande säger är en förutsättning för ett demokratiskt samhälle. För mig handlade kritiken i stället mycket om hur jag skulle uttrycka mig för att bli mer tydlig vad gällde mina intentioner. Ytterst var ansvaret mitt, jag borde har gått mer på min magkänsla än lyssnat på andra. Det är lätt att man blir lite vinglig, särskild som ny. Som politiker har du ingen skyldighet att ställa upp hela tiden i medierna men jag tycker att det är nödvändigt. Att vägra intervjuer, bara ge skriftliga kommentarer eller enbart uttala sig på sociala medier, som är allt vanligare nu, är inte bra. Sitter man i en position där man har det yttersta ansvaret måste man svara på journalisters frågor. Det ingår i demokratins villkor. Trots de utmaningar jag mötte, trots pandemi och invasion, var uppdraget som kulturminister ett av de roligaste och mest utmanande man kan ha. Jag var otroligt glad, ödmjuk och tacksam när jag fick frågan – och kände exakt samma sak inför jobbet när jag lämnade.”

Amanda Lind:”Jag blir provocerad av SD:s angrepp”

”Pandemin kom förstås att prägla merparten av min tid som kulturminister. Det blev så uppenbart hur hårt kultursektorn drabbades men också tydligt hur enormt viktig kultur är. Jag talade nästan dagligen med verksamma inom kulturvärlden. En del hotades av personlig konkurs, andra behövde stänga ner verksamhet som varit planerad sedan många år. Det var väldigt, väldigt tuffa villkor och jag led verkligen med dem.

Mycket av mitt jobb gick ut på att hantera akuta frågor som restriktioner för att förhindra smittspridning, och samtidigt försöka mildra konsekvenserna för kulturen och kulturutövare så mycket som möjligt. Ibland blev det tuffa förhandlingar med de andra departementen. Jag fick hård kritik för att regeringen agerade för långsamt. En del av kritiken var rättmätig, som att restriktionerna i början slog orättvist, som exempel kunde köpcentra vara öppna medan utomhusföreställningar bara fick ta emot ett fåtal åhörare. Men det var bra att de höjde sina röster eftersom det gav mig kraft att hävda kulturens plats i dessa många extra ändringsbudgetar. Under pandemin kändes min tid på posten ibland som en enda lång förhandling, det var ett hårt arbete och jag är stolt över de stöd- och senare återstartspaket vi fick till samt att restriktionerna också blev mer rättvisa.

På senare år har vi sett hur snabbt det går att rasera kulturella satsningar

Kulturministeruppdraget är ett av de mest givande man kan ha som politiker. Här finns allt jag tycker att politik ska vara: ideologiskt intressanta diskussioner ihop med ytterst konkreta villkor för hela kulturens ekosystem som politiken har ett ansvar att förbättra, tillsammans med ett stort och brett engagemang från många, en passion för allt från opera och dans till bygdespel och nya kulturyttringar, barn och unga, proffs och ideella krafter. En bra kulturpolitik ska skapa goda förutsättningar men aldrig styra innehållet. Om det är floskler? Inte alls! Kanske handlar den upplevda luddigheten om att arbetet inte i så hög grad är lagstyrt som andra ministerposter? I stället bygger det på dialog och förhandlingar. Problemet är kanske i stället att många tar kulturen för given? Utan medvetna – och ibland kostsamma – satsningar på barn och unga hade vi inte haft några professionella musiker, skådespelare, författare och konstnärer. Se bara på vår fantastiska musikexport och alla dessa entusiaster som med mycket små medel verkar för det lokala kulturutbudet. Det finns en enorm kraft i det. ”Staten ska inte finansiera vuxnas fritidsintressen”, sägs det ibland från högern, men då har de inte förstått att det kulturella ekosystemet bygger på att vi har ett brett kulturliv som gör att barn och unga bestämmer sig för att gå vidare inom kultursektorn – och det ska gälla alla. På senare år har vi sett hur snabbt det går att rasera kulturella satsningar. Jag kan också bli väldigt provocerad av exempelvis Sverigedemokraternas angrepp på drag queens som läser för barn. Att gå så hårt åt enskilda personer och grupper som SD gör är ju inte klokt. I stället ska vi förstås bejaka mångfald och låta kulturen vara fri.

När Miljöpartiet klev ur regeringen 2021 eftersom vi skulle tvingas styra under oppositionens högerbudget tyckte jag att beslutet var rätt, men under andra förhållanden hade jag gärna varit kvar. Mycket hanns med under min tid men det fanns också åtgärder jag fick se andra ta i mål, vilket var lite tråkigt men så funkar demokrati. Man går med stafettpinnen. En kulturminister kläcker en idé, en annan tar emot och bereder, en tredje förhoppningsvis verkställer. Det kan vara väldigt frustrerande att stå bredvid och se saker ta vändningar åt, som jag ser det, fel håll. Men demokrati tar tid – och ska göra det.”

Ur Tidningen Vi #2024 #8

Läs mer:

Omöjligt uppdrag: Att lyckas som kulturminister

Chilo greps hos statsministern: ”Det enda jag gjort är att städa ert land”