Oro och ångest når nya toppnoteringar – men nojar vi i onödan?

Oron stiger i samhället, vi bygger säkerhetsrum, syr munskydd och grubblar över framtiden. Det finns ett smörgåsbord av katastrofer att förbereda sig för. Men faktum är att världen aldrig varit mer fridfull än nu.

Den största lyxbunkern på jorden finns i en bildskön tjeckisk dal, omgärdad av höga murar. I denna domedagsretreat abonnerar världens rikaste på skydd i händelse av kärnvapenkrig, kemiska attacker eller världsekonomins kollaps. Skulle olyckan eller krisen bli ett faktum kan de inackorderade trösta sig med 30 000 kvadratmeter vräkigt bunkerliv, komplett med spelhallar, spa och vinkällare. OppidumFotnot: Stäng**Stensäkert** Oppidum-bunkern i Tjeckien är 30 007 kvadratmeter stor ovan jord och inbegriper helikopterplatta och golfbana. Under jord består komplexet av en 627 kvadratmeter stor lägenhet och sju stycken 159 kvadratmeter stora sviter. , som lyxbunkern heter, är inte den enda i sitt slag. Runt hela världen har liknande flärdfulla försvarsnästen poppat upp, gömda i tyska berg och amerikanska grottor. För det mesta har de redan paxats av de megarika, men om du vill tinga en lyxsvit kan den bli din för cirka 23 miljoner kronor.

Det är förstås inte bara de rikaste som förbereder sig för ett smörgåsbord av tänkbara katastrofer och olyckor. Allt fler ägnar sig åt olika former av krisberedskap. Det rapporteras att intresset för prepping, som för bara några år sedan omskrevs som en märklig subkultur, stadigt ökar. Det inhandlas nödtält, lagras vattendunkar och hamstras kattsand (ifall toaletterna skulle sluta fungera och behov måste uträttas i påsar). Preppingkulturen blomstrade inte minst i coronakrisens begynnelse när det amatörhamstrades toalettpapper en masse i något slags blint ursinne, medan vi pendlade mellan att hedra och fördöma Sveriges hållning. Vad ska vi fästa störst vikt vid? Hälsa eller ekonomisk depression? Självupptaget tömde vi butikshyllorna på torrvaror och bunkrade medicin för att solidariskt kunna isolera oss. Coronaviruset må vara en droppsmitta, men panik är luftburet.

Faktum är att oron hade ett starkt grepp om oss redan innan pandemin. Magnus Ahde är affärsområdeschef på företaget Mil Sec som specialiserat sig på säkerhetsprodukter. Han menar att allt fler privatpersoner bygger säkerhetsrum, installerar säkerhetsdörrar och vill öka tryggheten i det egna hemmet.

– De senaste tre till fem åren har det varit en stadig ökning. Precis innan ditt och mitt samtal fick jag en fråga om att bygga ett safe room. Fler tycker sig ha behov av skydd. Behovet hos privatpersoner har ökat markant.

Men handlar det om behov eller bara efterfrågan? Roland Paulsen är docent i sociologi och författare. Han är aktuell med boken Tänk om. I boken gör Paulsen en historisk analys över orons utveckling. Hur kommer det sig att vi, trots ökat materiellt välstånd, verkar må allt sämre och vara allt oroligare?

– Vi har statistik på att människor verkar oroa sig mycket mer i dag än för ett antal decennier sedan.

I Sverige har Folkhälsomyndigheten gjort enkäter kring detta sedan 1985. Man har bland annat tittat på psykosomatiska besvär: ont i magen, sömnlöshet, nervositet. Här kan man till exempel se att andelen tonåringar som uppger liknande besvär har fördubblats sedan mätningarna började göras. Det går inte att förklara med några genetiska förändringar, det skulle ha tagit tusentals år för den kollektiva genpoolen att förändras. Vi vet att vi är ängsligare, men anledningarna är relativt outforskade.

En gallupundersökning som presenterades förra året visar att människor är oroligare, ledsnare och argare än någonsin. Undersökningen baserades på 151 000 intervjuer som genomförts med vuxna i 140 länder.

Siffrorna förbluffar, särskilt tillsammans med data som visar att världen på pappret är en bättre plats än någonsin. Max Roser, ekonom vid universitetet i Oxford och skaparen av Our World in Data, hävdade i ett amerikanskt radioprogram för något år sedan att världen aldrig har varit så trygg. Inräknat global uppvärmning, kärnvapenmakter i konflikt och senaste säsongen av Westworld.

– Vi lever i en betydligt mer fridfull och inkluderande värld än våra förfäder, sa Roser.

Vi reser mer än någonsin men färre människor än någonsin dör i fordon, våra hus brinner ner mer sällan än någonsin och minoriteter är mindre utsatta än någonsin. Vi har den, historiskt sett, tryggaste tillvaron i världshistorien. Så varför visar siffror att vår oro och ångest ständigt når nya toppnoteringar?

I dag är det sällsynt med oro som enbart vilar på egna upplevelser. Det mesta vi är rädda för är sådant som vi har läst om. I informationsöverflödets tidsålder måste vi dessutom väga åtskilliga källor mot varandra, som, ibland motstridigt, varnar oss för olika risker, poängterar Roland Paulsen.

– Vi utgår väldigt lite från vår egen erfarenhet. Vi är dåliga på att vara uppmärksamma på det vi ser och känner, och vår oro är sällan helt rationell. De som är minst exponerade för våld till exempel är de som är mest rädda för det, alltså äldre.

Han fortsätter:

– Alla rädslor som vi har är beroende av den vetenskapliga expertisen. Och det råder sällan konsensus bland experterna: invandringens kostnader, åtgärder för att undvika ekonomisk kris eller hur coronautbrottet ska hanteras. Vilka risker vi väljer att fokusera på avgörs till stor del av värderingar.

I nuläget uppskattas vår trygghet via kontinuerliga trygghetsmätningar, ofta i form av enkätundersökningar som dimper ner i brevlådan. Det ger oss inte statistik över brottslighet, utan en bild av människors upplevelser av brottslighet. Feeling, på ren svenska. Och en märklig trend tar form: i allt fler kommuner rapporteras det om avtagande brottslighet – men ökad otrygghet.

Ordningsmakten i sin tur arbetar med trygghet och säkerhet som två skilda begrepp. Polisens uppdrag, som det formulerats av riksdagen, är att ”öka tryggheten och minska brottsligheten”. En formulering som Anders Lindberg vid Södermalmspolisen inte är särskilt förtjust i.

– Fick jag välja skulle jag ändra de kriminalpolitiska målen så att säkerhetsarbetet är i fokus i stället. Trygghet är så subjektivt, det vi talar om och mäter är ju upplevd trygghet. Säkerhetsarbetet är mer konkret, det handlar om att minska utsattheten. Säkerheten kan man mäta, det är mer hard facts. Det är närmare det polisiära.

Coronaviruset må vara en droppsmitta, men panik är luftburet.

Men om otryggheten inte kan stärkas av siffror och hårda fakta – kan människors oro viftas bort som hjärnspöken?

Lokalpolischef Anders Olofsson sa i Kristianstadsbladet att ”man väljer att känna sig otrygg utifrån andra parametrar än brottsstatistiken”. Ledarskribenten Carolin Dahlman undrade då i en text hur invånare annars ska ge uttryck för oro inför svårmätta omständigheter, parallella rättssystem och hotfulla inslag i stadskärnorna?

Trygghetsarbete är såklart väsentligt, understryker Anders Lindberg. Men utslagen kan ge en missvisande bild.

– Ärligt talat känner man frustration varje gång en trygghetsmätning kommer. Vi inom polisen kan säga att vi vet att vi har minskat människors utsatthet i ett visst område, men sedan visar mätningarna något helt annat.

Man skulle också kunna argumentera för att skälet till vår tilltagande oro är att vi helt enkelt inte är så utvecklade och sofistikerade som vi tror.

Låt oss spola tillbaka ungefär 1 895 år.

Stoikern Marcus Aurelius sa följande om fram-­tiden: ”Låt den aldrig störa dig. Du kommer att möta den, om du behöver, med samma verktyg som du använder i dag för att möta nuet.”

Samtiden har inte hörsammat Aurelius. Tvärtom tyder mycket på att vi aldrig ägnat oss så mycket åt att grubbla över framtiden som nu. En fixering som inte är helt naturlig, menar Roland Paulsen.

– Under 95 procent av jordens historia har människor varit jägare och samlare. Vi hade en framtidshorisont på ett par dagar. Men olika teknologiska skiften, som jordbruket, har gjort oss betydligt mer tidsmedvetna. När vi blir tidsmedvetna börjar vi tänka på orsak och verkan och då börjar vi också ­tänka på risker, vilket är centralt i all oro. När man i dag tittar på enkäter om vad människor funderar över så verkar de flesta av våra tankar handla om framtiden. Och frågan är om det är naturligt mänskligt att tänka så mycket framåt?

Vår fixering vid framtiden kan härledas till att vi i vår vardag står inför rekordmånga val på daglig basis. Aldrig förr har människor behövt göra så många val som de gör i dag. Ulrich Beck formulerade det i boken Risksamhället: Vi tvingas ständigt väga olika val – och därmed risker – mot varandra. Och medan antalet valmöjligheter har ökat radikalt så har vår kognitiva kapacitet att förvalta valmöjligheterna stannat på jägar-samlar-nivå. Valen är för många och för viktiga helt enkelt, konstaterar Roland Paulsen.

– Det är nytt med alla val kring karriär, jobb och familjebildning. Det är väldigt stora frågor som vi ställs inför och förväntas ta rationella val kring. Vi måste ständigt tänka: vad händer om jag väljer det här över det här?

Frisyr, tandkräm, partner, utbildning, mobilabonnemang, ägg från frigående innehöns eller frigående utehöns eller höns som har det riktigt kasst (burhöns). I sin bok The Long Tail kallar Chris Anderson det här för ”den största variationsexplosionen i historien”. Valen tycks oändliga, och vi är överens: frihet från tvång är en toppengrej – i alla fall på pappret. Men det kan vara så att vi har mer valfrihet än vad vi blir lyckliga av. När valen blir för många tenderar vi dessutom att paralyseras. Vi slutar se möjligheterna och börjar fokusera på det vi väljer bort. Förlustaversion, som det kallas. Alla val har med andra ord skänkt oss en känsla av ständig förlust.

Vi har också permitterat en av våra tidigare viktigaste rådgivare: Gud. I takt med att religionen spelar allt mindre roll i många samhällen, har existentiell och moralisk oro, som tidigare både vållats och tacklats av religiösa riter, nu förvandlats till något vi får hantera helt solo, menar Roland Paulsen.

– Tidigare var vi väldigt oroliga för att dömas av en obarmhärtig Gud. På 1800-talet, innan sekulariseringen, var allt fokuserat på om man levde gudfruktigt eller ej. Människor bekymrade sig för sin religiösa renhet. Med sekulariseringen är det inte som att rädslan har försvunnit, men den är mindre fokuserad.

Med det sagt saknas det inte gemensamma berättelser som vi kan skrämmas av.

Dagens Samhälle rapporterade under 2019 att var tionde person undviker offentliga vardagsmiljöer av rädsla för terror i Sverige. Samtidigt är det vanligare att dö av ett hundbett eller av att ta ett telefonsamtal under bilfärden än av ett terrordåd.

– Terror kan drabba oss, men i höginkomstländer är risken mycket liten, säger Roland Paulsen. För att sätta detta i perspektiv är risken för att drunkna i badkar mer än dubbelt så hög. Att vi är medvetna om risker betyder inte att vi har någon bra uppfattning om hur stora de är jämfört med andra risker. Men terrorn erbjuder en bra berättelse.

Och en bra berättelse ska aldrig underskattas. Eller som den prisbelönte journalisten och producenten Scott Rensberger sa under en workshop: storytelling är det mäktigaste i världen.

Antropologerna Elizabeth Bird och Robert Dardenne menar att journalisten har ersatt schamanen, i vår tid skapar nyheten ordning och mening i händelser och ett starkt narrativ väcker känslor och formar vår världsbild. Att vi går igång på ett starkt narrativ märks inte minst på våra rädslor, menar Roland Paulsen.

– Vi hör och läser mycket mer om olyckor än sjukdomar, och oroar oss mer för olyckor som är mer skrämmande på något plan. Det gäller även hur vi ställer olika sjukdomar mot varandra. Vi ser det nu med corona – asiaten dödade fem miljoner människor globalt utan några som helst åtgärder. Tuberkulos dödar årligen 1,5 miljoner och sprids på ungefär samma sätt som corona, men tuberkulos verkar inte betraktas som ett lika stort problem. Folk blir förvånade när man talar om det. Det är såklart inget argument för att man inte ska ta covid-19 på allvar men det är ändå ett tecken på att vi värderar risker väldigt olika beroende på vem som drabbas och hur berättelsen ser ut.

Det blir virrigare än så. Det är inte bara journalisterna som har ersatt schamanerna. I en intervju med SVT sa Ester Pollack, professor i journalistik, att sociala medier spelar en stor roll för människors upplevelse kring trygghet i samhället. Och många människor, särskilt unga, får sina nyheter via sociala medier.

– Man vet inte alltid vem som är upphovskvinna eller upphovsman. Här saknas också etiska publiceringsregler att förhålla sig till, inga normer som styr, ingen ansvarig utgivare. Därför florerar mycket desinformation, propaganda och halvsanningar på sociala medier.

Något som ibland pekas ut som en grogrund för rädsla är Facebook-grupper, där lokala invånare kommunicerar med varandra, delar med sig av oro och misstankar, varnar för brott. I en intervju med SVT under hösten 2019 uttryckte Magnus Nilsson, kommunpolis i Upplands-Bro, att den typen av grupper snarare kan motverka sitt syfte. Han befarar att de kan bidra till ökad otrygghet:

– Om man bor i Upplands-Bro och översköljs av allt som är dåligt – det är rån, det är ungdomar hit och dit, en del är fakta, en del är missuppfattat och en del är hittepå – om det här är en kommuninvånares primära nyhetskälla så är det inte konstigt att trygghetssiffrorna är låga.

Roland Paulsen ser också att föreställningar som kultiverats i sociala medier har brutit sig in i det offentliga samtalet.

– Fram till coronautbrottet var det frågan om invandring som mer eller mindre dominerade media. Alarmismen kring det nådde sin storhet på sociala medier och tog sig in i de etablerade mediernas diskurs. På högerkanten har mycket handlat om risker med invandring och på vänsterkanten om risker med global uppvärmning. Vilken risk som ”vinner” kan inte längre bestämmas av ett maktfullkomligt prästerskap. Risksamtalet har, på gott och ont, demokratiserats.

I slutänden handlar det alltså om vilken risk man är villig att rida runt på och vilken man vill ta spjärn emot. Paulsen menar att det blir tydligare än någonsin mitt i pågående farsot:

– I dag med covid-19 ställer man åtgärderna för hälsa mot risken för ekonomisk depression. Ett läger betonar hälsan i centrum, ett läger säger att vi måste fokusera på ekonomin. Vad är bäst på sikt? Vad du än gör kan folk säga att det är oansvarigt, en risk åt något håll. När man efter 11 september-attackerna införde hårdare säkerhetsåtgärder på flygplatserna ökade den amerikanska biltrafiken eftersom det blev så krångligt att flyga. Eftersom biltrafiken orsakar fler dödsolyckor hann överskottet av dödsfall i trafiken efter tio år bli nästan lika stort som de som dog i terrorattentaten. När vi undviker en risk skapar vi en annan. Risken finns alltså hela tiden.

Kanske måste vi bli bättre på att pröva och organisera våra farhågor? Garderobsrensa, i bästa Marie Kondo-stil. Filosofen Liza Haglund har talat om att skilja på meningsfull och meningslös oro, befogad och obefogad: att särskilja det vi kan påverka från det som vi inte kan påverka. Men vad gör vi av den meningslösa oron? Rationaliserar bort, skrotar?

Eller är det kanske just vår meningslösa och obefogade oro som säger allra mest om vilka vi är?